Ed Brubaker är en av de absolut bästa manusförfattarna nu med fenomenala pågående titlar som Captain America, Criminal och Incognito. Dessutom kommer första numret av Fatale snart ut på Image där han liksom i Criminal och Incognito samarbetar med parhästen Sean Phillips. Som om inte det här vore nog så kommer i februari första numret av Captain America-spin offen Winter Soldier med Butch Guice som tecknare. Brubakers drag att Bucky Barnes inte dog och hur han utnyttjades av Sovjet som lönnmördaren Winter Soldier är den allra bästa ingrediensen i hans run på Captain America. Bucky tog ju över sedan Steve Rogers dött. Men nu är tydligen Rogers tillbaka som Cap (jag läser serien i omnibusar så jag är lite efter) och då måste Bucky hitta på nåt annat. Tydligen dog Bucky tillfälligt under Fear Itself-eventet. Det var tur det var tillfälligt för jag tyckte det lät lite onödigt och blev lite nördigt småsur. I Winter Soldier avslöjas det att ryssarna skapat andra Winter Soldier-liknande agenter och det introduceras dessutom lite skurkar från Buckys Kalla kriget-förflutna. Black Widow ska tydligen ha en lika stor roll och Brubaker har kallat teamet ”Mr & Mrs Smith-liknande”. Den 1 februari släpps numret, antagligen även digitalt. Spana in några sidor efter hoppet.
Inlägg taggade ‘Marvel’
The Defenders #1
The Defenders är ett klassiskt B-lagssuperteam från Marvel (eller hur ”B-lag” nu ett team kan bli när man bland medlemmarna räknar Doctor Strange, Hulk, Namor och Silver Surfer…) som förekommit i en mängd olika inkarnationer – senast Marvel försökte återuppväcka det här slumrande varumärket var 2005, då dream teamet Keith Giffen och Kevin Maguire (med benägen assistans av inte heller helt obekante J M De Matteis på manussidan) i en femdelars miniserie försökte ge The Defenders lite post-ironiskt kredd a la deras egen Justice League-nyversion ett årtionde tidigare. Det gick väl… sådär. Defenders förefaller vara ett av de där superteamen som är dömda att falla i periodvis glömska, ett uppdrag man kan sticka till nån brödförfattare när man behöver hålla liv i konceptet.
En ny Defenders-ongoing är alltså ett något oväntat val för magma-hete Marvelgurun Matt Fraction, som tillsammans med artistparet Dodson (Terry på blyerts, Rachel på bläck) – men Fraction menar allvar med sitt försök och har byggt upp öppningsstorylinen sen nyligen avslutade eventet Fear Itself. B-lag eller inte B-lag: Fraction själv tillhör definitivt A-laget, så när han tar sig an en titel är den alltid värd att kolla in.
The Defenders anno 2011 består av de klassiska medlemmarna Doctor Strange, Hulk, Namor och Silver Surfer, den här gången med benägen assistans av Red She-Hulk och Iron Fist (den senare ju en figur som Fraction tacklat förr med den äran, då tillsammans med Ed Brubaker). The Dodsons har en härligt svängig stil som de lyckas få att passa till detta udda gäng av kosmiska äventyrare och street level-hjältar: alla får sin egen look och känsla, något som är A och O i en team book. Allra bäst lyckas de med lagledaren Doctor Strange, vars Fu Manchu-musche väl aldrig sett sexigare ut än här (man undrar om foton på Freddie Mercury funnits med bland referensbilderna). På bildsidan är allting rätt och med sandade kanter, från Doctor Strange loja siande med tepåsar i början till Kirby-hommagen i slutet. Sonia Oback väljer en gräll färgpalett som verkligen tänjs till sitt yttersta mellan Silver Surfers nya T-1000-inspirerade look och vinterlandskaps-standoffen i slutet – det här är mil från den skuggrika färgsättningen i Ruckas nya Punisher, för att ta ett exempel.
Så långt är allt väl – illustrationerna håller absolut mainstreamtoppklass. Det är på manussidan tvivlen kommer. Visst, det finns en hel del att glädjas åt, främst i Fractions karaktärsversioner: Doctor Strange som kaxig fruntimmerkarl, ett slags Marvel-universats John Constantine, Iron Fist som ordentligt brattig playboy, Namor citronsur lakonism-spruta. Men ändå är första numret av The Defenders rätt mycket storytelling by the numbers: öppningssidan, med korta glimtar från mystiska händelser runt om i världen som förebådar en större ondska, har man sett gjord lågt räknat 199 gånger förr – 190 av dem av Grant Morrison, i samtliga fall bättre än här. ”We’re getting the band back together again”-stämningen ligger fanboytjock över hela numret, och man är bara tacksam att Fraction då och då lyckas ironisera lite över just den tropen, om än bara så att man får chans att hämta andan. Skämten sitter också lite långt inne ibland – men när de lyckas skrattar man ordentligt.
