Så har jag den då äntligen i min hand: Greg Ruckas och Matthew Southworths hyllning till TV-deckare från 70-talet, Stumptown #2. #1 missade jag och den är nu stört omöjlig att få tag på, även i London med sin myriad av seriebutiker. Som tur är går det hyggligt att följa handlingen ändå, och som alltid är det en fröjd att stifta bekantskap med en ny välskriven kvinnlig karaktär från Greg Rucka.
Dex Parios är verkligen en klassisk privatsnoksgestalt: hon får stryk, blir skjuten, munhuggs med vittnen, har en kompis som är polis men kompisens chef hatar Dex, skuggar folk, bluffar sig förbi hotellreceptionister etc etc. Varenda grej man sett och läst 100 miljoner gånger gör hon – och ändå känns det fräscht. Varför? Först och främst Ruckas öra för dialog. Dex och alla de bifigurer hon träffar pratar med sina egna röster utan att konsultera klyschordböcker. Dex flört med doktorn i inledningen, grälet med polisbefälet… man kanske har sett scenerna men man hör sällan dialogen flyta på så här naturligt, rappt och karaktärstroget.
Sen har vi Matthew Southworths illustrationer. Murrigt men tydligt, jobbar mycket med ansiktsuttryck och kroppspråk, väldigt återhållen visuell stil – som när en bra författare gömmer sin egen berättarröst och försöker göra sig själv osynlig. Southworth strävar efter att vara fotograf – inte i den bemärkelsen att han tecknar fotorealistiskt, utan snarare att han så att säga låter bilderna stå för sig själva. Inga gimmickartade kompositionstricks, i princip alltid 5-6 rutor per sida. TV-känslan förstärks av att nästan allting är i halv- eller helbild, väldigt få wideshots, och i den eleganta skuggningssekvensen på slutet får bilderna tala helt och håller eftersom dialog saknas.
Till sist är den känsliga färgläggningen (av Lee Loughridge, som t o m får en cover credit, det brukar väl nästan bara Laura Depuy och José Villarruba få annars?) också något som bidrar till Stumptowns fräschör. De olika miljöerna Dex rör sig i har väldigt tydliga färgscheman, och allt är även här väldigt återhållsamt: mycket beige-grönt-brunt, inga uppseendeväckande färgklickar, vilket även det understödjer den pseudo-naturalistiska känslan som är så typisk för TV-berättande. Vi ”läser” inte Stumptown, vi bevittnar ett händelseförlopp. Den mycket genomtänkta integreringen av text-bild-färg i Stumptown gör serien lätt att gilla: man kan inte annat än kapitulera och flyta med på Dex äventyr i ett halvsunkigt Portland.
Får jag inte tag på #1 som baknummer köper jag hårdpärmssamlingen när den kommer i sommar (juni eller juli). Så är det bara. Stumptown FTW!
Manus: Greg Rucka
Illustration: Matthew Southworth
Färgläggning: Lee Loughridge
Förlag: Oni Press
Betyg: 4/5