Det är faktiskt snudd på tjänstefel att jag väntat så länge med att recensera Evan Dorkins och Jill Thompsons Beasts of Burden. Sällan har väl en indieproduktion varit så efterlängtad, omtalad och hypad. Evan Dorkin har fett indiecred efter en lång karriär som sträcker sig från musikaliska SF-såpoperan Hectic Planet (det var mest den som gav Dorkin en Eisner för ”Best talent deserving wider recognition” 1995) via anarkistiska geni-komedierna Milk & Cheese (för vilken Dorkin fick en Eisner igen 1996) och Dork! (Eisner 2002, en belöning som enligt egen utsago gav Dorkin ett nervsammanbrott som nästan tvingade honom lägga ned tidningen) till en omtalad och otursförföljd miniserie för Marvel (Dorkin nämner en del om detta i en intervju här) samt en hel del TV-författande (bl a för Superman: The Animated Series och Space Ghost Coast to Coast). Jill Thompson å sin sida är precis inte mindre meriterad: hon slog igenom som illustratör av Neil Gaimans Sandman 1991 (på kanske den bästa story arcen i hela Sandman, Brief Lives) gick vidare med Vertigo-uppdrag för Grant Morrisons Invisibles, etablerade sig som tung indie-skapare med sina Scary Godmother-serier i slutet av 90-/början av 00-talet och har sedan skrivit och illustrerat läckra barnböcker vid sidan av serieskapandet.

Här är konceptet (och redan på idéstadiet fattar man att det här är något alldeles extra): i den lilla staden Burden Hill händer det allehanda ockulta konstigheter. Som tur är skyddas staden av ett väl (nåja) sammansvetsat team av ockulta detektiver. So far, so Hellblazer, säger ni. Hm, nämnde jag att detektivgänget består av några av stadens husdjur? Nej, det här är ingen fabeldjursserie. De är djur rakt av bara. Hundar och katter mest. Undrar vad Dorkin och Thompson sa på pitchmötet? ”It’s like Ghostbusters, but with dogs.” Geni.

Fortsätt läsa Beasts of Burden #1-2