Varje dag tar den flitige organisationssekreteraren Andrej en runda i byn på sin röda cykel. Byn heter Tjusjkino och är en kommun inom Fria Territoriet som är en sammanslutning av anarkosyndikalistiska kommuner som bildades av de överlevande efter kriget. De har en egen generalförsamling, ett konservkommando, en återvinningskommité och så har invånarna lyckats få i gång det nästan hundra år gamla sovjetiska vattenkraftverket. Det verkar gå bra för invånarna i den lilla byn men det förödande kriget präglar fortfarande deras vardag. Alla städer är förstörda och de går inte att bygga upp eftersom allting är ännu giftigare där än i Tjusjkino där ingen lever länge och där barnen är sjuka från födseln. Krigsveteranen Andrej deserterade när hela hans kompani utplånades och hans lungor är inte vad de borde vara efter att ha utsatts för dödlig stridsgas, men trots den envisa hostan som gör det allt svårare för Andrej att utföra sina dagliga sysslor så är det ändå förlusten av sin familj som bekymrar honom mest. Hustrun Tjulpán som var en av byns bästa ingenjörer men som nu bor ensam i deras stora hus, fortfarande förkrossad av sorg efter att deras gemensamma son Sergej dött i alldeles för tidig ålder. Varje morgon besöker Andrej sonens grav och han vet att Tjulpán också gör det eftersom det ligger en prydlig hög med sockerärter framför gravstenen. Sockerärterna som Sergej älskade och som Tjulpán nu hatar…men aldrig kan sluta odla.
Illustration: Tinet Elmgren
Förlag: Ordbilder Media
Betyg: 4+/5
