Innan jag läste I Kill Giants så hade jag känslan av att det är en sådan där serie som man borde läsa, men fråga mig inte vad jag fått det ifrån för det har jag faktiskt ingen aning om. Hur som helst, när jag så i fredags hittade TPB:n i Image-lådan på Comics Heaven (min lokala leverantör av prenumerationer) så kändes det nästan dumt att inte köpa den. Sagt och gjort, det blev ett inköp och en första genomläsning på fredagen, en andra på lördagen och en tillbakabläddring till specifika delar under söndagen. I Kill Giants är en sådan typ av serie, en som förtjänar och till och med blir bättre vid andra och tredje genomläsningen.

Huvudpersonen här heter Barbara Thorson. Hon är en rollspelande outsider med kaninöron som enligt egen utsago bär den magiska hammaren Coveleski i sin hjärtformade handväska. Hon dödar även jättar. Det är alltså rätt svårt för henne att passa in i den annars väldigt normala skolklassen, och det hela blir inte ett dugg bättre av att hon själv inte på något sätt är intresserad av att göra det. Hon är intelligent och rolig, men visar det främst genom att påpeka skolfakultetens brister och genom att fälla dräpande kommentarer om sina klasskamrater. Kort sagt så har Barbara det lite svårt både hemma och i skolan, men gör heller ingenting för att påverka sin situation åt något annat håll. Det är dödandet av jättar som ligger i fokus för Barbara. Frågan är väl egentligen bara om det finns några jättar där ute i verkligheten för Barbara att bekämpa, eller om hon kanske bara är en ung flicka som inte riktigt trivs med tillvaron. Storyn är för bra för att spoilas, så vi lämnar det helt enkelt så.

I Kill Giants känns som en genuin serie, som en serie som berättas av en anledning. Jag får känslan av att författaren Joe Kelly har gått och funderat väldigt länge på den här berättelsen, och att den slutprodukt som han och illustratören J.M. Ken Nimura landat i existerar främst för att den förtjänar att bli berättad, och inte (som så ofta annars) för att sälja lösnummer. Det är när jag kommer över den här typen av serier som jag verkligen är glad att jag då och då faktiskt släpper superhjältarna och låter mig själv driva ut på mer okända vatten. När independent-serier av den här typen är så pass tänkvärda, opretentiösa och snyggt paketerade som I Kill Giants så kan Marvel, DC och deras gelikar faktiskt kännas rätt platta i jämförelse. Vill du bli berörd, upprörd och hänförd, läs I Kill Giants.