Lucky Luke läste jag en hel del när jag var yngre men utöver någon enstaka omläsning vid besök hos mina föräldrar har jag knappt läst Lucky Luke de senaste 20 åren. De verkliga klassikerna bland Lucky Luke- serierna skapades av Morris som startade serien 1946 tillsammans med Goscinny  som började skriva manus till serien 1955 vilket han gjorde fram till sin död 1977. Lucky Luke är nu framme vid album nr 86 och utgivningen i Sverige har övertagits av Albumförlaget. Numera är det Achdé som står för teckningarna vilket han gjort sedan Morris bortgång 2001. Manuset till Bröderna Dalton slår vad är författat av duon Daniel Pennac och Tonino Benacquista. Här möter man bröderna Dalton (Joe, William, Jack och Averell) som jag är van vid dem med storvulna planer som grusas av Lucky Luke, mannen som skjuter snabbare än sin egen skugga. Efter ett rejält slagsmål i finkan om vem som ska vara ledare bestämmer bröderna att den som först får ihop en miljon dollar blir ledare. De rymmer och ger sig av åt olika för att på sina alldeles egna sätt försöka få ihop en miljon dollar. Lucky Luke är de dock snart i hälarna men det blir inte så lätt som han har tänkt sig att fånga in bröderna.

Bröderna Dalton slår vad känns precis som de klassiska Lucky Luke-albumen som jag har vaga minnen av. Mer än jag läste Lucky Luke så lyssnade jag på de underbara kasettbanden med olika äventyr, jag kommer tyvärr inte ihåg vilka som gjorde rösterna. Men åter till serien, Achdé har som sagt tecknat serien i över ett decennium och det märks, han kan verkligen sin Lucky Luke. Jag har inget album tillgängligt så jag kan jämföra med Morris men jag har svårt att se att Achdé skulle vara så mycket sämre. Serien är sådär lite småputtrig men bland annat en rolig blinkning åt italiensk maffia och ett gästspel av mamma Dalton, ett riktigt rivjärn. Risken när klassiska serier fortsätter efter skaparen/arnas död är att de nya albumen bara blir trötta kopior men så tycker jag inte att Bröderna Dalton slår vad känns, skulle jag läsa om de album jag minns bäst som de med Calamity Jane och lord Badminton så skulle antagligen albumet stå sig slätt men på egen hand funkar det bra och arvet förs vidare på ett fint sätt. Å görs det bara på rätt sätt så blir det bra för bröderna Dalton, Jolly Jumper och Lucky Luke är underbara karaktärer, det kan aldrig blir ett daltonskt raseriutbrott för mycket. Den enda jag saknar är Ratata.