Det är dags för den årliga ceremonin och Jonas brottas med motstridiga känslor. Han är varken rädd, skeptisk, tveksam eller känner tvivel. Ivrig och upphetsad känns mer rätt men ett litet styng av nervositet över vad som kan hända gör att han inser att det är ängslan han känner. Anledningen till detta är att han nu blir tolv år och betraktas därmed som vuxen och rådet kommer att meddela hans livsuppgift och han har ingen aning om vad det kommer att bli.

Ceremonin pågår i flera dagar och väntan blir outhärdlig och långtråkig. Först ska alla nybarn presenteras för sina familjeenheter följt av olika ceremonier för alla åldrar. Hans syster blir åtta vilket innebär att hon får göra volontärarbete, nioåringarna får sina första cyklar, tioåringarna får vuxenfrisyrer och elvaåringarna får nya kläder: annorlunda underkläder till flickorna och längre byxor till pojkarna. Nu är det äntligen dags. Varje årskull innehåller exakt 50 barn och Jonas har nummer 19 i ordningen och väntar ivrigt på att hans nummer ska ropas upp. Han försöker förtvivlat gå igenom alla yrken han kan komma ihåg (arkitekt, cykeltekniker, pilot, vägbyggare, rörmokare, ingenjör, m.fl.) men ger snart upp eftersom de är så många. Efter att hans bästa vän Fiona, som har nummer 18, tilldelats jobbet som vårdare för de äldre sluter han sina ögon…men plötsligt ropas nummer 20 upp på estraden. Det går ett sus igenom de församlade och Jonas sjunker allt djupare ner i sin stol. ”De hoppade över mig. Varför? Vad har jag gjort för fel?”

Fortsätt läsa The Giver