Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på Batman, Demon Wars, Batgirl, Bossk samt Poison Ivy. Mycket nöje!
Jag blev verkligen glatt överraskad när jag läste att Defenders skulle komma tillbaka. Varje gång jag som osnuten liten pilt bläddrade igenom mina Hulk-tidningar och hittade små referenser om min gröne hjältes äventyr med ¨Försvarna¨ brukade jag sucka och vemodigt tänka att dem kommer jag aldrig få läsa. Nu i vuxen ålder kan jag njuta av dessa äventyr när jag vill tack vare Marvels Essential-volymer.
Jag talar nu om den klassiska upplagan av Defenders, skapad av Roy Thomas, förvaltad av Len Wein, fulländad av Steve Gerber samt mest ritat av Hulk-favoriten Sal Buscema. Vi bjuds på otroliga resor, äventyr och galenskaper som knappast var mainstream vid den här tiden, dvs 1970-talet. Kontentan var att teamet inte existerade på riktigt utan var löst sammanhållet med Doctor Strange som oskriven ledare. Marvels Essential Defenders kommer ut med volym 7 i sommar och jag rekommenderar dessa album mycket. Speciellt volym 1-3. Trean innehåller höjdpunkten och finalen på Steve Gerbers långa run, den sk ¨Headmen-sagan¨ (Defenders #31-40 samt Annual #1). Satir, humor, skräck, bisarrt, såpopera och mer allt i en typisk galen och skön blandning signerad Gerber.
Henrik presenterade Matt Fractions #1 tidigare här på Shazam så jag tänkte bara avsluta det han började. Doctor Strange nya team hittar en märklig maskin under Wundagore-berget (Marvels favoritställe när det gäller magiskt mumbo-jumbo), vaktad av en tyst Prester John. Denne man är känd i vår historia som en mytisk kristen kung i Mellanöstern i vars rike man kunde hitta bla Ungdomens fontän och porten till Himmelriket. I Marvels universum har samme figur dykt upp sedan 1966 och är där även en odödlig upptäcktsresande. Defenders beslutar sig för att ta med maskinen tillsammans med dess väktare hem till Doctor Strange lya i Greenwich Village, New York. Maskinen uppfyller önskningar men det är samtidigt omöjligt att bevisa dess existens för någon vilket flera av medlemmarna blir smärtsamt påminda om. Flera liknande maskiner dyker sedan upp och ett olycksbådande mönster börjar att vävas kring våra hjältar.
Persongalleriet är omfattande och rikt i Fractions Defenders. Det är väldigt trevligt att åter få stifta bekantskap med flera av karaktärerna från Fraction/Brubakers Immortal Iron Fist, såsom Fat Cobra, John Aman samt Orson Randall och hans Confederates of the Curious. Tyvärr är det synd att Fraction inte kunde stanna där. Fler och fler karaktärer och mer invecklad handling gör att man till slut bara vill att allting ska ha ett någorlunda begripligt slut. Fraction bankar in sitt mantra i tidning efter tidning i våra utmattade seriehjärnor: ¨Universum kommer att krossas. Stäng av Maskinerna. Alla du älskar kommer att dö. Kämpa för att rädda allting¨.
Nå ja, efter 12 nummer tog det slut och nu dröjer det nog flera år innan vi får ett nytt Defenders. Fraction hade verkligen något på gång i början men det hade räckt med en arc på 6 nummer så kanske vi hade fått en fortsättning. En bidragande orsak till att jag tappade intresset var Marvels vana att servera en början med en schysst tecknare (i det här fallet paret Terry och Rachel Dodson) för att sedan låta lotten gå till en hoper olika. Man tappar puls och helhetskänslan uteblir.
Det finns dock ett starkt ljus i tunneln och det är Fractions fantastiska Doctor Strange. Speciellt i #4 träffar han mitt i prick och ger oss en bild av människan Stephen Strange, den vanlige mannen med längtan, kärlek, ångest och önskningar precis som du och jag. Hade jag bara satt betyg på det här numret hade det blivit en stark femma.
Forskarstudenten Molly dyker upp på doktorns trappa för att låna en bok om magiska hus. Hon försöker bevara sin värdighet efter deras förra möte, som lätt vindränkt avslutades i Strange säng. Magins mästare själv har under en seans med den stulna maskinen försökt tränga bort sina tankar på ensamheten som präglat och ständigt präglar honom. Då plötsligt uppenbarar sig en gammal kärlek bokstavligen framför honom och inget blir som förr. Det finns dock ett problem. Martha dog i cancer för några år sedan.
