Förra numret (8-9) var det bästa jag läst på länge. Tyvärr hann jag inte skriva en recension och även detta nummer är jag sent ute med eftersom det nya numret kom igår. Nåja. Brännpunkt Baronkhan är uppföljaren till det rätt bra äventyret Brännpunkt Barbados och jag trodde nog att Bababus planer på att ta över Baronkhan och de andra bergsfurstendömena skulle bli en höjdare. Tyvärr är det ett riktigt trött äventyr. Felmang är inte en av de bättre tecknarna och när Reimerthis manus är kasst så blir slutresultatet en flopp och min förväntan byttes mot besvikelse, ingen spänning eller stämning alls. Bergsfurstendömena är ett skumt påhitt men rätt hanterade kan de funka utan att det blir konstigt. Tyvärr gör Felmangs insats att det mesta kring dem känns konstigt i äventyret. Invånarna i Baronkhan ser på s.9 mest ut att vara hämtade ur Walter Hills kultfilm The Warriors medan de på s. 18 ser ut som medeltida européer. Föräldrarna till den heta kapten Lara på s. 19 ser ut att vara komma från statistroller i en halvkass sf-rulle. Den heta furstinnan Alicia bor i mindre kopia av sagoslottet Neuschwanstein vilket inte är så lyckat, inte heller att hennes garde ser ut som kosacker. Inte bra alls.

Det som lyfter tidningen från total misär är Bernhard Prince-äventyret Med dödligt uppsåt. Även om storyn är lik de flesta andra BP-äventyr så är Hermanns teckningar alltid trevliga och 70-talsmiljöerna är onekligen snygga. Herman Hedning är i vanlig ordning inte så kul. I slutet av tidningen så presenteras vinnaren av Bästa äventyr 2009 och jag slås av hur mycket snyggare Fantomen är i svartvitt. Det var ett tag sedan jag läste ett svartvitt nummer men när jag tänker efter kan jag inte se klassiska äventyr som Livets eld, Eden och framförallt Ondskans borg i färg. Färg skadar mystiken. Tyvärr lär tidningen inte återgå till svartvitt. Å andra sidan gillar jag Thorgal och Bernhard Prince bättre i färg. Varför kan man inte båda få ha kakan och äta den?