Inlägg taggade ‘Dave Stewart’

Recensioner

Baltimore: The Plague Ships #1

tisdag 17 augusti, kl 13:20 av 4 kommentarer

Plague Ships 1Det senaste projektet från seriemästaren Mike Mignola har sin utgångspunkt i romanen Baltimore, or The Steadfast Tin Soldier and the Vampire som han skrev (och illustrerade) tillsammans med Christopher Golden 2007. Ramberättelsen beskriver hur Lord Henry Baltimore runt 1916 konfronteras med någonting som kan vara etter värre än skyttegravarnas fasor. Merparten av boken utgörs av olika historier som berättas av vänner till Baltimore när de inväntar hans ankomst på ett förfallet värdshus i ett Europa vars befolkning decimerats av en märklig sjukdom under de tio år som gått sedan ”det stora kriget” slutade. I sina bästa stunder (vilka jag kallt räknar med att Mignola ligger bakom) levererar Baltimore den bästa vampyrjägaraction jag sett sedan Hammerfilmen Captain Kronos – Vampire Hunter.

Fortsätt läsa Baltimore: The Plague Ships #1

Manus: Mike Mignola, Christopher Golden
Illustration: Ben Stenbeck
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Hellboy in Mexico or, A DRUNKEN BLUR

onsdag 12 maj, kl 10:50 av 5 kommentarer

Hellboy in MexicoJag har hängt med Hellboy sedan det där första numret kom ut på Dark Horse-underetiketten Legend 1994. Ett par år senare fick jag upp ögonen för monsterbekämpande mexikanska brottare tack vare mina vänner på Something Weird Video. Det senare intresset nådde en kokpunkt för ett par år sedan då jag skrev en artikel om Santo, mannen i silvermasken, och hans kollegor för Kapten Stofil. Du hittar artikeln här. När Hellboy i föreliggande one-shot slår sig samman med tre brottande bröder i mask blir det med andra ord en intensiv upplevelse för denne skribent.

Parallellt med gigantiska historier där världars öde ligger i vågskålen har Mike Mignola alltid tyckt om att släppa lös sin hjälte i korta, avslutade berättelser. De senaste åren har flera av dessa tecknats av den inte helt obekante Richard Corben. I en intervju med Mignola jag läste för ett par år sedan besvarade han nära nog alla frågor med frasen ”I just want to draw monsters.” (Finns här.) Det känns som om det är något även Corben kan skriva under på. Här får han verkligen släppa loss bland mexikanska vampyrer, inga tvålfagra typer precis, häxor med handhalsband och en djävulsk kalkon! Mignolas isbergsprosa, där tystnaden mellan och i rutorna ofta säger mer än den sparsmakade dialogen, fungerar fantastiskt med Corbens hyperbola teckningsstil. Här är muskler stora och monstren ser ut att knapphändigt sitta ihop tack vare ondskefull energi från det okända, så ruttna är de. Den lätt gultonade palett ständige färgmästaren Dave Stewart valt passar den solblekta miljön utmärkt.

Historien som sådan är mycket enkel. 1982 väntar Abe Sapien och Hellboy på hemtransport i Mexiko. Vid en Jungfru Mariastaty hittar Abe en bild på Hellboy och tre brottare i mask. Vår hjälte drar sig till minnes en undersökning från 1957 då ett övermått av mord, häxeri och annat djävelskap förde honom och ett par unga B.P.R.D.-agenter till landet. Sedan kollegorna fått nog och åkt hem träffar Hellboy de brottande monsterjägarna. Med gemensamma krafter börjar de rensa upp bland sattygen som plågar området.
  Vad som börjar som en rätt munter skröna med fajter och fylleri får dock en dyster slagsida sedan den yngste brottarbrodern kidnappas medan resten av gänget sover ruset av sig. Den lite hårdare och mörkare stämningen håller sedan i sig via referenser till Mayamytologi, mexikanska monsterfilmer och en av de tyngsta brottningsmatcher jag sett i en serie. De sista sidorna bjuder också på en del fina detaljer som säkerligen får alla som läst Lobster Johnson: The Iron Prometheus att dra på smilbanden.

När Mignola diskuterar serien i en intervju på CBR lämnar han det öppet för att vi kan få se fler historier som tilldrar sig under Hellboys ”lost weekend” (händelser som jag inte tänker avslöja fick honom att fortsätta kröka väldigt hårt) i Mexiko. Med tanke på hur bra det här blev hoppas jag verkligen på en fortsättning!

Manus: Mike Mignola
Illustration: Richard Corben
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Winter Men

tisdag 9 februari, kl 10:13 av 0 kommentarer

wintermenIt´s Russia. Brett Lewis och John Paul Leons The Winter Men tog sin tid att bli klar. Serien påbörjades 2005 men sista delen blev inte klar förrän 2009 då serien också samlades i en trade. Winter Men utspelar sig efter murens fall i det nya Ryssland och börjar med lite sovjetpropaganda om The Hammer of the Revolution, en sovjetisk superhjälte och fortsätter med ett mord och en kidnappning av en liten tjej. Sedan får man stifta bekantskap med Kris Kalenov, tidigare en del av Winter Men, en specialstyrka i Röda armen, som efter en katastrofal insats i Tjetjenien numera är alkad polis i ett korrupt Moskva där olika strukturer slåss mot varandra om pengar och makt. Kalenov utses av borgmästaren att leda sökandet efter flickan och det som verkade vara en simpel kidnappning visar sig vara något betydligt större och utvecklingen blir allt våldsammare och Kalenov tar hjälp av sina gamla kollegor, andra Winter Men för att ta reda på vem som låg bakom kidnappningen av flickan och det våld som drabbat Moskva.

