Geh, jag laggar efter mer och mer med lösnummerrecenserandet, men jag kämpar för att kunna ta mig ikapp (eller om jag ska lägga om strategin och fokusera mer på samlingar och events?). Hur som helst, dags för att mig att tycka till om la gran final av det energiberikade, trikåtäta och färgsprakande fighteventet Siege. Liten flagga för milda spoilers och så för den oinvigde.

Frågan jag ställt mig tidigare har varit om Brian Michael Bendis ska kunna leva upp till den höga standard som han etablerat i nummer 1-3, och jag är lite kluven till svaret. Som övergång från Norman Osborns Dark Reign till den betydligt mer klassiska superhjälteperioden The Heroic Age så gör det här numret precis det det ska. Skurkarna är återigen skurkar, Osborn åker på däng och gammalt hjältegroll glöms (eller kanske bara göms?). Så långt är allt väl. Det finns dock en annan betydligt mer fysisk aspekt som jag inte tycker funkar fullt lika bra. Slutbossfighten!

Fortsätt läsa Siege #4 (av 4)

Comebacks! Avslöjanden! Explosioner! Tights! Brian Michael Bendis och Olivier Coipel sparar verkligen inte på krutet i Siege. När vi här är framme vid det näst sista numret så börjar Bendis så sakteliga knyta ihop sin vid det här laget rätt så överfyllda säck. För hjältarnas del har det blivit dags att släppa gammalt groll för att här enas i kampen mot Norman Osborns mörka Avengers och andra hantlangare, och för Osborns del är det väl helt enkelt så att han kämpar för att kunna hålla både galenskapen och en skenande Sentry i schack. I ett nötskal är det väl egentligen bara det som händer i det här numret. Kan kanske låta lite fattigt, men fattigt är faktiskt ett ord som inte alls passar in på tredje numret av Siege. Siege #3 är snarare en actionmacka utan dess like. Sköldar flyger, repulsorstrålar fräser åt alla håll, knytnävar möter ansikten, hemliga vapen avslöjas, gudar slåss mot gudomliga hjältemonster, och allt är fruktansvärt snyggt, fartfyllt och färgsprakande paketerat av Olivier Coipel. Mycket superlativ här, jag vet, men så är även Siege något av de mest underhållande i superhjälteväg jag har läst på rätt länge. Det kanske inte är smart, men det är väldigt kul. Nästa nummer är inte bara finalen på Siege som event, utan lär även sätta slutgiltigt P för Norman Osborns Dark Reign. Låt oss hoppas att finalen kan leva upp till den explosiva standard som nummer 1-3 hittills lyckats leverera. Ok?

Det är svårt att ens försöka bli långrandig när man ska skriva ett utlåtande av andra numret av Siege. Andra numret tar vid exakt där första numret slutade. Norman Osborn och hans goons har utan förvarning attackerat Asgård, och första numret såg ut att öppna för en sjujävla batalj mellan galna skurkar, uppretade superhjältar och strandsatta nordiska gudar. När Siege nu fortsätter så känns det nästan som att en sjujävla batalj var något av en underdrift. Hela det här numret är i princip en enda lång fightscen, och det säger jag med kärlek i rösten. Vi får se Norman Osborn bli skjuten med en bazooka från en pickup, Daken (Wolverines ohängde son) blir bokstavligen grillad, krigsguden Ares lackar ur på riktigt, Captain America gör comeback och Sentry bjuder på ett av de allra brutalaste slagsmålen jag har sett på väldigt länge. Just slagsmålet mellan Sentry och den motståndare jag inte tänker nämna här har även ett så grisigt och chockartat slut att det lär gå till historien som en av Marvels allra mest övervåldsamma seriepaneler genom tiderna. Känns mer som något som hade kunnat vara med i exempelvis Avatar Press-serien No Hero. Jag personligen kanske inte blir direkt upprörd över det grafiska våldet här, men det är definitivt ett starkt vafan!?-ögonblick. Andra numret av Siege kommer (antagligen) aldrig att vinna några priser eller omnämnas som en serie med något större djup, men för min del är det absolut inte något negativt. Brian Michael Bendis och Olivier Coipel levererar helt enkelt en redig käftsmäll till actionupplevelse här, och det är väl det som superhjälteserier av den här typen ska gå ut på. Det är snyggt, spektakulärt, spännande och extremt underhållande.

Marves Dark Reign har hållit igång rätt länge nu, och har utöver att etablera Norman Osborn aka Iron Patriot aka Green Goblin som en av världens mäktigaste män även resulterat i nya team (och titlar) som Dark Avengers och Dark X-Men. Utan att ha forskat alltför mycket i det så skulle jag vilja påstå att Dark Reign varit en framgångrik och populär företeelse, men nu är det dags för ett avslut. Avslutet, eller om vi kanske bara ska kalla det för en övergång till något nytt, kommer vi att få följa i ett antal serier som knyter an till det nya eventet som går under namnet Siege. Huvudtitel i Siege är Brian Michael Bendis miniserie i fyra delar med samma namn, och första numret gavs precis ut. Början på slutet med andra ord, och frågan man ställer sig är väl om Siege lyckas leverera en final som kan sätta stopp för Osborns skrevgrepp på Marvel-universat på ett tillfredsställande sätt. Svaret på den frågan lär vi inte ha förrän sista numret av Siege kommit ut, men jag tycker iallafall att Siege #1 öppnar för något lovande.

Siege är utan vidare omskrivningar en riktig pang-på-rödbetan-serie. Asgård inklusive alla dess invånare och gudar dyker upp som en svävande ö på amerikanskt territorium, och influerad av den ränksmidande Loki samt uppbackad av en regisserad katastrof där ett stort antal oskyldiga åskådare förlorar livet så tar Osborn det kritiska beslutet att helt sonika samla upp sina trupper för en attack på gudarnas hemvist. Mer komplext än så blir det egentligen aldrig i det här inledande numret. Efter lite inledande prat så består Siege främst av det första slaget mellan Osborns supersoldater med Dark Avengers i spetsen vs Asgårds förvånade försvarare. Något som kan kännas lite småtrist med den här typen av serier är att det ska hinnas med väldigt mycket på kort tid och att de innehåller ett så pass stort antal karaktärer att inte riktigt någon hamnar i fokus, och lite så känner jag även med Siege. Detta anonymitetsminus till trots så tycker jag ändå att Bendis skapar en helt ok och riktigt lovande start av Siege, och jag gillar illustratören Olivier Coipel som med sin rena men ändå detaljrika stil känns som ett väldigt passande val av tecknare för den här typen av story. Plus i kanten även för det glossiga omslaget i bättre kvalitet än vanliga Marvel-omslag. Känns som att Siege faktiskt kan bli en riktigt skön actiondänga, och jag hoppas att det här kommer att bli ett värdigt avslut av Dark Reign.