Julien Neels serier om Lou har blivit en favorit bland senare års serier. Jag har skrivit om alla här på Shazam och betygen har pendlat mellan 4 och 4+. Varje nytt album har jag läst direkt och skrivit om det därefter. Kristallåldern däremot började jag läsa men efter halva så blev den liggande. Den var… annorlunda. Jag har alltid gillat att Lou!-albumen varit så jordnära och personskildringarna så bra. Det har känts som att man lärt känna Lou, hennes mamma, mormor osv. Kirstallåldern är allt annat än jordnära. Lou har iofs även här problem med kärleken, tar hand om lillebror och mamman är nästan som vanligt men i övrigt… Titeln Kristallåldern anspelar på att det lite överallt dykt upp kristaller som ger ifrån sig toner och det är inte det enda skruvade. Det är en rad deja vus som Lou råkar ut för. Lou förflyttas mellan platser pga en kristall. Mamman har plötsligt något halvhemligt jobb som rör kristallerna. Det dyker upp en kille från ingenstans som verkar känna Lous kompisar och som hon verkar intresserad av. Man vet inte vad som är på riktigt eftersom vissa situationer återupprepas och att vissa saker egentligen är en metafor för något annat. Det finns sidor där jag känner igen det jag gillar med Lou! men de är få. Mest är det faktiskt rörigt. Jag har ingen aning vad Julien Neel tänkt med Kristallåldern, jag fick inga förvarningar under intervjun jag gjorde med honom förra året att något radikalt var på g med serien. Jag gissar att det finns en hel del som kan läsas in i röran men jag missar det mesta. Kanske ville han göra något annorlunda, vad vet jag? Teckningarna och färgläggningen är bra som vanligt. Jag tycker att stilen är lite lösare än vanligt men det är bra det också. Några bilder är dessutom väldigt snygga med en mängd dito detaljer så vad gäller teckningarna är det iaf lika bra som tidigare. Tyvärr det sammantaget den klart sämsta delen av Lou! och jag hoppas verkligen att det var ett tillfälligt magplask för Lou! brukar ju vara så bra.

Lou! är en personlig favorit och det är verkligen kul att Wiboom Books gett ut den i Sverige. Utgivningen är nu ikapp den i Frankrike i o m den femte delen, Laser Ninja, som kom på senhösten. Klicka här om du vill läsa vad jag tyckt om de tidigare delarna. Laser Ninja tar vid efter Förälskelser och Lou och gänget har blivit ytterligare lite äldre. Laser Ninja inleds dramatiskt med att huset som Lou, hennes mamma och mammas kille Richard bor i brinner och bl.a. deras lägenhet blir förstörd. När alla står och tittar på avslöjar Lous mamma att hon är gravid. Man får sedan följa vad som händer fram till förlossningen och det varvas med mammans och Richards relation och Lous med sin tidiga kärlek Tristan. Parallellt får man följa hur Lous mamma och hur hon träffade Lous pappa och hur han sedan lämnade henne.

Jag var lite besviken på Förälskelser som jag inte tyckte var lika bra som lysande Busskyrkogården. Därför är det kul att Laser Ninja når samma höjder som Busskyrkogården. Det är kul och samtidigt fint, sorgligt och vemodigt. Framförallt är Laser Ninja fylld av värme och kärlek. Lous mormor som i början mest var en gnällkärring av rang får mer djup för varje album och i detta får man en inblick i hennes bakgrund och en förklaring till vad som formade henne. Relationerna mellan de tre generationerna fördjupas, framförallt den mellan Lou och hennes mamma. Det är mycket som avhandlas på de 48 sidorna med Julien Neel lyckas med det. Teckningarna är finfina och färgläggningen dov och pastellig! Laser Ninja är en perfekt julklapp till en 13-14 åring liksom det första albumet, Dagboksdagar, är en perfekt julklapp till en nioåring. Lou utvecklas/blir äldre rätt snabbt så serien är väldigt annorlunda nu jämfört med tidigare. Värt att tänka på. Men å andra sidan borde de flesta ha behållning av denna suveräna serie.

Lou! av Julien Neel är en personlig favorit och de tidigare albumen: Dagboksdagar, Sommarblues och Busskyrkogården har alla varit bra med Busskyrkogården som topp. I Förälskelser har Lou blivit några år äldre än i första albumet, Dagboksdagar. Livet blir därför komplicerat på ett annat sätt än tidigare. Lou och tre kompisar drar till en av kompisarnas sommarhus vid den franska kusten. Väl där stöter Lou på sin första förälskelse Tristan och hon vet inte vad hon tycker längre. Samtidigt tänker hon mycket på Paul som hon träffade sommaren innan. Lous mamma är på signeringsturné med sin nya sf-bok och ett av stoppen är uppväxtens Lervällingby. Känslor och möjligheter till förvecklingar finns det gott om.

