Inlägg taggade ‘Frankrike’

Recensioner

Havets Gille

fredag 10 maj, kl 21:51 av 0 kommentarer

havetsgilleKolik förlag har tidigare gett ut Nancy Penas Katten och kimonon och Tea Party, varav den senare gått i Utopi och var en rätt trevlig bekantskap som spann vidare på det förra albumet. Havets Gille har även den gått i Utopi och ges nu ut i albumform, den största delen av albumet har inte publicerats i Utopi. Serien handlar om en värld där olika antropomorfa raser bor på olika öar sedan många år tillbaka då världens dåvarande stabilitet upphörde. På en ö bor de råttlika muriderna, på en annan de vildsvinsliknande huriderna, på en tredje de kattliknande sinojerna osv. Dessutom finns handelssällskapet Havets Gille som välkomnar alla oavsett ras som accepterar deras stadgar. Dessutom finns de ölösa och därmed statslösa reptanterna, föraktade och fruktade av alla. Huvudpersonerna är Kutrygg halvsinoj/halvmurid och hans mamma sinojen Skärvtass. Sedan Skärvtass förgiftat en muridisk tjänsteman hamnar hon i fängelse medan Kutrygg lyckas fly och fiskas upp av en av Havets Gilles båtar. Båda blir sedan indragna i de intriger som i sin tur leder till dramtatiska sekenden som på olika sätt som hotar den stabilitet som skapats mellan de olika raserna och öarna.

Det känns lite ogint att gnälla när det ges ut en fransk äventyrsserie i Sverige utöver Albumförlagets utgivning. Men det finns lite för mycket brister i Havets Gille som blir tydliga nu när den getts ut i samlad form, knappa första halvan har tidigare publicerats i Utopi och då gillade jag vad jag läste. Pena har byggt upp en intressant värld där olika raser befolkar olika öar och misstänksamt bevakar sina intressen. den sammanhållande länken är Havets Gille, ett handelssällskap som förbinder de andra öarna och raserna. Ett av problemen är att Pena vill berätta alltför mycket om världen och presentera så många öar och raser som möjligt. Det blir för spretigt, helt enkelt. Det hade varit bättre om hon hade berättat om de olika öarna allteftersom och inte känt sig tvungen att trycka in så många som möjligt i första delen. Den största bristen ligger dock i att det inte är något flyt i berättelsen utan den drivs hela tiden ryckigt framåt med en hel del glapp och skeenden som antingen hade behövt förklaras eller motiveras. Det värsta exemplet är en flykt som plötsligt sker utan att man som läsare kan förstå varför eller vad som föregått den. Det förklaras delvis senare i serien men då är det redan överspelat. Hur olika karaktärer agerar lämnar också en del att önska, att till synes obetydliga personer plötsligt får framträdande roller i stora skeenden är vanligt i såväl serier som annan populärkultur, för att det inte ska verka ologiskt måste det dock förklaras eller göras sannolikt varför en peson får en viktig roll, det sker inte alls här. En av huvudpersonerna blir plötsligt en form av ledare som alla lyssnar på mitt under brinnande krig, en annan tar plötsligt befäl över en förbrytarliga och börjar smida storslagna planer efter att nyss varit rädd att dödas av samma förbrytare. Det finns en i grunden intressant historia att berätta men Pena sänker effektivt sina möjligheter att göra det på ett bra sätt genom att forcera berättelsen. Kolik ger ut fina serier, deras häftade böcker är bland de finaste på den svenska och amerikanska marknaden, snyggt formgivna med bra papper och tryck. Havets Gille är inget utandantag men korrekturläsningen hade behövt vara snäppet bättre, flera sidor var jag förvillad sedan de skrivit Storköft istället för Storkam (kom ihåg det om du trots allt läser serien). Jag hoppas att serien blir bättre framöver men jag är tveksam till det.

Illustration: Nancy Peña
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Herr Krokodil är mycket hungrig

onsdag 24 april, kl 22:25 av 0 kommentarer

sfarkrokodilJag fortsätter i barnseriernas tecken med tips på två serier som Epix gav ut förra året. Först ut är Herr Krokodil är mycket hungrig av Joann Sfar som i Sverige är mest känd för Rabbinens katt eller sitt regissörsskap. Herr Krokodil är mycket hungrig handlar om en krokodil som ständigt är hungrig eftersom maten i djungeln inte räcker till. Dessutom slår ibland maten tillbaka, för att stilla sin hunger och irriterad över motgångarna ger sig krokodilen in till staden och snabbt så tar hungern över och redan på vägen in äter han upp ett antal busspassagerare. Busschauffören ledsnar men låter krokodilen åka med ändå. På bussen träffar han en liten flicka som han slår följe med. Flickans föräldrar sitter i fängelse så hon bor med sin lätt alkade moster. Krokodilens aptit leder till slut även honom till fängelset där han hamnar i cellen bredvid flickans pappa och det ena leder till det andra.

