Tänkte att jag också skulle passa på att prata lite om Warren Ellis pågående Ignition City nu när Ferdinand tagit upp den. En summering av handlingen hittar du i gårdagens inlägg. När jag (via tips från just Ferdinand) läste om Ignition City tyckte jag såklart att det lät som en grym idé. Scifi på dekis skrivet av Warren Ellis, det låter ju som gjutet för att kunna bli typ hur bra som helst.

Dock, även trots helhjärtade försök har jag rätt svårt att ta till mig både första och andra numret. Det största problemet är Gianluca Pagliarani. Jag stör mig så pass mycket på att hans karaktärer inte sällan ser ut som förvridna potatisar i ansiktet att jag knappt vill läsa mer. Misstänker att jag har någon sorts allergi mot dåliga illustrationer, för jag har verkligen svårt att uppskatta även en riktigt bra story när den har en ful yta. Å andra sidan är jag inte säker på om det här verkligen är en bra story, för det har inte hänt särskilt mycket än. Trots alla minus har jag ändå bestämt mig för att följa det här till slutet, med förhoppning om att det tar sig, både visuellt och handlingsmässigt. Tills det gör det, tyvärr en rätt slätstruken 2:a. Kom igen nu!

Manus: Warren Ellis
Illustration: Gianluca Pagliarani
Tusch: Chris Drier
Färgläggning: Digikore Studios
Förlag: Avatar Press
Betyg: 2/5

Äntligen har jag läst första numret av Warren Ellis’ retrofuturistiska dieselpunk-historia Ignition City på Avatar Press. Jag har gått och varit grymt peppad på den här ända sedan jag såg omslaget och de första skisserna för några månader sedan. ”Deadwood möter Buck Rogers” har Ellis själv kallat den för. Rätt spot on av Ellis skulle man kunna säga. Jag skulle kalla den för en Rocketeer plus våld, sprit och fula ord. Som ni säkert förstår så är det precis min kopp med te.

I ett alternativt 50-tal får den strandade rymdpiloten Mary Raven reda på att hennes far, den forne hjälten Rock Raven, har mördats. Hon beger sig till den sista platsen där Rock senast bodde, Ignition City – en konstgjord ö mitt i havet med jordens sista rymdhamn. En skitig, nedgången stad fylld med gamla nerdekade piloter och annat riffraff. Eftersom rymdtrafik nyligen globalt bannlysts är Ignition City dessutom den enda platsen på jorden för att ta sig ut i rymden. Väl där inser Mary att hennes far kanske inte riktigt varit den stora idol och hjälte från hennes barndom.

Jag gillar verkligen det här. Det är skitigt och gritty samtidigt som det finns en elegant 50-tals-känsla. Att det sen kombineras med rena science fiction element som strålpistoler, rymdraketer och grönsaksförsäljare från de marsianska högländerna gör det inte sämre. Ellis har verkligen lycktas träffa mitt i prick med den här serien. Betydligt bättre än den rätt svala steampunk-serien FreakAngels som jag recenserade för ett tag sedan.

Men den är såklart inte helt perfekt. Ignition City lider lite av samma problem som No Hero, en annan titel av Ellis på Avatar Press. Det är en otrolig detaljrikedom i tecknaren Gianluca Pagliaranis illustrationer. Miljöer och bakgrunder är fantastiskt vackra och detaljerade i sin skitighet. Karaktärerna är det däremot inte. Ofta är de riktigt slarvigt tecknade. Hur tänker man när man sitter i timmar och putsar på trasig raketramp i bakgrunden och sen hafsar till karaktärens ansiktsuttryck med vänsterhanden? Fast egentligen spelar det inte så stor roll. Det är en förbannat bra serie hur som helst.

Manus: Warren Ellis
Illustration: Gianluca Pagliarani
Tusch: Chris Drier
Färgläggning: Digikore Studios
Förlag: Avatar Press
Betyg: 4/5