Ett av Marvels mest lyckade event under 2009 var det komiska rymdäventyret War of Kings. Jag har tjatat om det tidigare, men det tål att nämnas igen. Till skillnad från Dark Reign, Secret Invasion, Civil War och annat som kommit under åren så var War of Kings ett event som kändes helgjutet rakt igenom. Dels på grund av att i princip alla delar skrevs av samma författarpar, britterna Dan Abnett och Andy Lanning. Det gav berättelsen ett större djup och en kontinuitet än vad som brukar vara normalt med event comics. Men framförallt gavs eventet ut i relevanta titlar som Nova och Guardians of the Galaxy. Därför slapp man som läsare av Marvels kosmiska tidningar köpa massa enstaka nummer av serier man vanligtvis inte läser om man ville ta del av hela crossovern. Slutligen var War of Kings i grund och botten en riktigt bra story. Storskaligt, episkt och intergalaktiskt rymdkrig mellan raserna Kree och Shi’ar. Och X-men någonstans mitt emellan. War of Kings avslutades under hösten med en grande finale som kommer få stora inverkningar på hela det universum som Marvel utspelar sig i. För den som är intresserad av att läsa hela eventet ett en enda svep så släpptes nu i november en Omnibus med eventets samtliga serier. Kanske an bra julklapp att köpa till sig själv?
Även om War of Kings är över, tror ni att Marvel, Abnett och Lanning tar det lugnt och och gottar sig åt framgången? Nix, nästa stora kosmiska event är redan igång. Startskottet för uppföljaren Realm of Kings brann av nu i november i och med att one-shoten med samma namn gavs ut. Och det verkar faktiskt ännu mer lovande än War of Kings.
En av följderna med upplösningen av War of Kings var den enorma reva i tid och rum, kallad The Fault, som skapades då Black Bolt i Inhumans sprängde av en fet högteknologisk megabomb med syftet att på genetisk väg förvandla hela universums folk till en och samma ras. Samma ras, samma folk, inget mer krig. Pang boom krasch, och ett hål spricker upp och öppnar en väg till ett alternativt universum fyllt av krälade kaos och uråldrig ondska. Denna one-shot, med undertiteln The Stars Are Wrong, kickar igång det hela med att Quasar på uppdrag av The Guardinas of the Galaxy ger sig in i the Fault. På andra sidan väntar en mörk osande alternativ version av vår egen värld, fylld av tentakelförsedda monster. I denna märkliga värld sitter en mörk version av The Avengers i ett högt torn kallat the Trapezohedron. Dessa fallna hjältar tjänar och tillber ett antal högre väsen kallade The Many-Angled Ones. Den som kan känner till den legendariske pulp- och skräckförfattaren H.P. Lovecraft och hans novell The Haunter in the Dark förstår kopplingen. Hela Realm of Kings är nämligen stark influerat av Lovecrafts Cthulhu-kreationer. Utan att på något sätt tappa superhjältefokuset. Och eftersom jag är ett stort fan av båda är det här tidig julafton för mig. Dessa Many-Angled Ones har vuxit sig för stora för sitt eget universum och söker ett nytt att kunna breda ut sig i. Interdimensionellt lebensraum med andra ord. De ser givetvis The Fault som den slutgiltiga lösningen på sina problem. Tough luck för vårt universum.
Realm of Kings börjar väldigt bra och är en lovande start på vad jag tror kommer vara en mycket värdig uppföljare på War of Kings. Det är även trevligt att se illustratören Leonardo Mancos comeback. Manco tecknade den första arcen av Greg Paks nyligen nedlagda War Machine. Han var anledningen till att den titeln faktiskt var riktigt bra till en början. I Realm of Kings har han flyttat upp ett pinnhål och överträffar mycket av det jag sett honom göra tidigare.
Illustration: Leonardo Manco, Mahmud Asrar
Färgläggning: Bruno Hang
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Köpte, lite sådär på chans mest för att jag gillar Iron Man och går igång lite på robotar med stora vapen, första lösnumret av nya serien War Machine. War Machine är, snabbt förklarat, Iron Mans polare James Rhodes, som iklär sig en Iron Man-liknande rustning, men med en hel massa mer vapen. En annan skillnad ligger även i det att där Iron Man allt som oftast är en rättskaffens superhjälte så är War Machine, som inte drar sig för att använda den hårdvara han släpar runt på, en renodlad soldat. Mycket skjutande och explosioner alltså. Plus i kanten för det. Det jag gillar med War Machine är att det inte krävs några egentliga bakgrundskunskaper för att komma fort in i handlingen. James Rhodes blir allvarligt skadad/totalt lemlästad i en explosion, och väljer efter det att bli något av en mekaniserad terroristbekämpare som bor i en satellit, där han verkar ha tappat rätt mycket av kontakten med sin tidigare mänsklighet. Låt oss kalla det för cyborgsyndromet. Mörkt, brutalt och rätt tragiskt. Handlingsmässigt är det kanske inget storverk som man får gåshud av direkt, men det är fullt tillräckligt för att jag vill läsa mer, och det är rakt igenom väldigt snyggt och passande illustrerat. Mer War Machine framöver!