Sfar har tecknat i sin vanliga ”lösa” stil och antingen gillar men den eller inte. Jag gillar den och färgläggningen är bra. Serien är inte indelad i rutor utan allt flyter rätt fritt över sidorna, det kändes ovant till en början men man vänjer sig snabbt. Det är definitivt inga problem att hänga med i berättandet, inte heller för ett barn. Men så känns också serien ibland som en blandning mellan serie- och bilderbok. Mindre bra är att serien är rätt texttung med en hel del textsjok insprängda på sidorna utöver pratbubblorna. Vad gäller trycket så är det sådär eftersom texten i pratbubblorna är lite utsmetad ibland men teckningarna lider inte av det. Storymässigt så är det en kul idé med ovanliga huvudpersoner vilket känns frsächt och Sfar balanserar på ett bra sätt de svåra frågor som tas upp, allt hanteras med mycket humor en rejäl dos absurditet. Att den är skruvad och ett antal roliga bildlösningar, t.ex. hur krokodilen tar sig genom rör i fängelset uppskattades särskilt av den yngre serieläsaren.

Illustration: Joann Sfar
Förlag: Epix
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Zorn & Dirna 6: Fader vår den vedervärdige

torsdag 7 februari, kl 21:13 av 1 kommentar

ZornDirna6Så var det dags att sätta tänderna i avslutningen av Zorn & Dirna som har utvecklats till en favorit bland Albumförlagets utgivning. Zorn & Dirna och deras föräldrar har genomlidit ett veritabelt helvete, något de delar med alla andra i deras värld där ingen längre kan dö och inga själar får ro, såvida de inte stöter på Zorn & Dirna som kan ge den slutliga döden. Tillsammans med något oväntade personer beger de sig mot slottet där kungen isolerat sig med den spegel vari han fångat döden. Samma slott där den genomvidrige kronprinsen bedriver sina lemlästnings- och våldtäktsorgier. Drömmen om en värld där man faktiskt kan dö vilar runt hörnet men många hinder återstår.

Den medeltida världen där Zorn & Dirna utspelar sig har jag inte skrivit så mycket om men den utgör en väldigt snygg bakgrund med lite inslag av medeltida steampunk 😉 Bruno Bessadis teckningar har iofs varit bra hela vägen men har definitivt utvecklats och är nu riktigt bra, de känns inte lika cartooniga längre vilket serien tjänar på. Tillsammans med Jean-David Morvans manus och Christian Lerolles tjusiga färgläggning är det topp rakt igenom. Sin vana trogen bjuder serien på en hel del action och gore. Kronprinsen får ytterligare excellera i bottenlös ondska. Det blir en del familjekonflikter och en minst sagt otrevlig överraskning. Jag gillar slutet som bjuder på en närmast total rättvisa mitt i all perversion. En värdig avslutning på den vidrigaste serie jag läst.

Manus: Jean-David Morvan
Illustration: Bruno Bessadi
Färgläggning: Christian Lerolle
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Skönheten- svindlande begär

onsdag 21 november, kl 10:28 av 0 kommentarer

skonheten-kerascoetKolik förlag fortsätter sin välkomna utgivning av franska serier. Denna gång är det Skönheten- svindlande begär med manus av Hubert och teckningar av den franska duon Kerascöet. Av duon finns sedan tidigare Svart tomtebloss på svenska och på engelska finns två samlingar av Miss Don’t Touch Me. Skönheten utspelar sig på medeltiden och handlar om Sillen, av många ansedd som den fulaste unga kvinnan i byn, som efter ytterligare en förnedring av en slump befriar en fe. Som tack får Sillen önska sig vad hon vill och hon önskar att hon var vacker. Féen infriar hennes önskan genom att Sillen iofs inte förändras men att när andra ser henne så ser de skönheten personifierad. När Sillen vaknar ser hon ut som vanligt och är oerhört besviken på féen men när hon kommer hem till byn börjar männen bete sig som galningar och kvinnorna visa avundsjuka. Sillen och hennes mor tvingas fly från byn men modern omkommer tragiskt under jakten. Sillen är nu helt ensam och utlämnad åt bybornas lustar men räddas av den lokale herremannen som även han förälskar sig i Sillen. Ryktet om Sillens skönhet sprids dock och snart vill en kung ha henne hellre än allt annat vilket kan leda till krig. Vilka avsikter hade egentligen féen som gav Sillen hennes upplevda skönhet?