En trevande treplussare kan det här ändå vara värt, med en förhoppning om att Fraction efter några nummer får upp ångan – och kanske framförallt använder lite mer dialog och lite färre textplattor (som i detta förstanummer ligger i digra sjok sida upp och sida ner).
Illustration: Terry Dodson
Tusch: Rachel Dodson
Färgläggning: Sonia Oback
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Avengers vs X-Men
Igår släppte alltså Marvel nyheten om vad 2012 års stora event ska bli: Avengers vs X-Men. Comic Book Resources rapporterar här. Det ska bli en 12-delars miniserie som kommer ut varannan vecka, och på både författar- och illustratörssidan har man ett veritabelt all-star team: sammandrabbningen mellan Marvels största superteam (oj, nu kanske Fantastic Four blir sura) författas av the Marvel Architects gemensamt, d v s Jason Aaron, Brian Bendis, Ed Brubaker, Matt Fraction och Jonathan Hickman. Illustratörstrion är John Romita Jr., Olivier Coipel och Adam Kubert. Upplagt för succé eller fiasko? Serier som DC:s 52 och Amazing Spider-Man (den senare i alla fall fram till i år) har ju visat att med en stark redaktionell hand så kan multiförfattade serier faktiskt bli bra – men risken att det blir kommittéskrivande eller ego-slagsmål finns såklart alltid. Senare idag kan man kolla på förhandsstarten (eller rättare sagt presskonferensen) av A vs X som livestreamas av Marvel.
Shazam följer inom kort upp med en tillbakablick på alla de tidigare gånger Marvels mutanter och hämnare har drabbat samman! Stay tuned! Under tiden hör vi gärna era kommentarer. Vad tror ni om denna kommande grudge match? Bra eller anus?
Daredevil #5
I min recension av Mark Waids nystart av Daredevil var jag avvaktande positiv, men ställde mig frågan hur detta något självmedvetna spektakel skulle utveckla sig i framtiden. Nu när vi kommit till #5 kan jag säga att det hela utvecklats riktigt bra!
I detta och föregående nummer har ordinarie illustratören Paolo Rivera tagit en paus, och med tanke på Riveras obestridliga talang hade detta kunnat vara ett problem – om ersättaren varit någon annan än Marcos Martin! Eller ersättare förresten, Martin har ju varit med på Daredevil på ett hörn sen starten, men av någon anledning är det Rivera som räknas som huvudillustratör… Hursomhelst, att Martin är en up-and-comer av episka proportioner fattade vi redan i våras när han illustrerade vad som kan vara årets bästa enskilda nummer, Amazing Spider-Man #655. Att nu se honom ta sig an Daredevil är underbart och inger nästan lite hopp inför den amerikanska seriemittfåran – jag är övertygad om att både Martin och Rivera en dag kommer att räknas som lika ikoniska Daredevil-uttolkare som Steve Ditko, Wally Wood, Frank Miller och Alex Maleev. Martin tar tillbaka Daredevil till rötterna men med 40-50 år av innovation inom seriemediet i ryggen: det är ljudeffekter som följer det som orsakar ljudet (illustrerar DDs supersinnen på ett smart sätt), täta närbilder, korsklippningar och inte minst överraskande många fågelperspektiv, något som förstärker intrycket av Daredevil som en ”gatans” hjälte.
Illustration: Marcos Martin
Färgläggning: Javier Rodriguez
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Punisher MAX #19
Jag har följt Jason Aaron och Steve Dillons Punisher MAX sen den startade – i början var jag lite tveksam, sen pushade Aaron det extrema underhållningsvåldet till nya gränser, och därefter har Aaron tvärt valt en annan väg där Frank Castles inre liv (such as it is) utforskas med en psykologisk närgångenhet av en art som sällan skådats i mainstreamserier. Förra arcen Frank kvalade lätt in i topp-10-Punisherhistorier någonsin, och när vi i och med #19 kan jag säga att pågående arcen Homeless fortsätter i samma stil. Som jag nämnt tidigare har många försök gjorts att placera Punisher i en mer ”verklighetstrogen” kontext (på papperet är han ju kanske den mest trovärdiga, om ett sånt ord ens kan användas, av Marvels alla figurer) men Aarons och Dillons Punisher MAX är just nu det i särklass bästa slika försöket. Aaron har här helt lagt prutthumorn på hyllan och skruvat ned gladvåldet till förmån för en Dante-vandring in i Frank Castles sargade psyke. Vad är det som driver honom? Egentligen? Nu när Frank är hemlös, utan högkvarter och bara kan straffa brottslingar med de vapen och den ammunition han lyckas ta ifrån dem ställs den frågan på sin spets. Och vad gör han när New Yorks samlade gangsterbefolkning tycker att han blivit mjuk efter fajten mot Bullseye och den följande fängelsevistelsen? Eländesfest är bara förnamnet (Franks role model visar sig sorgligt nog vara en envis vietnamesisk gerillasoldat som Frank slet halsen av med sina bara händer).
