Så är det då dags: Den 21e Fantomen är död eller något. Försvunnen är han iaf och det är upp till Heloise och Kit att axla manteln. Vi är nog många som väntat eller iaf undrat vad som skulle hända om den 21e Fantomen dog. Att ta död på honom är inget enkelt och framförallt inte okontroversiellt beslut. Fantomen som vi känner honom är den 21e Fantomen. Med Devil och Hero. Diana osv. Tidigare har man löst det genom att lägga till en generation och den lösningen kanske kommer igen. I en tid när jag hade betydligt mer tid att blogga och fortfarande läste Fantomen regelbundet så började jag själv spåna på bloggen kring hur den 21e Fantomens frånfälle kunde se ut. Jag kom inte så långt. Nu har Fantomen-redaktionen bestämt sig för att testa ett scenario som ska löpa parallellt med vår Fantomen. Man har tagit ett hopp framåt i tiden och som Redax skriver så är det ingen alternativ framtid utan det är seriens framtid. Framtiden kommer att dyka upp sporadiskt framöver.
Inlägg taggade ‘Fantomen’
Fantomen #16/2016
The Norseman av Henrik Jonsson
Pukor och trumpeter! Shazams gamla medskribent Henrik Jonssons egna svenska superhjälteprojekt är nu sjösatt och finns att avnjuta i #20-24 av årets Fantomen. Henrik presenterade sin skapelse från tiden vid The Kubert School, då under arbetsnamnet The Northlander, redan 2011 här på Shazam och att nu få läsa den på riktigt på svenska i en svensk tidning är inte bara en seger för Henrik utan för svensk seriekonst överhuvudtaget.
Att Henrik Jonsson skapat något nytt och spännande på den svenska seriehimlen visar sig inte minst i det genomslag han har fått i media med The Norseman. Flera intervjuer i både radio och tidningar där Henrik pratat kärleksfullt om hela processen och sin karriär som serietecknare i staterna och nu i Sverige känns glädjande och är för mig ett bevis på något vi saknat och längtat efter i vårt avlånga land: vår alldeles egna superhjälte!
Fortsätt läsa The Norseman av Henrik Jonsson
Illustration: Henrik Jonsson
Färgläggning: Jeremy Mohler
Betyg: 3+/5
Fantomen och de somaliska piraterna
I Fantomen 1/2012 (tyvärr inte i butik längre, det dröjde innan jag tog mig tid att tycka till) hamnar Fantomen i ”verklighetens” Somalia sedan överste Weeks dotter Caroline kidnappats av pirater. Bakom äventyret Adenvikens pirater står nykomlingen Nils Kajander (Designer?) och veteranen Kari Leppänen. I mitt tämligen misslyckade försök att ta död på Fantomen i Den 21e Fantomens död-inläggen beskrev jag ett Bengali som jag överfört flera verkliga konflikter till (islamister, etniska motsättningar osv). Jag gick lite kritik för att jag ville göra Fantomen grim n’ gritty. Jag får nog ge de som kritiserade just det rätt. Fantomen ska inte vara grim n’ gritty och jag började även tveka om Fantomen ska placeras i någonting som mer påminner om verkligheten av idag. Numera är jag ytterst tveksam till detta. Nils Kajander har dessutom valt att placera Fantomen i en av de mest svårlösta konflikter som finns på klotet och en av de värsta humanitära katastroferna. Ett vågspel minst sagt.
I södra Somalia har de senaste åren rått en väpnad konflikt som varit som våldsammast i huvudstaden Mogadishu där de radikala islamisterna i al-Shabaab slagits mot övergångsregeringen TFGs styrkor och den internationella (Uganda och Burundi) styrkan AMISOM. I nuläget sker striderna i huvudsak utanför Mogadishu med både etiopisk och kenyansk inblandning. I norra Somalia finns det stabila Somaliland som förklarade sig självständigt 1991 och det något mindre stabila och semiautonoma Puntland, skapat 1998. Det är från hamnar och byar i Puntland som de omskrivna piraterna utgår. Den stora mängden attacker mot handelsskepp och andra båtar har lett till att krigsfartyg från en mängd länder skickats dit för att skydda sjöfarten.
