Slutet är här. För Warren Ellis No Hero alltså. Det har varit en spännande och intressant resa genom den här seriens sju nummer, och som jag påpekat tidigare så har det varit rätt svårt att se vart Ellis egentligen har varit på väg med hela den här vridna antihjälteskildringen. Tempot var relativt långsamt i de fyra första numren för att sedan axa upp till halsbrytande berg-och-dalbanehastighet genom de tre avslutande. Apropå halsbrytande så är det även rent bokstavligt talat i det sjätte och i det här sjunde numret. Kort sagt, gillar du extremvåld, blodkaskader, avknäckta kroppsdelar och utslitna ryggrader monterade som penisproteser så är det här serien för dig. Föredrar du mer pacifistiska lösningar på världsproblem så ska du nog hålla dig väldigt långt bort, för det här är ett rent frosseri i avancerat övervåld. Med det sagt så hoppar vi raskt vidare till själva handlingen och den berättarmässiga finalen på No Hero.

Med fritt spelrum att göra precis vad som helst så känns det lite som att Warren Ellis mot slutet faktiskt spårat ur en aning med No Hero när det kommer till berättandet. Det explicita övervåldet går ärligt talat lite över gränsen och känns tyvärr så pass omotiverat och nästan sjukligt att det bitvis hamnar i vägen för själva storyn. Handlingen som genom nummer 1-5 varit smygande och rätt obehaglig med hemlighetsmakeri och en massa ugglor i mossen gör en plötslig tvärvändning och introducerar en helt ny premiss som ställer allt som skett tidigare på kant. Det är egentligen ingen dålig tvist, men det är lite så att man nästan känner sig lurad efter att följt ”originalhandlingen” genom merparten av storyn. Överraskad blir man hur som helst. Känns även lite som att Ellis glömt bort sin egen tagline How much do you want to be a superhuman? Mitt i alla tvister och det konstanta extremvåldet så försvinner nämligen den mer fundersamma tonen, och betraktelsen av den moderna superhjälten får ge plats för mer actionbetonad avslutning. Dock: Den absoluta finalen och den här seriens allra sista sida räddar det mesta, och som helhet sett så skulle jag vilja säga att No Hero definitivt är en läsvärd och underhållande superhjältetolkning à la Warren Ellis. En samling lär vara på gång nu inom en snar framtid, så köp den om du missat lösnumren. Nämnde jag förresten att den här serien innehåller en utsliten ryggrad monted som en penisprotes?

För dig som kommer ihåg saker så kanske du minns att jag benämnde nummer 2 av No Hero som ett ”pratnummer, i princip helt befriat från klassisk superhjälteaction”. Bristen på standardaction fortsätter faktiskt även i nummer 3, som inleds med 4 st helt dialoglösa heluppslag som ägnas åt Josh Carvers mardrömshallisar efter att han frivilligt satt i sig superkraftsdrogen FX7 i föregående nummer. Rätt vågat, kan jag tycka, att ägna en rätt stor del av ett lösnummer åt extremt detaljerade (och faktiskt rätt vidriga) psykosscenarier som egentligen inte driver handlingen framåt, men det är nog viktigt att se No Hero som en lång sammanhängande berättelse, som inte tar särskilt mycket hänsyn till att försöka fylla varje lösnummer med sin egen kvot av nyckelhändelser eller action.

Fortsätt läsa No Hero #3

Nummer två av Warren Ellis (relativt) nya serie No Hero finns ute att köpa nu, och som du kanske minns så hade jag mest bra saker att säga om nummer ett. Det här numret är främst ett pratnummer, i princip helt befriat från klassisk superhjälteaction, men det är trots detta långt ifrån händelselöst och långtråkigt. Vi får bekanta oss en hel del med den smått obehagliga Carrick Masterson i det här numret, som syns ha misstänkt bråttom att låta den frivillige Josh Carver utsättas för den patenterat superkraftsskapande men även potentiellt dödliga psykedeliska drogen Foxy, och det känns som om att Ellis sakta men säkert håller på att måla upp ett scenario och en värld där ingenting är riktigt vad det verkar vara. No Hero nummer två är ett pratnummer som allra främst fungerar som ett starkt incitament för att köpa nummer tre, vilket jag tycker är helt ok, då serien just nu känns väldigt lovande och spännande på ett obehagligt krypande vis.

To boldly go where no man has gone before, resonerade jag, och spontanköpte första numret av nya Warren Ellis-serien No Hero (utgiven av Avatar Press, som du borde kolla in om du inte redan gjort det). I No Hero, med taglinen How much do you want to be a superhuman, får vi följa Josh Carver, som gör allt för att fånga uppmärksamheten hos Carrick Masterson, som med sin patenterade drog 5-methoxy-diisopropyltryptamine – kallad Foxy – driver Front Line, världens enda grupp av individer med superkrafter. År 2011 så agerar Front Line, som i och med att de är de enda supermänniskorna i världen är superkändisar, utanför lagen i sin rätt subjektiva jakt på brott och katastrofer. Mycket mer än så hinns inte med i första delen av No Hero, men Ellis lyckas etablera en intressant grundhandling, och har (som vanligt) en tendens att ta fram en fräsch vinkel på superhjältar som många av de större utgivarnas titlar ibland saknar. Att det är fyndigt, brutalt och väldigt detaljrikt illustrerat av spanjoren Juan Jose Ryp hjälper också till att lyfta det första intrycket. No Hero löper över sju nummer och finns att köpa i butik nu. Jag tycker att du ska göra det, så att vi har något att prata om nästa gång vi ses. Som du säkert minns får jag eksem av random kallprat.