OBS! Lätta spoilers efter hoppet!
Fortsätt läsa Punisher MAX #19
Illustration: Steve Dillon
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Varthän The New 52?
Jag har utlovat en krönika om min syn på DC:s The New 52-satsning. Här kommer den. Och jag tänkte vi skulle börja kolla på lite kalla hårda siffror.
John Mayo på Comic Book Resources krunchar försäljningssiffror som ingen annan. Hans månatliga Mayo Report är måste-läsning om man vill ha koll på den amerikanska mainstreamseriemarknaden. Här analyserar Mayo septembers utgivning (dvs månaden då The New 52 sparkade igång på allvar, om man undantar Justice League #1 i augusti) och här tar han en titt på oktober-siffrorna. Där kan man tydligt se att The New 52 gjorde vad det var meningen att satsningen skulle göra, nämligen att ta upp kampen med Marvel (som ju dominerat mainstreamserieförsäljningen sen ca 2003, och gapet mellan Marvel och DC har hela tiden ökat). I september hade t ex Marvel bara två tidningar (Fear Itself och Ultimate Spider-Man) bland topp 10, normalt brukar det vara DC som får slåss för att komma in bland de bästsäljande titlarna. Och de tidningar som sålde bäst hos Marvel var de som hade egen “event”-prägel (en ny huvudfigur i Ultimate Spider-Man inte minst). Intresset för DC-titlar var enormt i september och, vad viktigare är, DC fortsatte dominera i oktober. Mayo nämner vidare att det verkar som om DC:s försäljningsökning kommer sig av att man faktiskt lyckats dra in nya läsare, alternativt få tillbaka gamla läsare.
Mystery Men #1-5
Jag hypade nye fan-favoriten David Liss (då) kommande pulpmacka Mystery Men rätt hårt all the way back in april och såg fram emot att recensera den, men serien kom och gick och jag träffades av ett skenande godståg av jobb och allmän stress (för den intresserade kan jag meddela att jag fortfarande släpas under sagda godståg men har nu lyckats fippla fram en fickkniv som jag håller mellan tänderna och väntar på tillfälle att skära av hängslena så jag kan bli fri – tur att man är osårbar). Nu är det dock dags att infria löftet och säga några ord om en av sensommarens fläskigaste serieupplevelser.
För det är klart att denna pulpdjupdykning i Marveluniversats historia (cameo från Baron Zemo d ä, någon?) håller måttet. Liss manus och Zirchers illustrationer skapar en knallhård pulpsmäll som verkligen lovar gott inför Liss kommande version av pulpklassikern The Shadow.
Fortsätt läsa Mystery Men #1-5
Illustration: Patrick Zircher
Färgläggning: Andy Troy
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Ultimate Fallout #1-6
Spider-Man No More. Det är undertiteln till Ultimate Fallout, en sex nummer lång miniserie vars syfte är att knyta ihop säcken och återintroducera Ultimate Comics med ett antal nya titlar som lanserats nu under hösten. En nystart kan man säga, och kanske till och med en välbehövlig sådan då Ultimate Comics kanske inte särskiljt sig särskilt mycket från de vanliga Marvel-titlarna på senare år. Som undertiteln indikerar så kretsar Ultimate Fallout primärt kring det faktum att Spider-Man, det vill säga Peter Parker, är död. Död på riktigt.
Ultimate Fallout är författad av Brian Michael Bendis, Jonathan Hickman och Nick Spencer, och för den uppmärksamme så är det alltså samma författare som nu återintroducerar Ultimate Comics med fyra nya titlar. Bendis gör nya Spider-Man, Spencer gör X-Men och Hickman ansvarar för Ultimates och Hawkeye. Upplägget i Ultimate Fallout är att respektive författare genom de sex numren presenterar vad som händer med ett antal karaktärer som kommer att ha mer eller mindre framträdande roller i de nya titlarna. Bendis skriver därmed om allt som rör Spider-Mans öde och vad som händer med hans nära och kära, Spencer presenterar ett helt gäng unga mutanter som kommer att vara med i X-Men och Hickman ansvarar för det stora hela inklusive Ultimates, S.H.I.E.L.D. och Asgård.