Förälskelser tar vid där Busskyrkogården slutade, typ. Medan Busskyrkogården var melankolisk är Förälskelser mer glättig. Neel skildrar Lous och de andras tonårsförälskelser på ett konventionellt sätt och även i övriga delar är Förälskelser lite blekare än Busskyrkogården.  Att Lou blir äldre funkar okej men till en relativt stor del tycker jag hon känns som samma Lou som i första albumet, jag har svårt att se att hon blivit några år äldre. Lou var iofs lite brådmogen i Dagboksdagar. Men med det sagt så är givetvis också Förälskelser bra och tonen från tidigare album finns kvar liksom den rappa dialogen. Så även om jag neggat ovanligt mycket om Lou så är det fortfarande en riktigt bra serie. Det allra roligaste är Lous katt och de tokigheter den råkar ut för.  Nästa del, Laser Ninja, utsågs till bästa ungdomsalbum vid förra Angoulême-festivalen så förhoppningsvis nås Busskyrkogårdens höjder igen.

Handling: I Julien Neels tredje album om Lou är sommaren slut och Lou är tillbaka i staden. Hon börjar på en ny skola men Lou och bästisen Mina hamnar inte i samma klass. Katastrof! Mina skaffar en ny kompis och då får Lou göra likadant. Lou själv mår mest kasst, för hennes mamma och Richard är allt guld och gröna skogar, och hamnar i en tonårsdepression. Nu behövs både kompisar och mamma för att få Lou tillbaka på banan. Titeln Busskyrkogården kommer av den busskyrkogård som kommunen öppnar där Lous fd. kille Tristans numera rivna hus låg.

Vad är bra? Eftersom det är ett Lou-album så är det mesta bra 😉 Bra är också att den som inte läst Lou tidigare får en bra återblick på vad som hänt i det roliga Spelet om mig som finns på pärmens insida. Tonen för själva albumet sätts när en grävskopa demolerar Tristans hus ackompanjerad av dystra färger med Lou som åskådare. Lou ska fylla tretton snart och att hon är på väg att lämna barndomen och tryggheten förstärks av att mamman och Richard, grannen mamman fått ihop det med, slår samman sina lägenheter och att Mina får en ny bästis. Det är ännu jobbigare att må dåligt när alla andra mår bra. De galna infallen och den varma humorn finns kvar men i övrigt avviker Busskyrkogården från de två tidigare Lou-albumen. Utanförskap och ensamhet är tunga teman som Neel hanterar ypperligt, det blir aldrig krystat i förhållande till de roliga infallen. En styrka med Lou jämfört med många andra serier med yngre som primär målgrupp är att Lou och övriga åldras och därmed utvecklas vilket gör både serien och karaktärerna betydligt intressantare. Det finns som sagt ett antal roliga scener men min favorit är när en sjuk Lou feberhallucinerar och tror att hennes katt kan prata och det hela blir lite Rabbinens katt light.

Vad är mindre bra? Jag vet inte. Kanske att Lous nya kompis är en lite klyschig karaktär. Att jag blir avis för att jag hade velat ha något som Busskyrkogården i närheten när jag själv var barn. Men i övrigt inget.

Slutsats: Ytterligare ett riktigt bra Lou-album och dessutom det bästa hittills. Ett tyngre tema som Neel skildrar på ett mycket bra sätt. Plus allt det jag gillat med Lou tidigare.

Jag gillade första delen av Lou! av Julien Neel skarpt. I andra delen, Sommarblues, är det sommar, Lou och hennes mamma lämnar stan för att åka till Lous mormor på landet. Ingen av dem ser fram emot det eftersom ingen kommer överens med mormor. Hon försöker dessutom få ihop det mellan Lous mamma och en smilig läkare som hon tycker är ett passande parti istället för Richard som Lous mamma kärat ner sig i. Lou blir kompis med en kille i sarong med en förkärlek för Hawaii. Vistelsen på landet blir följaktligen inte så trist som de trott. Å dessutom väntar trevliga överraskningar de båda i landet och i stan.

Sommarblues är ett trevligt återseende då det som var bra med den första i form av karaktärer och dialog är sig likt. Även här finns sekvenser ur mammans knäppa rymdsaga (hon är författare) liksom en bra blandning mellan humor och allvar. Lou! är fortfarande en suverän allåldersserie. Det som ändras här och som jag inte tänkte på i första delen är hur saker utvecklas för Lou och hennes mamma. Jag trodde att Lou skulle vara en serie där det är status quo hela tiden, att karaktärerna har samma ålder och utvecklas ytterst lite i de olika albumen. Sommarblues visar att så inte är fallet med Lou. Mammans förhållande med Richard utvecklas och framförallt förändras Lou. I första delen var hon störtkär i Tristan men när de nu återses har hon inte längre samma känslor och man anar att Lou, som är 12 år, är på väg mot en slags definitiv skiljelinje mellan barndomen och tonårstiden. Det blir intressant hur det utvecklas framöver. Lou! är den bästa serien med kids som huvudsaklig målgrupp just nu.