Albumet är en allegori och handlar om hur fyra lejon på Bagdads Zoo blir fria sedan amerikanerna bombat Bagdad våren 2003. De är för första gången fria men friheten innebär för dem en kamp för att överleva. Deras överlevnad hotas både av kriget, andra djur å bristen på mat. Brian K. Vaughan är en av de mest hyllade Vertigoförfattarna med både Ex Machina och Y- The Last Man på sitt samvete. Även Pride of Baghdad har hyllats på bred front så jag hade rätt höga förväntningar på albumet.

Tyvärr så infriades inte förväntningarna. Trots temat så berörde albumet mig inte så mycket. Albumets innehåll för tankarna till Grant Morrisons och Frank Quitelys mästerverk We3, men där We3 lyckades beröra mig djupt så lyckas inte Pride of Baghdad alls. Att jag inte berörs beror inte på Niko Henrichons teckningar, de är väldigt bra och framförallt har han fångat ljuset på ett bra sätt där det blir mörkare och mörkare till det tragiska slutet. Bristerna ligger istället i Vaughans manus. Att ge djur mänskliga känslor och beteenden, speciellt om de inte är antropomorfiska, är inte helt lätt. Det är framförallt dialogen mellan djuren som inte funkar, djuren/karaktärerna blir inte tillräckligt intressanta. Inte heller lejonens inbördes relationer och konflikterna dem emellan lyckas gör de intressanta. Krig och frihet i en kombo borde kunna leda till något bättre men för mig är albumet rätt oengagerande och trist trots att det finns både skönhet och tragik. Därför är Pride of Baghdad en besvikelse.