DC52: Midnattsöppet på Orbital Comics
En av seriebutikerna i min hemstad London, Orbital Comics (jag skrev om deras Becky Cloonan-utställning här) firade DC:s relaunch med att hålla butiken öppen vid midnatt den 6/9, så att Londonfansen skulle kunna plocka åt sig den första laddningen nya DC-ettor några timmar före alla andra. Ett så skamlöst marknadsföringstrick kunde jag såklart inte motstå, så jag trotsade regn och stormvindar på min cykel och drog iväg till 8 Great Newport Street när klockan började smyga mot midnatt…
Jag fick ett samtal med Orbitals Chris Thompson om DC-relaunchen och de nya titlarna (den som vill ha mer detaljerade synpunkter från den kunnige Chris och resten av Orbitals team kan med fördel lyssna på deras podcast från evenemanget). Chris kan ses efter hoppet, poserande med två av favorittitlarna.
Shazam läser
Henrik Ö: Amazing Spider-Man fortsätter hålla stilen och får nog sen ett par år tillbaka betraktas som Marvels flaggskepps-titel (sen får X-fansen säga vad de vill). Dan Slott är en oerhört stabil författare och det faktum att tidningen ständigt växlar illustratörer rör mig inte nämnvärt i ryggen eftersom det är ett så förbannat toppat lag. De senaste månaderna har vi fått se Sinister Six återkomma, gästspel av Christos Gage som författare (han såg naturligtvis till att sammanföra Spidde med kidsen från 
den egna tidningen Avengers Academy, en team-up som snart kommer räknas till klassikerna) och nu en allt hetsigare build-up till sommarens stora Spidde-event, Spider Island. Jag är ombord!
Med visst intresse läste jag också Flashpoint-titeln Secret Seven (den enda Flashpoint-titel jag brytt mig om) eftersom det är Peter Milligans återkomst till figuren han kanske fortfarande mest förknippas med: Shade the Changing Man. Så mycket har jag fattat av Flashpoint att det har hänt nåt med DC:s kontinuitet och att saker inte är som de brukar, en utgångspunkt som Milligan finurligt tar vara på för att ”återuppväcka” Shade på ett sätt som inte känns krystat utan helt i linje med vad som brukade försiggå i gamla Vertigo-klassikern. Lägg därtill att det är George Pérez som tecknar och vi har ett klart charmigt förstanummer som gjorde mig väldigt nyfiken på fortsättningen.
Shazam läser
Rikard: Scalped måste vara den bästa längre Vertigo-serien. Läste den fjärde och femte traden, The Gravel in your Guts och High Lonesome på en kväll, jag kunde inte lägga dem ifrån mig. Jason Aarons manus är lysande och RM Gueras teckningar precis så skitiga som de måste vara i Scalped. Att läsa Scalped är närmast en fysisk upplevelse som titeln på fjärde traden The Gravel in your Guts. Scalped är så hård att den får granit att verka porös. Dash Bad Horse, Red Crow, Carol, Nitz, Diesel och de andra är en samling tragiska och/eller psykotiska karaktärer som var och en hade kunnat bära en egen serie men nu har Jason Aaron slängt in dem i samma serie och resultatet är inget annat än fantastiskt bra. Fantomenäventyret i Fantomen #10/2011 är tyvärr allt annat än bra, Det enda roliga med Syster Stålnäve är att Fantomen drar på sig en nunnedräkt men de trista teckningarna och dussinhistorien sänker effektivt äventyret. Franska äventyrsserien Long John Silver är nu inne på tredje albumet, Smaragdlabyrinten, och Lauffrays teckningar är som vanligt finfina och även i övrigt är det en bra första halva med dramatisk segling, en fascinerande historia och lite piratfest.
