Trillium #8: sista numret
Efter noggrant överläggande med mig själv har jag beslutat mig för att skapa en ny post här på Shazam. Eftersom Veckans omslag svämmat över av amerikanska serienyheter från veckan som gått känner jag att jag tappat fokus på de snygga omslagen. Därför presenterar jag Veckans nyheter så vi kan njuta av var sak för sig. Lite previews, nya serier, gamla trotjänare som lämnar oss och dylikt. Välkomna!
Alex Ross gör ett av många alternativomslag.
Nu har Victor Gischler till sist rott det i hamn, den ej så avundsvärda uppgiften att skriva klart den första längre historia som följde på att Garth Ennis hoppade av Dynamites The Shadowsatsning. ”Revolution!” har gett oss en riktig femme fatale till motståndare i form av den skoningslösa Black Sparrow, intriger i ett Spanien plågat av inbördeskrig och ett gästspel av ingen mindre än författaren George Orwell. Med sådana ingredienser borde det vara svårt att misslyckas, eller?
Jag håller The Shadow: The Fire of Creation för en av de bästa titlarna som kom ut under 2012. Att Ennis valde att fortsätta med annat efter den kan jag på sätt och vis förstå, emedan man näppeligen kan toppa seriens avslutande uppvisning i ett apokalyptiskt hämndbegär som definitivt tagit klivet över vansinnets gräns. Att Gischler valde att som uppföljning ha en radda nummer där Lamont Cranston/The Shadow börjar tvivla och ha problem med de formidabla förmågor han uppvisar i egenskap av ”fate’s trigger man” kändes inledningsvis som en allt annat än naturlig eller önskvärd övergång. Men när ödets vindar för honom och piloten Miles Crofton till Spanien och samman med George Orwell börjar det hända saker som är aningen intressantare. Snyggt iscensatta och hisnande sekvenser följer på varandra slag i slag när The Shadow utnyttjar den instabila situationen för egen vinning. En hel del onda mäns frånfälle är det oundvikliga resultat. Nog för att mina farhågor att detta ska slå över i något åt Young Indiana Joneshållet, tv-serien där idel kända ansikten som Mata Hari, Sigmund Freud och Lawrence of Arabia dök upp och bibringade den framtida superarkeologen livsvisdom, inte klingat bort helt. Men den här gången kommer Gischler med nöd och näppe undan, äran intakt. Fortsätt läsa The Shadow # 8 – 11
Året är 1971 och Vietnam-kriget är inne på sluttampen. Amerikanerna börjar konstatera att det inte finns mycket kvar att kämpa för, och alla räknar ned sina dagar tills de får återanvända till hemlandet. Alla förutom en man vid namn Frank Castle. Castle är kapten vid Valley Forge Firebase, en mer eller mindre bortglömd amerikansk bas vid gränsen till Kambodja, och han är en av få som inte tror att Viet Cong tappat intresset för Valley Forge Firebase.
Detta är grundpremissen för Garth Ennis och Darick Robertsons Punisher-prequel Born, som är berättelsen om hur Frank Castle tar de första stegen mot det som till slut kommer att leda till att han axlar rollen som The Punisher. Att Frank Castle blir den vapenglade The Punisher efter att hans familj dödats av gangsters vet väl alla (eller?), men det här är alltså storyn om vad som hände innan dess. Det kan kanske låta lite som en efterkonstruktion, men det här är faktiskt riktigt bra. Jo, det är sant!
Ni som ser er själva som barn kan ju sluta läsa här, för det här är en Marvel MAX-titel. I korthet så är MAX-titlar “mognare” än Marvels vanliga utbud, och här bjuds det på allt ifrån droger till grovt språk och lemlästade kroppar i brutala eldstrider. Inget för den kräsmagade alltså, men det är ändå inget direkt frosseri i våldet. Känslan är snarare att Ennis och Robertson vill förmedla att krig i allmänhet, och säkerligen Vietnam-kriget i synnerhet, är ett helvete för alla inblandade.