Kerascëts stil skiljer sig en del från den i Svart tomtebloss och ännu mer från Miss Don’t Touch Me vilket visar hur mångsidiga de är. Skönheten är till alla sin ingredienser en klassisk saga. Kanske är det att en hel del känns igen från andra sagor, kanske är det att berättelsen sig inte är lika grym som i Svart tomtebloss men Skönheten – svindlande begär fascinerar mig inte på samma sätt. Måhända orättvist men jag har verkligen gillat det jag läst av Kerascöet tidigare skarpt. Med det inte sagt att Skönheten- svindlande begär är dålig, tvärtom den är bra även om den inte når samma höjder. Hur först Sillens fulhet blir föremål för åtlöje och hur hon gradvis förändras av sin skönhet och framförallt hur omgivningen tappar vett och sans är både underhållande och förfärande. Det blir förstås även lite intrigerande med stora följder och liksom i övriga serier jag läst av duon så finns det gott om svärta och betydligt färre muntra infall. Det finns som i alla andra sagor moraliska aspekter i berättelsen men de är inte skrivs inte på näsan vilket alltid är en fördel. För att återknyta till teckningarna så är de även här riktigt bra i en mer nedtonad stil jämfört med deras tidigare serier, färgläggningen är även den riktigt bra. Skönheten- svindlande begär är en mörk saga där jag hoppas att de framtida delarna kommer att bjuda på än mer dramatik och intriger.

Manus: Hubert
Illustration: Kerascöet
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Mamette 1: Änglar och duvor

lördag 13 oktober, kl 13:13 av 1 kommentar

mamette1Wibom Books har gett ut de fantastiska albumen om Lou! där vi nu är ikapp den franska utgivningen. Nu har Wibom Books gett ut första delen av Mamette betitlad Änglar och duvor (Anges et pigeons) av Nob vars riktiga namn är Bruno Chevrier. Mamette- Änglar och duvor gavs ut i Frankrike 2006 och sedan dess har det kommit ut ytterligare fyra album. Nob har också gjort serier om Mamettes barndom, Les Souvenirs de Mamette. Mamette handlar om en äldre och rund dam med håret i knut. Hon fördriver sina dagar med att hänga i parken med ett par andra tanter och dessutom på pensionärsklubben i staden. Mamette är positiv och nyfiken till skillnad från väninnan fröken Pinsec som är en grälsjuk dam. Mamette riktar sig främst till 9-12 åringar men kan med stor behållning läsas av alla 🙂

För Mamette är en alldeles underbar serie! Mamette är verkligen urtypen för en gullig tant så det är lätt att få sympati för henne. Nob blandar på ett otvunget sätt humor och sorg och hela albumet är fyllt med en smittande värme och livsglädje. Först kan det var en sida där Mamette av misstag tvingas använda sin rullväska som skateboard i åsynen av imponerade kids för att i nästa ha fika med bl.a. en väninna vars stora intresse är vilka piller hon måste ta för alla krämpor och sedan fira sin och avlidne makens bröllopsdag på kyrkogården. Nob har en suverän känsla för komisk tajming och teckningarna sitter som en smäck oavsett om det är slapstick eller deppighet som avbildas. Med små, små medel lyckas Nob skildra stora känslor liksom karaktärernas kynne. Mamette är även en finstämd skildring av att bli gammal. Nu låter det kanske inte som en serie för 9-12 åringar men de gillar den säkert även om en del av mer subtila ingredienser nog går dem förbi. De flesta har ju dessutom en mormor och/eller farmor att relatera till. Det är riktigt kul att vi under en och samma månad fått två nya franska serier riktade till barn i Tidsresenärerna och Mamette. Jag kan varmt rekommendera båda.