Jonas: Börjar komma igång med läsandet igen. Har precis tagit mig igenom de tre senaste numren av Haunt som jag tänkte recensera inom en snar framtid, och sitter just nu och filar på ett utlåtande av Marvels Ultimate Comics: Doom. Serier som släpar efter är bland annat Avengers Academy, Warren Ellis Astonishing X-Men: Xenogenesis, Grant Morrisons Joe The Barbarian, New Mutants och ett helt gäng blandade samlingsvolymer.
Lee Falk 100 år
Idag skulle Fantomens och Mandrakes skapare Lee Falk ha fyllt 100 år om han hade levt. Han föddes den 28 april 1911 i Saint Louis, Missouri. Han debuterade som serieförfattare som 19-åring då han skapade Mandrake för King Features Syndicate som blev en stor succé, vilket gjorde att KFS bad Falk skapa ännu en serie. Resultatet blev The Phantom, eller Fantomen för oss svenskar, en av de första maskerade seriehjältarna. Fantomen debuterade i amerikanska dagstidningar 1936 med teckningar av Ray Moore.
I Sverige har Fantomen getts ut oavbrutet sedan 1950 och vi är nog många, mig själv inräknad, som haft några av sina första serieupplevelser med just Fantomen.
För att fira Falks 100 årsdag så kommer The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorer’s Club senare i år, i anslutning till bokmässan i Göteborg, att ge ut en jubileumsbok för att hylla Lee Falk. Ni kan läsa om boken här.
Fantomen #4/2011
Walkers ritt av Claes Reimerthi och Sal Velluto är ett piratäventyr av klassiskt snitt med den 8:e Fantomen och hans son. Piratkaptenen Black Roger och Naga Singh slår sig ihop för att plundra Moribar (nuvarande Morristown) och samtidigt göra sig av med den förhatliga djungelpatrullen. Reimerthis manus är underhållande om hur Fantomen och hans son med mod och list bekämpar piraterna trots dåliga odds och lömska bakhåll. Ibland blir det en del dramatik i de historiska äventyren men här puttrar det mest på trots allt som står på spel men utöver det så saknar jag inte något speciellt. Äventyret hade varit ännu bättre med en annan tecknare, Velluto gör inget dåligt jobb men teckningarna är alltför intetsägande för att höja äventyret.
Det mest intressanta i numret är givetvis den nya svenska sf-serien De utvalda av Gösta Lindwall och Nisse Lindberg, två serieveteraner som jag inte kände till sedan tidigare. De utvalda bor i en galax, Vintegatan, där en transportled byggts med hjälp av stjärnportar som tillåter skutt genom rymden. De mystiska varelserna galanterna har byggt upp ett imperium och alltmer överlåtit kontrollen åt andra varelser från sju olika raser som de utvecklat. Genom kloning flyttas medvetandet över till ny kropp när den gamla börjar bli sliten. Galanterna är försvunna sedan hundratals år och utan deras närvaro har konflikter uppstått. Konflikten som hotar tillvaron nu står mellan handelsfraktionen som vill separera sig från imperiet med dess planekonomi. I centrum i första delen står framförallt kapten Kauternes och Huria som trots att det anses förlegat har ett förhållande på gång.
Teckningarna är överlag bra och rymdvarelserna, rymdskeppen och miljöerna är coola av klassiskt snitt och även om det stundtals är väl mycket rutor med två som pratar med varandra så flyter berättandet på bra och det syns att Lindwall är en rutinerad tecknare. Seriens problem ligger i manuset, alla karaktärer är intetsägande och det gör att jag inte blir engagerad i berättelsen. Även om det sker en dramatisk händelse i början och en i slutet så tänder det aldrig till och blir spännande eller väcker frågor om vad som komma skall. Dialogen flyter dock på bra. De teman som serien ska kretsa kring berörs endast ytligt och egentliga frågor ställs. Men allt som allt en okej inledning, jag hoppas att karaktärerna utvecklas framöver och att lite spänning infinner sig. Numret finns ute till den 16 februari.