Parallellt med allt detta försöker en trollkarlsuppkomling att utpressa Doctor Strange för att han ska lära honom allt han kan. Ajabaja! Mucka inte med magins mästare. Jag nämnde tidigare att tecknarbyte ändrar pulsen i historien och i fallet med #4 är det perfekt. Michael Lark tar ner tempot och guidar oss lugnt och tryggt genom berättelsen och jag får en känsla: Så här skulle en film om Doctor Strange se ut. Eller varför inte en ny tidning med titeln Doctor Strange, författad av Matt Fraction och ritad av Michael Lark. Man får inte sluta drömma.
The Defenders är ett klassiskt B-lagssuperteam från Marvel (eller hur ”B-lag” nu ett team kan bli när man bland medlemmarna räknar Doctor Strange, Hulk, Namor och Silver Surfer…) som förekommit i en mängd olika inkarnationer – senast Marvel försökte återuppväcka det här slumrande varumärket var 2005, då dream teamet Keith Giffen och Kevin Maguire (med benägen assistans av inte heller helt obekante J M De Matteis på manussidan) i en femdelars miniserie försökte ge The Defenders lite post-ironiskt kredd a la deras egen Justice League-nyversion ett årtionde tidigare. Det gick väl… sådär. Defenders förefaller vara ett av de där superteamen som är dömda att falla i periodvis glömska, ett uppdrag man kan sticka till nån brödförfattare när man behöver hålla liv i konceptet.
En ny Defenders-ongoing är alltså ett något oväntat val för magma-hete Marvelgurun Matt Fraction, som tillsammans med artistparet Dodson (Terry på blyerts, Rachel på bläck) – men Fraction menar allvar med sitt försök och har byggt upp öppningsstorylinen sen nyligen avslutade eventet Fear Itself. B-lag eller inte B-lag: Fraction själv tillhör definitivt A-laget, så när han tar sig an en titel är den alltid värd att kolla in.
The Defenders anno 2011 består av de klassiska medlemmarna Doctor Strange, Hulk, Namor och Silver Surfer, den här gången med benägen assistans av Red She-Hulk och Iron Fist (den senare ju en figur som Fraction tacklat förr med den äran, då tillsammans med Ed Brubaker). The Dodsons har en härligt svängig stil som de lyckas få att passa till detta udda gäng av kosmiska äventyrare och street level-hjältar: alla får sin egen look och känsla, något som är A och O i en team book. Allra bäst lyckas de med lagledaren Doctor Strange, vars Fu Manchu-musche väl aldrig sett sexigare ut än här (man undrar om foton på Freddie Mercury funnits med bland referensbilderna). På bildsidan är allting rätt och med sandade kanter, från Doctor Strange loja siande med tepåsar i början till Kirby-hommagen i slutet. Sonia Oback väljer en gräll färgpalett som verkligen tänjs till sitt yttersta mellan Silver Surfers nya T-1000-inspirerade look och vinterlandskaps-standoffen i slutet – det här är mil från den skuggrika färgsättningen i Ruckas nya Punisher, för att ta ett exempel.
Så långt är allt väl – illustrationerna håller absolut mainstreamtoppklass. Det är på manussidan tvivlen kommer. Visst, det finns en hel del att glädjas åt, främst i Fractions karaktärsversioner: Doctor Strange som kaxig fruntimmerkarl, ett slags Marvel-universats John Constantine, Iron Fist som ordentligt brattig playboy, Namor citronsur lakonism-spruta. Men ändå är första numret av The Defenders rätt mycket storytelling by the numbers: öppningssidan, med korta glimtar från mystiska händelser runt om i världen som förebådar en större ondska, har man sett gjord lågt räknat 199 gånger förr – 190 av dem av Grant Morrison, i samtliga fall bättre än här. ”We’re getting the band back together again”-stämningen ligger fanboytjock över hela numret, och man är bara tacksam att Fraction då och då lyckas ironisera lite över just den tropen, om än bara så att man får chans att hämta andan. Skämten sitter också lite långt inne ibland – men när de lyckas skrattar man ordentligt.
En trevande treplussare kan det här ändå vara värt, med en förhoppning om att Fraction efter några nummer får upp ångan – och kanske framförallt använder lite mer dialog och lite färre textplattor (som i detta förstanummer ligger i digra sjok sida upp och sida ner).