Captain Castle drivs redan här av ett rätt tveksamt etostänk där han skoningslöst separerar “ogärningsmännen“ från de “oskyldiga”, men utöver hans egna tankar så lever Frank även med en inre mörk röst i sitt eget huvud. Den här inre rösten pushar Frank att släppa på tyglarna och låta den okände ägaren av rösten “hjälpa” Frank att leva upp till sin fulla potential. För dig som är bekant med Moon Knight, och då främst samlingen The Bottom (som jag måste läsa igen, nu!), så känns den här typen av inre röst igen. Det är nämligen väldigt oklart om det här är en extern röst, eller om det helt enkelt är Frank själv som ådragit sig en psykisk åkomma efter alldeles för lång tid i Vietnam.
Hur det än är med Franks psykiska hälsa så är det tydligt att han redan här börjat distansera sig från merparten av sina medmänniskor, och Garth Ennis lyckas måla upp en bild av en ung man som hela tiden verkar drivas framåt mot ett oundvikligt öde. Det här är mörkt, spännande och brutalt, och ett väldigt lyckat tillskott till Punishers bakgrundshistoria. Born rekommenderas varmt både för inbitna Punisher-fans och för de som vill ta ett första steg in i Frank Castles värld.
Det var Jeremy Atkins, pr-ansvarig på Dark Horse Comics, som kläckte den slagkraftiga slogan ni ser till vänster. Många riktigt bra serier har getts ut under det baneret, mer om dem längre ned. Tyvärr kändes som att hela mitt år kämpade för att leva upp till denna profetia. Det som startade lavinen var att min vän och förebild Kristiina Kolehmainen, Serietekets grundare och mycket annat, efter en lång kamp till slut dukade under för cancern den 27 mars. Samma vecka genomförde jag Stockholms H.P. Lovecraft Festival tillsammans med mina nya vänner från The H.P. Lovecraft Historical Society, samarbetspartners som SF Bokhandeln och ett gäng trogna volontärer. Det var ett projekt jag drömt om länge och att vi lyckades göra det till en sådan succé under så pressade förhållanden känns närmast overkligt. Att det satte tonen för hur jag hanterade sorgen efter Kristiina var kanske mindre bra. Ett par veckor senare var det dags för Stockholms Internationella Seriefestival som med Ola Hellsten och mig i spetsen för arbetsinsatsen även den blev en framgång. Så rullade det på kommande månader. Jag fortsatte begrava mig i arbete, drack för mycket på fritiden och höll med varierande grader av framgång ett socialt liv, diverse besattheter och projekt rullande. Kraschen kom, som ni säkert redan räknat ut, till sist i mitten av november av omständigheter som jag inte tänker gå in på här.
Fortsätt läsa Anders årskrönika 2012 – Den om helvetet på jorden
Varning! SPOILERS efter hoppet! Garth Ennis/Darick Robertson/Russ Brauns anarkopuerila superhjälteepos The Boys tar slut med nr 72 som kom den här veckan. När jag började läsa den här serien var jag tveksam till om den drastiska vulgohumorn skulle räcka längre än sex nummer, än mindre 72 – men jag får nu definitivt betrakta mig som överbevisad; The Boys utövade en mystisk charm, det blev en guilty pleasure som letade sig in på min pull list. Den har ju nu bevars blivit en större långkörare än Ennis Preacher (som faktiskt bara kom ut med 66 reguljära nummer – jag räknar inte de många one-shotsen och specialarna för endera serien), tidningen som tog över titeln som Vertigos flaggskepp efter Sandman.
Fortsätt läsa Avslut: The Boys
Som jag tog upp i min introduktion till fenomenet The Shadow har hans äventyr i serieform bjudit på såväl potenta starkvaror som rent blask. Inför denna nylansering hos kungarna på pulptronen, Dynamite Entertainment, har farhågorna kring hur Garth Ennis skulle hantera denne favorit varit legio. Som bekant kan den karlen leverera såväl hjärtskärande våldsoperor som skräniga buskisschlagers beroende på humör. Vilken tonart skulle han välja för vedergällningens skugga? Fortsätt läsa The Shadow # 1
John Cassadays fina omslag får pulpnerverna att vibrera!
