Det finns serier som är så fantastiska att de skriver in sig i seriehistorien som epokgörande verk. Serier som är så viktiga att de nästan räknas som allmänbildning att ha läst dem. Sen finns det serier som är helt överflödiga. Serier som man undrar varför de skapades överhuvudtaget. Dark X-men: The Confession hör inte till den första kategorin.

Ni som håller reda på statusen i Marvel-unversumet vet antagligen att A, Emma Frost i hemlighet gått med i Norman Osbornes sammanslutning av superskurkar «the Cabal», och B, att Scott ”Cyclops” Summer tillsammans med Wolverine bildat en hemlig grupp av mutanter, X-force, vars enda uppgift är att ta hand om de smutsiga uppdrag som vanliga X-men inte kan ta i och fortfarande ha händerna rena. Alltså, i klarspråk, att söka upp och döda de olika fiender som hotar mutantsläktets fortlevnad. Nu hör det till saken att Frost och Summers delar säng och egentligen borde vara helt ärliga mot varandra. Och det är just det de slutligen är med varandra i denna one-shot. Och inget fel med det.

Problemet är att innehållet i den här serien, trots att den ska vara en viktig del av Marvels pågående mutantgrejer kring Dark X-men, Utopia och Nation-X, känns helt bortkopplad från resten av alla titlar och berättelser. Det är som att den existerar i sitt egna lilla universum. Nerven och dramatiken i att Emma och Scott äntligen gör upp med sina mörka hemligheter saknas i princip helt. Och det lilla som finns där faller lika platt till marken som Magnetos gamla Astroid-X gjorde på 90-talet. Jag har läst upptakten till det som händer i den här serien, och jag har läst det som kommit efter. Och jag kan med all säkerhet att ingen som hoppar över det här har missat något. Så om du funderar på att köpa den här, snälla lägg pengarna på något istället.