Låt oss börja med en kort summering av vad Marvel Knights egentligen är. Marvel Knights är ett underförlag till Marvel som kickade igång 1998 med syfte att presentera lite mer vuxna versioner av etablerade serier. Först ut var bland annat Daredevil och The Punisher, och 2004 så fick Spider-Man sin egen Knights-titel, fantasifullt nog kallad Marvel Knights Spider-Man. 2006 så beslutade Joe Quesada, Marvels dåvarande chefredaktör, att Knights-titlarna skulle integreras med Marvels standardtitlar, men innan dess så hade Mark Millar hunnit köra sitt eget race med Spider-Man i ungefär ett år. Det är hans 12 inledande nummer (som samlar Down Among The Dead Men, Venomous och The Last Stand) av Marvel Knights Spider-Man som vi ska gå igenom här. För min del så är detta även första gången sedan 90-talet som jag läser en längre story med Spider-Man, så håll i hatten.
Handling: Efter att Spider-Man besegrat och fängslat Green Goblin a.k.a. Norman Osborn a.k.a. en av de få superskurkar som känner till Peter Parkers hemliga identitet så vandaliseras Uncle Bens grav samtidigt som Aunt May kidnappas ur sin nya lägenhet på Manhattan (som Peter och Mary-Jane visar sig inte ha råd med). Vem som ligger bakom dåden är oklart, och Spider-Man ger sig ut i en desperat jakt efter både hjälp från andra superhjältar och tips från betydligt mörkare hörn av New York. Från Avengers till The Olw till X-Men till Osborns fängelsecell svingar sig Peter Parker i jakten på Aunt May, och det mesta verkar peka mot en plan som är betydligt mer lik ett spindelnät än Spider-Man kunnat ana. Mitt i allt detta så verkar även Eddie Brock, bättre känd som Venom, ha något i görningen, och The Daily Bugle går ut med en massiv kontaktbelöning till den som kan avslöja Spider-Mans identitet.
Det bra: Hade det här varit en X-titel så hade jag gnällt över att jag inte gillar Terry Dodsons illustrationer. Här så har jag däremot inget ont alls att säga om honom. Snarare tvärtom. Dodson känns som klippt och skuren för Millars Spider-Man. Utöver det så gör Dodson (och Frank Cho som gör ett kortare inhopp) ett riktigt bra jobb med de skönhetslyft som flera av superskurkarna fått här. Green Goblin har fått en dräkt som känns en aning mindre som en gycklaroutfit, Vulture lyckas för en gångs skull se rätt ond ut, Dr Octopus verkar ha moddat tentaklerna och blivit några kilo lättare, och Electro, han ser lika jävla dum ut som vanligt. Ändringarna är helt klart märkbara men ändå rätt trogna originalen, och för min del så är uppgraderingarna av skurkgalleriet bara positiva.
Fortsätt läsa Marvel Knights Spider-Man #1-12 – På iPad
Den avslutande delen i Dark Avengers och Uncanny X-Men-crossovern Utopia är en oneshot författad av X-författaren Matt Fraction och tecknad av nuvarande Dark Avengers-illustratören Mike Deodato Jr. För min del så har Utopia inte varit någon direkt höjdarläsning, mycket på grund av att Osborns Avengers satts i baksätet som andra klassens skurkar medan seriens fokus främst legat på X-Men och deras mutant-hangarounds. Möjligtvis så beror min skepsis till viss del på att jag i vanliga fall inte följer X-Men, utan endast Dark Avengers, så jag antar att jag kanske saknar en del viktig bakgrund för den här storyn. Hur som helst, Exodus är iallafall ett lyft i jämförelse med tidigare nummer, även om det precis som tidigare har mer att göra med X-Men än Avengers för framtiden. Här knyts säcken ihop och merparten av de konflikter som pågått får ett mer eller mindre energisprakande och blodigt avslut. Dock så är det så väldigt många konflikter och vendettor som ska avslutas i ett och samma nummer att vissa partier känns något för hastiga, och flera av de oundvikliga tungviktarduellerna ges inte riktigt det utrymme de förtjänar. Hade gärna sett ett nummer till där Deodato getts spelrum att avsluta fighterna mellan Daken/X-23, Venom/Colossus och Bullseye/Archangel. Överlag så är det här ändå en bra avslutning på en miniserie som varit något av en besvikelse, men jag tror definitivt att den har mer att erbjuda dedikerade X-fans än övriga läsare.
