Gick man bara på bakgrundshistorien till Richard Starkings Elephantmen hade det varit svårt att gissa att detta skulle bli de senaste årens kanske bästa SF-serie. Starkings är en erfaren brittisk seriesnubbe som vid sidan av diverse redaktörsuppdrag är mest känd som grundaren av Comicraft (startat 1992), ett serietextningsföretag som tar fram och säljer mängder med olika fonter specialdesignade för att användas i serietextning (Starkings har också tillsammans med John Roshell skrivit en bok i ämnet serietextning). Som ett led i reklamen för Comicraft hittade Starkings på figuren Hip Flask, en hårdkokt deckare som också råkar vara en (antropomorfisk) flodhäst (enligt uppgift kom Hip Flask till för att Starkings inte fick tillåtelse att använda vare sig Marvels eller DC:s figurer i sin reklam).
Hip Flask dök först bara upp i diverse reklamteckningar men flera av Starkings illustratörsbekanta tyckte idén med en flodhästdeckare var så rolig att de erbjöd sig att rita mer teckningar och undrade om inte Starkings kunde tänka sig att skriva en serie med flodhästen i huvudrollen. Tillsammans med skribentkollegan Joe Casey och den mexikanske illustratören Ladrönn satte sig Starkings således ned och hittade på en sådan serie, där Flask placerades i en dystopisk framtid tungt influerad av filmen Bladerunner. Det blev ett antal korta one-shots som publicerades i tre nummer under det tidiga 2000-talet – numren kom ut oregelbundet och aldrig mer än en gång om året. De samlades till slut i Hip Flask Vol 1: Unnatural Selection och Hip Flask Vol 2: Concrete Jungle. Starkings fick blodad tand och ville ge sig bortom oneshots och skapa en längre fortsättningsserie i Hip Flasks värld. Resultatet blev Elephantmen.
Fortsätt läsa Elephantmen vol 1: Wounded Animals
Illustration: Ladrönn, Moritat, Rob Steen, Tom Scioli, Chris Bachalo, Henry Flint
Tusch: Nick Filardi, Aron Lusen
Förlag: Image
Betyg: 4+/5