Illustration: Nob
Förlag: Wibom Books
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Tidsresenärerna

tisdag 9 oktober, kl 20:48 av 2 kommentarer

TidsresenarernaTidsresenärerna är Albumförlagets första utgivning som riktar sig till barn och det är franske megastjärnan Zep som står för manus och duon Stan & Vince för teckningarna. Om du inte känner till Zep är det inte så konstigt, jag kan inte dra mig till minnes att något av hans album getts ut i Sverige. Det enda jag kommer ihåg är humorserien Kapten Bizarro (eller något liknande) som gick i Fantomen för ett antal år sedan. I Frankrike är hans serie Titeuf den mest framgångsrika serien senaste decenniet, vissa album har sålt i storleksordningen av två miljoner och i dagsläget har det kommit ut 15 album. Men åter till Tidsresenärerna (Les Chronokids) som i sin tur getts ut i fyra album. Tidsresenärerna handlar om syskonen Adele och Marvin som köper en telefon på en loppis. Med telefonen kan man bara göra en sak: resa i tiden! Följaktligen utnyttjar syskonen detta både av nödvändighet, för skolan och av nyfikenhet. Se utdrag hos Albumförlaget.

Tidsresenärerna består av kortare episoder där syskonen hamnar i vitt skilda tidsepoker. Det vanliga är två-fyra sidor men det finns även ensidingar. Serien kan bäst beskrivas som en komisk äventyrsserie men till skillnad från äldre serier (t.ex. Lucky Luke, Johan & Pellvin etc) från det fransk-belgiska området så kommer poängerna betydligt tätare och humorn är här överordnad äventyret. Det är full fart hela tiden och syskonen Adele och Marvin har ett skönt samspel. Tidsresorna får ibland konsekvenser för framtiden och ibland blir konsekvensen bara att t.ex. Marvins skor stinker efter ett besök i år 1453. Kidsen är även skönt ignoranta gentemot dåtiden och tar sig igenom alla situationer med ett coolt lugn. De imponeras över historien exakt noll gånger 🙂 Extra roligt blir det när deras storstilade planer slår tillbaka på de själva, allra bäst i deras försök till fusk inför ett prov. Tidsresenärerna är överlag rolig och det är bra fart i Stan & Vinces teckningar med tillhörande överdrivna ansiktsuttryck. Översättningen är riktigt bra och tilltalet borde verkligen passa målgruppen. Målgruppen som borde vara barn i låg- och mellanstadieåldern och min gissning är att de kommer att älska Tidsresenärerna. Även om jag inte gör det är albumet bra och det är kul att Albumförlaget breddar sin utgivning. För en längre recension kolla in eminenta Simon säger som också recenserade albumet idag.

Manus: Zep
Illustration: Stan & Vince
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Lanfeust från Troy 2: Thanos- avfällingen

onsdag 7 mars, kl 12:06 av 0 kommentarer

Lanfeust2-omslagHandling m.m: Lanfeust från Troy har visat sig besitta en mängd magiska krafter, normalt har varje människa en. Tillsammans med den vise Nikoledes, dennes döttrar och ett troll har Lanfeust begett sig till Eckmül där Eckmüls vise ska titta på hans krafter som verkar ha en koppling till det mytiska djuret magohammoten. När det visar sig att Lanfeust faktiskt besitter krafter kopplade till magohammoten antas han som elev vid konservatoriet, övervakad av de tre vise. Lugnet (förutom att trollet Hebus gått bärsärk i Eckmül) tar slut när det visar sig att Nikoledes och hans döttrar tagits till fånga av piraten Thanos som liksom Lanfeust besitter magiska krafter utöver det vanliga. Lanfeust störtar givetvis huvudstupa efter honom eftersom han är förälskad i den väna Cian.

Trés bien: Didier Tarquin fortsätter att leverera fina mainstreamfantasyteckningar (dagens längsta ord!) med fantasifulla miljöer och djur och fet action. Matteo Livis färgsättning är också fin, lagom nedtonad som den är. Nedtonat kan man å andra sidan inte säga att Scott Arlestons manus är. Det är full fart utan större betänkligheter och rejält skruvat. Fläskig fransk mainstreamfantasy av fint märke. Har du saknat ett substitut för Roxanna ger Lanfeust från Troy lindring åt längtan. De tre vise och piratkaptenen bidrar med lite roligare karaktärer till de i övrigt (med undantag av Cixi och Hebus) träiga huvudkaraktärerna och samspelet alla inblandade emellan blir nog bara bättre framöver.

