Jag vet, jag borde ju inte hålla på och läsa och recensera DC-titlar när jag samtidigt fortsätter att påstå att jag egentligen inte gillar DC. Kanske lika bra att ha det överstökat och erkänna att jag faktiskt gillar en del DC-grejer. Hur som helst, jag har läst ytterligare en DCnU-titel som fångade mitt intresse, och det är Red Lanterns #1. Av titeln att döma så handlar Red Lanterns alltså om de röda ringbärare som Geoff Johns introducerat i Green Lantern, och i och med att jag gav Green Lantern-volymen Rage of The Red Lanterns en stark fyra i betyg så tänkte jag att jag måste kolla in deras egen tidning.

Red Lanterns författas av veteranen Peter Milligan som tidigare bland annat gjort den nyligen recenserade moderna klassikern Enigma och kultklassikern Shade The Changing Man. Jag själv har dock ingen direkt relation till Milligans tidigare verk utöver Shade #1-6 som jag läste för ett par månader sedan (det är en fräck och lagom psykedelisk serie som jag gillade), utan lockades främst att läsa Red Lanterns för jag var nyfiken på hur han skulle klara av att lyfta de rasande lanternorna och deras ledare Atrocitus från biroll till huvudroll. I Green Lantern så har Atrocitus och hans kår främst levererat arga tillrop och vredesutbrott, och även om karaktärerna i sig varit rätt fräna så har det inte funnits något direkt djup bakom den förbannade ytan. När jag såg att Red Lanterns skulle få en egen serie så kände jag faktiskt först en viss skepsis, men blev som sagt även nyfiken på vad Milligan skulle kunna hitta på med dem.

Handling: Efter att ha räddat terrorkatten Dex-Starr (som ju faktiskt fått ett helt eget inlägg här) från sadistiska rymdpirater så återvänder Atrocitus – grundare och ledare av Red Lantern Corps – till sin hemplanet Ysmault som nu fungerar som de röda lanternornas hembas. Atrocitus är medveten om att hans annars så brinnande raseri börjat lugna ned sig något, vilket även lett till att han kunnat börja fundera lite mer på sin egen och hans kårs roll i universum. De övriga lanternorna är däremot minst lika förbannade som tidigare, och deras ständiga raseri och hat innebär att eventuella försök till struktur och resonemang ständigt avbryts av ursinne och konflikter. De röda lanternorna älskar helt enkelt att hata, och frågan är om Atrocitus kan uppfylla sitt öde samtidigt som han kontrollerar och leder sin rasande kår ?

Fortsätt läsa Red Lanterns #1