Varje karaktär och delstory har sin egen illustratör, och vi finner här stora namn som Mark Bagley, Bryan Hitch, Eric Nguyen, Salvador Larocca, Billy Tan och många andra. Kvaliteten på illustrationerna är överlag hög, men även om respektive artist är duktig så blir helheten visuellt ändå rätt splittrad.
Av naturliga skäl så känns även handlingen i Ultimate Fallout lite splittrad och mest som en samling mer eller mindre separata minihistorier, som alla även är mer eller mindre intressanta, men samtidigt – och här kommer ett helt gäng STORA SPOILERS – så presenteras det ett helt gäng massiva nyheter:
Fortsätt läsa Ultimate Fallout #1-6
Illustration: Mark Bagley, Gabriel Hardman, Bryan Hitch, Lee Garbet, Steve Kurth, Eric Nguyen, Carlo Pagulayan, Sara Pichelli, Salvador Larocca, Clayton Crain, Luke Ross, Billy Tan, Mitch Breitweiser
Tusch: Paul Neary, Roger Bonet, Andy Lanning, Jay Leisten, Jason Paz
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Ultimate Hawkeye #1 (av 4)
Såhär i skuggan av DC:s relaunch har Marvel gjort en omstrukturering av sina Ultimate-titlar efter den oväntade kulmen på Ultimate Spider-Man (lätt SPOILER-varning på länken om du bott under en sten det senaste året) tidigare i år. Marvel-arkitekterna Bendis och Hickman plus relative nykomlingen Nick Spencer är nu ansvariga för Ultimateuniversats tre huvudtitlar, Ultimates, Ultimate Spider-Man och Ultimate X-men. Dessa kompletteras med ett antal miniserier av vilka Jonathan Hickmans Ultimate Hawkeye är en – och liksom de andra förstanumren förpackad i nördvänlig plast.
Ultimate Hawkeye har alltid varit lite av en non-entity, nån slags vagt cool special forces-typ vars brist på personlighet döljs bakom spektakulära actionscener där författare från Mark Millar till Jeph Loeb (och nu, tyvärr, Jonathan Hickman) slagit knut på sig själva för att visa att nej, en pilbåge är inte ett värdelöst vapen, det är döfräckt, ju (Hawkeye har i alla fall inga boxhandskepilar, så man får vara glad åt det lilla). Hickmans nyversion bjuder tyvärr inte på så mycket utöver det – Hawkeye säger lite coola saker, käftar med Nick Fury, och skjuter ihjäl lite thailändska supersoldater (OK, valet av Thailand som skurkstat var lite överraskande). Hans personlighet ligger fortfarande någonstans i ett förseglat valv längst ned i S.H.I.E.L.D.s New York-högkvarter, misstänker man. Ultimate Hawkeye är dessutom starkt kopplad till nya Ultimates (som Hickman också skriver), så ett annat irritationsmoment är att man nästan måste läsa Ultimates #1 för att riktigt greppa vad som pågår – och då återanvänder dessutom Hickman en del repliksiften, så man får inte direkt 100 procent ny serie för pengarna…
För att inte vara för negativ så kan man säga att eftersom det är Hickman (och rutinerade paret Rafa Sandoval/Jordi Tarragona som illustratörer) så håller numret ändå nån slags minimistandard – det ser faktiskt coolt ut när Hawkeye hänger sig åt sin Robin Hood-akrobatik, och skurkarnas masterplan är lagom James Bond-mässig. Men det samlade intrycket blir ändå mest en axelryckning. Hoppas för Marvels skull att Ultimate Spider-Man och Ultimate X-men är bättre.
Illustration: Rafa Sandoval
Tusch: Jordi Tarragona
Färgläggning: Brad Anderson
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Black Panther: The Man Without Fear #521-523
Med all vår bevakning av DC:s relaunch har de andra förlagen hamnat lite i skymundan (vilket förmodligen är precis vad DC hoppats på…), men Marvel ligger såklart inte på latsidan de heller. Fear Itself lider mot sitt slut, X-eventet Schism har ändrat X-status quo (för miljonte gången i ordningen) och Spindelmannen-eventet Spider Island fortsätter vara Marvels bästa, mest helgjutna event på länge (mer om detta senare). Och inte nog med det, hot damn vad David Liss Black Panther fortsätter vara bra! Liss går verkligen från klarhet till klarhet, hans pulpstänkare Mystery Men* har varit en av de mest rent underhållande serieberättelserna hittills i år från något av de stora förlagen, och i det hörn han mutat in av Marvel-universat i Black Panther fortsätter han att slå bollen ut ur parken, som det heter.
Fortsätt läsa Black Panther: The Man Without Fear #521-523
Illustration: Francesco Francavilla
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5