Inte så trés bien: Jag antar att Lanfeust från Troy även ska vara rolig men de råbarkade skämten går inte riktigt hem hos mig. Men så är inte heller finlir något man hittar i denna serie. Att Lanfeust är så trist och att bigalleriet inte riktigt har satt sig gör att det är svårt att bry sig så mycket om de inblandade. Det är djuroffer och en hel del annat splatter som kombinerat med lite tortyr i slutet gör att det här inte är en serie för barn. Personligen tycker jag inte att äckelvåldet tillför något.

Récapitulation (för den som inte orkar läsa hela): Fläskig action utan att alltför många hjärnceller som bjuder på bra fantasyunderhållningt tack vare bra teckningar och manus. Lanfeust från Troy kommer jag att följa även framöver.

Manus: Scott Arleston
Illustration: Didier Tarquin
Färgläggning: Matteo Livi
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Curse of the Wendigo

tisdag 17 januari, kl 11:21 av 0 kommentarer

curse_of_the_wendigoCurse of the Wendigo (Le Souffle de Wendigo) är en något otippad utgivning av Dynamite. Först utgiven i Frankrike av Soleil och skapad för det klassiska europeiska albumformatet på 48 sidor. Hade det inte varit för att The Walking Dead-tecknaren Charlie Adlard stått för teckningarna hade de nog inte gett ut det. För manus står fransmannen Mathieu Missoffe. Curse of the Wendigo utspelar sig 1917 under första världskriget. En rad soldater försvinner och det som först tros vara desertingar verkar vara något värre. Därför kommer de tyskar och fransmän som drabbats överens om att skicka iväg några soldater för att ta reda på vad det är som ligger bakom. En indian, Wohati, som är den ende överlevande från sin enhet anmäler sig frivilligt. Ingen är glad över att behöva lita på fienden men de finner snart ett träd som en mängd flådda soldater hänger i och på marken ligger det också mänskliga kvarlevor. Wohati berättar då om att de letar efter en wendigo och att det är på grund av den han anslutit sig till kriget. Han vill utkräva hämnd för det wendigon åsamkat hans stam för över hundra år sedan. Det makabra trädet är inte den sista vidrigheten soldaterna som flyttats från skyttegravarnas dagliga helvete till något ännu värre. Parallellt med soldaternas berättelse följs en svårt skadad man på ett militärsjukhus.

Det är bara att tacka och ta emot att Dynamite ger ut Curse of the Wendigo för den är riktigt bra. Att Adlard kan teckna äckel vet alla som läst The Walking Dead och här visar han även hur skicklig han är på att teckna skräck. Några scener är så obehagliga att de var svåra att släppa, må vara att jag inte är så tålig vad gäller skräck och äckel. Att placera wendigon, som jag tidigare bara stött på i ett tidigt avsnitt av Supernatural, i första världskrigets helvete är en bra idé som ger en makaber inramning till de än makabrare skräckinslagen. Missoffe levererar ett tight manus och ett bevis på hur skickliga fransmännen är på att berätta en historia på med amerikanska mått korta 48 sidor. Trots sidantalet lyckas han ge en känsla för de olika soldaternas karaktärer, framförallt fransmännen. Dessutom tar berättelsen en rad oväntade vändningar. Jag gillar också hur han använt sig av en variant på Unknown Soldier i handlingen. Wendigon, som lever av att äta sina fiender, är ett riktigt vidrigt monster och Missoffe och Adlard gör det mesta av det. Som om inte soldaternas utsatthet var illa nog genom kriget i sig. Släng in lite Ärans väg vibbar också och jag är såld. Curse of the Wendigo lär vara med bland de bästa serier jag läst när året summeras.

Manus: Mathieu Missoffe
Illustration: Charlie Adlard
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Lou! 5: Laser Ninja

torsdag 22 december, kl 11:55 av 2 kommentarer

lou-laser-ninjaLou! är en personlig favorit och det är verkligen kul att Wiboom Books gett ut den i Sverige. Utgivningen är nu ikapp den i Frankrike i o m den femte delen, Laser Ninja, som kom på senhösten. Klicka här om du vill läsa vad jag tyckt om de tidigare delarna. Laser Ninja tar vid efter Förälskelser och Lou och gänget har blivit ytterligare lite äldre. Laser Ninja inleds dramatiskt med att huset som Lou, hennes mamma och mammas kille Richard bor i brinner och bl.a. deras lägenhet blir förstörd. När alla står och tittar på avslöjar Lous mamma att hon är gravid. Man får sedan följa vad som händer fram till förlossningen och det varvas med mammans och Richards relation och Lous med sin tidiga kärlek Tristan. Parallellt får man följa hur Lous mamma och hur hon träffade Lous pappa och hur han sedan lämnade henne.