Jag rapporterade i somras om Dynamites planer på att släppa loss en rad av de gamla pulphjältarna på nytt. Nu har som synes ytterligare nyheter sipprat ut från förlaget. Trots att en del av mina favoritserier (The Punisher Max och särskilt då albumet The Slavers) skrivits av Ennis blev jag inte direkt själaglad när jag hörde detta. På senare år har jag mest förknippat honom med slafsig skräck och serier som The Boys. Sistnämnda vill jag inte ens ta i med tång. Men som han visat i exempelvis sina War Stories för Vertigo kan han verkligen skärpa sig när stämningen kräver det. Så jag hoppas att han fattar hur höga insatserna är i och med att ansvaret för denne ikon lagts på hans axlar.
Med tanke på hur få reaktioner mina tidigare skriverier kring The Shadow rönt här på Shazam gissar jag att han är ett ganska okänt namn för många av läsarna och kanske även för en del av mina redaktionsbröder. Så inom kort hittar ni på dessa sidor en introduktion till Walter B. Gibsons skrattande hämnare på det patenterade Lundgrenska maneret. Det blir långt, innehållsrikt, notapparat kommer krävas, och vissa kommer bli utmattade men även tacksamma av läsningen. Håll i hatten och den röda scarfen till dess!
Garth Ennis första tre berättelser i serien Battlefields samlades i slutet av första året i en inbunden utgåva av Dynamite. Den första, Night Witches, är tecknad av Russ Braun och handlar om de kvinnliga sovjetiska stridspiloter som i föråldrade flygplan bekämpade den tyska invasionen och av tyskarna kallades Nacht Hexen. Berättelsen följer dels två kvinnliga piloter och dels en grupp tyska soldater tills deras vägar korsas. Den andra delen, Dear Billy, har tecknats av Peter Snejbjerg och handlar om en brittisk sjuksköterska som våldtas av japanska soldater för att sedan skjutas och lämnas att dö. Hon överlever och träffar på sjukhuset hon tar tjänst på en brittisk pilot som också lämnats att dö av japanerna, de blir kära men förhållandet sätts på prov när krigsslutet närmar sig. Hon har dessutom sitt eget sätt att sköta japanska krigsfångar. Tredje delen, Tankies, som tecknats av Carlos Ezquerra handlar om en brittisk stridsvagnsbesättning som försöker komma åt de tekniskt överlägsna tyska stridsvagnarna under den allierade offensiven efter invasionen i Normandie.
Fortsätt läsa The Complete Battlefields Volume One
I och med att jag gillade första volymen av Garth Ennis Punisher så köpte jag även volym 2. Här går Frank Castle från huvudprotagonist och maffiautrotare till något av en bisittare i en trasslig och väldigt våldsam dispyt mellan olika irländska faktioner i Hell’s Kitchen. Handlingen med gängkrig mellan irländska amerikaner som bombar och torterar ihjäl varandra är i sig helt ok, men det är lite trist att Punsiher själv får så lite utrymme. Känns mycket som att Ennis, som själv tydligen ska vara irländare från början, passat på att utnyttja sitt författarskap i Punisher för att berätta en annan rätt fristående historia, och bara pusslat in Punshier lite där det passar. Som sagt, volym 2 är helt ok, men jag hoppas det är mer Punisher i volym 3. Tack på förhand.
Jag var aldrig ett särskilt stort fan av Punisher. Han var för mig den där killen som skulle vara stenhård och ball, men som på grund sin brist på superkrafter alltid kändes lite malplacerad tillsammans med de ”riktiga” superhjältarna. Tänkte flera gånger att Punisher skulle funka bättre som karaktär utan alla andra superindivider i samma värld. Det är just det som Garth Ennis gör med Frank Castle i sin helt egen version av Punisher (som gavs ut av Marvels MAX-avelning, som då är ”vuxnare” varianter av serietidningar. Grovt språk och mer våld alltså) från 2004. Ennis presenterar här Punisher som en åldrad Vietnam-veteran som trots att han börjar närma sig 60-årsåldern är något av det mest brutala som gått i ett par militärkängor. Punisher är här ingen muskulös trikåkille med en stiliserad dödskallelogo på bröstet. Han är istället en storväxt, ärrad och allmänt otrevlig fd krypskytt och legoknekt som bestämt sig för att på egen hand avrätta alla brottslingar, iklädd kängor, cargopants, trenchcoat och en riktigt elak svart dödskalle-t-shirt. Han är här helt enkelt en gammal elak jävel med en hel hög hårdvara som han inte drar sig för att använda.
