Färjkarlen är Jakob Nilssons andra adaption av en Stieg Trenter-roman, först ut var Roparen som kom 2008. I Färjkarlen får vi återigen stifta bekantskap med Harry Friberg, fotograf och detektiv. En dykare hittar en kista i samband med bärgningen av Vasa som han gömmer. Ett par år senare åker en ung kvinna, Kerstin, med den sista Djurgårdsfärjan, hon slockar och vaknar hemma i sin säng och minns inte hur hon hamnat där. Hon blir kontaktad av Harry Friberg och tillsammans börjar de nysta upp en historia som för de från Stockholm till Göteborg och tillbaka. Racerförare, mynt, mord, läckra bilar och en miljonär är några av ingredienserna.

Jakob Nilsson har utvecklats rejält från debuten med Roparen. Han är betydligt säkrare som tecknare och såväl miljöer som personer är betydligt bättre i Färjkarlen. Sättet att rita ögon på, små med tomma vitor eller i form av prickar funkar eftersom han behärskar minspelet bra, det blir aldrig så stelt som det kunnat bli. Skildringen av Stockholms- och Göteborgsmiljöer från 60-talet är riktigt bra och lyfter hela albumet liksom alla fina detaljer. Jakob Nilsson berättade skickligt i Roparen men jag tycker att Färjkarlen är bättre även här, berättarmässigt flyter serien på bra, de luckor som jag upplever finns är antagligen att hänföra till överföringen från bok till serie. Jakob Nilsson kan antagligen boken utantill och saker som är självklara för honom är inte lika självklara för mig som läsare. Det här är dock enbart ett mindre problem. Historien i sig är inte så spännande men det är kul att följa pusslet fram till upplösningen. Färjkarlen är en läsvärd serie, både till teckningar och berättelse och det är kul att se Jakob Nilssons utveckling.