Jag var lite besviken på Förälskelser som jag inte tyckte var lika bra som lysande Busskyrkogården. Därför är det kul att Laser Ninja når samma höjder som Busskyrkogården. Det är kul och samtidigt fint, sorgligt och vemodigt. Framförallt är Laser Ninja fylld av värme och kärlek. Lous mormor som i början mest var en gnällkärring av rang får mer djup för varje album och i detta får man en inblick i hennes bakgrund och en förklaring till vad som formade henne. Relationerna mellan de tre generationerna fördjupas, framförallt den mellan Lou och hennes mamma. Det är mycket som avhandlas på de 48 sidorna med Julien Neel lyckas med det. Teckningarna är finfina och färgläggningen dov och pastellig! Laser Ninja är en perfekt julklapp till en 13-14 åring liksom det första albumet, Dagboksdagar, är en perfekt julklapp till en nioåring. Lou utvecklas/blir äldre rätt snabbt så serien är väldigt annorlunda nu jämfört med tidigare. Värt att tänka på. Men å andra sidan borde de flesta ha behållning av denna suveräna serie.

Illustration: Julien Neel
Förlag: Wibom Books
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Den glädjelösa ön

måndag 10 oktober, kl 22:22 av 1 kommentar

gladjelosa-onDen glädjelösa ön (L´ile sans sourire) är den första europeiska serie som Ordbilder ger ut och den är givetvis ett välkommet tillskott i den utöver Albumförlaget och Kolik alltför skrala utgivningen av kontinentala serier. Serien är skapad av spanjoren Enrique Fernandez och först utgiven av franska förlaget Glenat 2009. Den glädjelösa ön handlar om geologen Milander Dean som kommer till ön Yulkukany, befolkad av valfångare, för att leta efter mineraler. På ön välkomnas han av den lilla flickan Elianor vars livsglädje och fantasi provocerar den glädjelöse Milander. Inte nog med att han hyr in sig hos flickans moster där Elianor också bor eftersom fadern är ute på valfångst, Elianor följer honom överallt på ön. Det visar sig att Milander bär på en djup sorg då han förlorat sin son och hans fru försvunnit. Av Elianors moster får han veta att barnen på Yulkukany ges en barndom fylld av fantasi och glädje eftersom de ändå kommer att förlora livsglädjen när de blir äldre genom det hårda livet på Yulkukany och alla de valfångare som aldrig återvänder. Milander avfärdar alla Elianors berättelser som fantasifoster men snart inser han att det inte är så utan att det en hel del övernaturligt på ön. Han måste till slut ta itu inte bara med sina egna demoner. Smakprov finns här.

Den glädjelösa ön riktar sig nog till lite äldre barn och kan närmast (och lite pretto) beskrivas som en existentiell fantasy för barn. Av mig alltså. Enrique Fernandez har definitivt en annorlunda teckningsstil, jag tänker inte ge mig in på att gissa hans teknik. Teckningarna får mig att tänka på vissa böcker ur Disneys En liten gyllene bok-serie som jag har sett dykt upp i affärerna på nytt. Det tog några sidor innan jag vande mig men jag gillar den och framförallt i slutet av boken briljerar han med några snyggt tecknade och fantasifulla varelser. Elianors livsglädje hotas rent fysiskt att tas ifrån henne. Karaktärerna är till en början lite enerverande, Milander genom sin dysterhet och trumpenhet och Elianor genom hennes påflugenhet och totala brist på hänsyn. Det bättrar sig dock efter hand som man får förklaringar både till Milanders beteende och mentaliteten på ön Yulkukany. I den andra halvan tar fantasyelementen över och då kommer också Fernandez finfina miljöer ännu mer till sin rätt. Om den första delen kan upplevas som lite långsam är det desto mer fart i andra. Allt som allt en trevlig och för de mindre kanske lite småläskig berättelse om att aldrig förlora hoppet och glädjen.

Illustration: Enrique Fernandez
Förlag: Ordbilder Media
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...