Shazam-avdelningen ”Henrik läser serier han borde läst för länge sen” (tidigare delar hittar du här och här) har nu hunnit fram till popmagiserien Phonogram av Kieron Gillen och James McKelvie. F n går tredje miniserien The Singles Club mot sitt slut på Image, men det här är alltså första samlingen, Rue Britannia, från 2006.

Kieron Gillen har ett förflutet som dataspels- och musikskribent, och det är i egenskap av det sistnämnda som Gillen samlar inspiration till Phonogram. Seriens huvudperson David Kohl (som av en händelse är väldigt lik Kieron Gillen själv) är en phonomancer, det vill säga en magiker som trollar med hjälp av musik. I Rue Britannia dras Kohl in i sökandet efter den försvunna britpop-gudinnan Britannia, och måste dessutom rädda en död exflickvän undan ett öde värre än döden i en nostalgibemängd annan dimension. Parallellerna till den popkulturella kaosmagin i Grant Morrisons Invisibles är tydliga, och greppet att låta huvudpersonen vara visuell stand-in för författaren är förstås också hämtat därifrån. Över huvud taget lever Gillen i denna första Phonogram-samling i skuggan av Morrisons Invisibles: personifikationer av begrepp dyker upp som figurer i serien, huvudpersonerna är sådär självmedvetet fanboy-coola, och hela magin är som en blåkopia av vad Morrison lade fram i sin serie fast som om det vore skrivet av Andres Lokko (d v s pepprat med musikreferenser av mer eller mindre – oftast mindre – tillgängligt slag). Som sig bör innehåller serien också lite transgenderflört, men eftersom det här är en serie indränkt i ett manligt/macho-sätt att förhålla sig till populärkultur blir det inte stort mer än lite kittlande softcore (till skillnad från de både humoristiska och djupsinniga utforskningarna av könsidentitet som karaktäriserade framförallt Invisibles Vol 2).

Fortsätt läsa Phonogram: Rue Britannia