Pust flämt! Okej, nu när jag stuckit emellan med en liten Spindelmannen-recension kan jag ta mig an mitt 100 Bullets-retrospektiv igen. Vi är nu framme vid volym 6-9. Som vanligt utfärdas mild spoilervarning.

Six Feet Under The Gun (samlar #37-42)

”Six Feet…” samlar sex one-shots som alla handlar om varsin huvudfigur i 100 Bullets som helhet – i kronologisk ordning är det Dizzy i ”On Accidental Purpose”, Cole Burns i ”Cole Burns Slow Hand”, Benito Medici i ”Ambition’s Audition”, Lono i ”Night of the Payday”, Agent Graves i ”A Crash”, och Wylie Times i ”Point Off the Edge” (men vad är det med Azzarello och denna fäbless för Chalmeristordvitsande titlar?). Samtidigt binds alla numren (utom #38, det med Cole Burns) samman av Mr Shepherd, som spelar viktiga roller – närvarande och frånvarande – i alla andra karaktärers historier. One-shotsen är av varierande kvalitet. Dizzy spelar närmast en biroll i sin egen historia och för första gången framstår en typisk Azzarello-pratscen som just pratig snarare än sjudande av undertryckta känslor och potentiella förräderier. Coles historia är däremot en noirnovell i klassisk 100 Bullets-stil. I ”Ambition’s…” får Eduardo Risso visa vad han kan i några välkomponerade dialoglösa actionscener. Lono-historien är kanske den bästa i samlingen, återigen en tät noirhistoria med kluriga intrigvändningar och följdriktigt slut, medan Graves-historien återigen försjunker i pratsamhet och en parallelhistoria som inte förmår engagera. Och i berättelsen om Wylie Times vidare öden, slutligen, är det än en gång Rissos filmiska rutkompositioner som glänser snarare än Azzarellos personteckningar.

Fortsätt läsa Rekviem för 100 kulor, del 3

Varning! Milda spoilers i följande recension/er.

Efter mitt samlade omdöme om 100 Bullets här kommer nu en serie kortrecensioner av de 13 samlingar som finns tillgängliga. Ni får förlåta att detta inte riktigt följer shazam.se:s vanliga mall för recensioner, men jag tyckte det var bättre att göra flera recensioner i en post snarare än lägga upp dem en och en.

First Shot, Last Call (samlar #1-5 plus miniserien från Vertigo Winter’s Edge #3)

Här börjar det. Undrar om Azzarello och Risso kunde förutse att deras serie skulle vara 100 nummer? Hade Azzarello (som de flesta serieförfattare numera) en reservplan för att presentera upplösningen tidigare om serien hade lagts ned i förtid? Sånt får vi aldrig veta.

Hursomhelst. Första storylinen (#1-3) presenterar seriens utgångspunkter och man fattar direkt vad det kommer handla om: dialogen trycker på alla modern noir-knappar och känns smart och autentisk (som sig bör eftersom Azzarello smög runt i slummen i sin hemstad Chicago – där första story arcen utspelar sig – och tjuvlyssnade på hur folk pratade). Det är hämnd, blod och tragedi från ruta ett. Återkommande figuren Dizzy Cordova introduceras, liksom Agent Graves. Vanligtvis hade jag varit misstänksam mot en serie som inleds med en duschscen i ett kvinnofängelse, men här kapitulerade jag totalt och bestämde mig för att följa serien. Förutom att konceptet kändes intressant var Dizzy en karaktär man omedelbart fångades av; så här i efterhand tycker jag nästan att Azzarello lägger ned mer energi på att levandegöra Dizzy i de här första tre numren än vad han sedan gjorde i de resterande 97 – en smula överdrivet, men ändå.

Andra arcen, ”Shot, Water Back” (#4-5) lämnar Dizzy och vi får istället följa vad som händer bartendern Lee Dolan när han får en väska av Agent Graves. Dessutom introduceras återkommande bifiguren Megan Dietrich, och vi får ett första prov på hur Azzarello låter parallella händelseförlopp pågå i bakgrunden av det huvudsakliga – jag hade alldeles glömt att Lono introduceras i bakgrunden av detta nummer t ex. Det var i och med den här arcen man fattade att 100 Bullets inte var nån vanlig serie – redan #1-3 var iofs en mycket bra crime comic, men här fick man känslan att det var något utöver det vanliga. Ledtråd: man kan aldrig vara säker på vem som kommer att överleva i den här serien.

Fortsätt läsa Rekviem för 100 kulor: del 2