Den första volymen av The Umbrella Academy var riktigt bra med manus av Gerard Way och teckningar av Gabriel Bá. Organisationen The Umbrella Academy är en skapelse av den nu avlidne rikingen Hargreeves som tog sju speciella barn (en är numera död) och bildade en grupp med syftet att rädda världen. Tunga förväntningar på späda barns axlar.  Med vetskapen att de ska rädda världen är det inte förvånande att de växt upp till ett gäng med en hel del problem. De räddade också världen i första samlingen, Apocalypse Suite, i kamp mot Orchestra Verdammten som förvandlade en av dem till vapnet The White Violin.

När Dallas börjar är Number Five fortfarande fast i en liten killes kropp, Vanya är ett vrak efter att ha förvandlats till The White Violin, Kraken är arg och jagar bus som vanligt, Space Boy är fet, Seancé har låtit berömmelsen stiga honom åt huvudet och Rumour har tappat rösten i vilken hennes styrka sitter. Inte de bästa förutsättningarna alltså.  Jag ska inte försöka redogöra för handlingen i albumet, dels för att jag inte vill avslöja för mycket och dels för att den är lite rörig. Man får iaf stifta bekantskap med de sköna galningarna Hazel and Cha Cha, organisationen Temps Aeternelis och JFK. Det går att läsa Dallas utan att ha läst Apocalypse Suite men det finns ingen anledning eftersom du då missar en riktigt bra serie.

Gabriel Bá tecknar i en skön stil lite åt Hellboy-hållet vilket inte är så konstigt då han tecknat lite i Hellboy-universumet. Dave Stewarts färgläggning är bra och rent visuellt funkar allt utmärkt. Umbrella-universumet är minst lika knäppt om inte knäppare än Hellboy-ditot. Gerard Way har verkligen skapat något unikt med serien och ska ha cred för det. Sköna karaktärer, bra dialog och en schysst och en snårig intrig gör Dallas till en värdig uppföljare till Apocalypse Suite. Lägg till fet action, tidsresor, död, existentiellt grubbel och oförlöst kärlek och du har en superhjälteserie utöver det vanliga som lever upp till den standard som föregångaren satte.