Betyg: 3/5
Fantomen #1/2011
Det har blivit lite si och så med recenserandet av Fantomen. Jag har oftast inte läst det senaste numret när nästa kommer. Detta eftersom jag oftast har något intressantare i läshögen. Äventyret i #1/2011 är dock fortsättningen på Skeppsgossen & prinsessan i #22/2010, ett äventyr som var det bästa jag läst på år och dar. Kapten Walkers söner handlar om den förste Fantomen och hans fars sökande efter den förste Fantomens äldre bror som prinsessan Abeyras bror Guarocuya räddat undan den grymme spanjoren Hierro. Hasse Lindahls teckningar är givetvis lysande även i Kapten Walkers söner men Janne Lundströms manus är inte lika engagerande som i Skeppsgossen & prinsessan. Det beror dels på att händelserna inte är lika dramatiska även om också detta äventyr har sin beskärda del av tragik. Det huvudsakliga problemet är att det är så mycket som skildras på de 31 sidorna att det blir väl hafsigt, Lundström springer igenom händelser som hade behövt få ta mer plats. Det är så mycket som händer under så lång tid att Lundström hade behövt flera äventyr för att skildra händelseförloppet. Problemet fanns även i Skeppsgossen & prinsessan men det blir mer påtagligt här. Med detta sagt ska det sägas att även Kapten Walkers söner är ett riktigt bra äventyr om än inte i nivå med det förra, det innehåller dock i gengäld en twist på slutet.
Jerome K. Bloche blir indragen i ett beställningsmord i första delen av Ett kyligt mottagande. Albumet känns modernare än tidigare delar vilket beror på att det publicerades i Frankrike så sent som 2006. Den förvirrade Jerome är däremot sig lik och han håller fortfarande ihop med Babette. En ung kvinna vill anlita honom för att mörda en äldre man och Jerome slänger då ut henne, först därefter inser han att han kanske borde kollat vem han skulle mörda eftersom det uppenbarligen rörde sig om ett missförstånd från kvinnans sida. Han får därför verkligen använda sin små grå för att hitta igen kvinnan och mannen hon anlitar. Första delen är enbart en uppbyggnad inför fortsättningen och så långt är det inte ett av de bättre albumen men upplösningen kan nog blir rafflande och det finns ett antal frågtecken att räta ut.
Tredje och sista delen av Lee Falk och Sy Barrys Djurhandlaren om hur en skrupelfri djurhandlare tillfångatagit Hzz familj är ett exempel på ett stentrist 80-tals äventyr av duon och närmast plågsamt trist. Ett slöseri med papper. Herman Hedning är sådär men det är lite kul hur Hermans handsvett fräter söner en Uphone 4.
Betyg: 4-/5
Den 21:e Fantomens död, del 2: Återseendet
I januari la jag ut först delen av Den 21:e Fantomens död och nu är det dags för del två. Å det är bara att konstatera att utgivningstakten har varit erbarmlig, nio månader efter första delen är inte okej. Jag hoppas på en bättre utgivningstakt framöver 😉
Fantomen lämnar ett Bengali på randen till kaos och reser till USA för att prata med Kit och Heloise om framtiden, både för Bengali och Fantomenätten. Fantomen känner skuld för att lämna Bengali men känner samtidigt att han måste komma bort från Bengali för att tillsammans med Kit och Heloise fundera på en lösning på krisen i landet. Dessutom har Kit och Heloise skapat egna liv i USA och Mexiko i väntan på det ”oundvikliga”. På vägen dit funderar Fantomen på när han senast såg sina barn och inser att det är flera år sedan, de har inte haft någon konflikt men kontakten har inte varit den bästa de sista åren, ingen har haft tid att vårda den. Diana har dessutom haft fullt upp i diverse konflikthärdar runt om i världen.