Fortsätt läsa The Winter Men

Manus: Brett Lewis
Illustration: John Paul Leon
Färgläggning: Dave Stewart & Melissa Edwards
Förlag: Wildstorm
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Umbrella Academy: Dallas

torsdag 22 oktober, kl 20:20 av 2 kommentarer

umbrellaacademy2Den första volymen av The Umbrella Academy var riktigt bra med manus av Gerard Way och teckningar av Gabriel Bá. Organisationen The Umbrella Academy är en skapelse av den nu avlidne rikingen Hargreeves som tog sju speciella barn (en är numera död) och bildade en grupp med syftet att rädda världen. Tunga förväntningar på späda barns axlar.  Med vetskapen att de ska rädda världen är det inte förvånande att de växt upp till ett gäng med en hel del problem. De räddade också världen i första samlingen, Apocalypse Suite, i kamp mot Orchestra Verdammten som förvandlade en av dem till vapnet The White Violin.

När Dallas börjar är Number Five fortfarande fast i en liten killes kropp, Vanya är ett vrak efter att ha förvandlats till The White Violin, Kraken är arg och jagar bus som vanligt, Space Boy är fet, Seancé har låtit berömmelsen stiga honom åt huvudet och Rumour har tappat rösten i vilken hennes styrka sitter. Inte de bästa förutsättningarna alltså.  Jag ska inte försöka redogöra för handlingen i albumet, dels för att jag inte vill avslöja för mycket och dels för att den är lite rörig. Man får iaf stifta bekantskap med de sköna galningarna Hazel and Cha Cha, organisationen Temps Aeternelis och JFK. Det går att läsa Dallas utan att ha läst Apocalypse Suite men det finns ingen anledning eftersom du då missar en riktigt bra serie.

Gabriel Bá tecknar i en skön stil lite åt Hellboy-hållet vilket inte är så konstigt då han tecknat lite i Hellboy-universumet. Dave Stewarts färgläggning är bra och rent visuellt funkar allt utmärkt. Umbrella-universumet är minst lika knäppt om inte knäppare än Hellboy-ditot. Gerard Way har verkligen skapat något unikt med serien och ska ha cred för det. Sköna karaktärer, bra dialog och en schysst och en snårig intrig gör Dallas till en värdig uppföljare till Apocalypse Suite. Lägg till fet action, tidsresor, död, existentiellt grubbel och oförlöst kärlek och du har en superhjälteserie utöver det vanliga som lever upp till den standard som föregångaren satte.

Umbrella-Academy22

Manus: Gerard Way
Illustration: Gabriel Bá
Färgläggning: Dave Stewart
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Anchor #1

måndag 19 oktober, kl 17:48 av 0 kommentarer

anchor_1_coverAnchor är en av förlaget Boom! Studios allra senaste titlar. Förlaget som givit oss panghiten Irredeemable. Om även  Anchor kommer bli en panghit är svårt att säga. Det börjar nämligen rätt trevande.

”THE ANCHOR. Holy warrior, unholy war. Freak of nature, beast of burden, hulking outcast, medieval prize fighter, Viking raider… God’s own leg-breaker.”

Jo, det låter ju fräckt. I alla fall när man beskriver det på pappret. Men det är det inte. Serien är som ett mischmasch av alla de mainstreamserier med ockulta inslag som finns eller funnits på marknaden; Hellboy, Sandman, Spawn eller Hellblazer. Plus en massa annat som jag inte kommer på eller känner till. Jag brukar gilla den här typen av populärkulturell blandning av skräck och kristen mytologi. Himmel mot Helvete. Ont mot Gott. Och allt där mitt emellan. Men, jag får tyvärr inga vibbar eller känslor av den här serien överhuvudtaget. Jag kan inte ens riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Vilket ju egentligen borde betyda ett rätt lågt betyg. Och det blir det såklart.

Anchor är tecknad i vad jag skulle kalla för en blandningar av klassisk Jack Kirby och den tooniga stil som kan ses i serier som Goon. Plus lite sedvanlig Mignola-plagiarism. Det är inte särskilt snyggt och det är inte särskilt fräscht. Hyfsat skickligt utfört, men inte mer än så. Dessutom passar det inte särskilt bra till seriens allvarliga och mörka ton. För jag antar det är tänkt att vara så. Mörkt och allvarligt alltså. Men som sagt, jag får inget riktigt grepp på Anchor. Det kan lika gärna vara en slapstick-komedi.

Manus: Phil Hester
Illustration: Brian Churilla
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Boom! Studios
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Marvels Project #2

måndag 14 september, kl 11:05 av 6 kommentarer

marvelsproject2Att försöka knyta ihop och banta ner 70 års Marvel-kontinuitet till en miniserie är ingen lätt uppgift och Ed Brubaker ska ha cred för att han överhuvudtaget försöker. Men trots det fina och stora ambitionerna så kommer jag inte ifrån känslan att The Marvels Project #2 saknar något. Även om det här numret är bättre än det första och att vi börjar få se karaktärer och händelser som Marveliter i alla fall har hyfsad koll på så händer det inte så jäkla mycket. För mig känns det mest som om den bara står och stampar och inte riktigt vill komma igång ordentligt, vilket skulle kunna vara helt ok om jag hade haft någon form av känsla av att The Marvels Project kommer att sluta i någonting bra. Nu är det inte så. Faktum är att jag varken vet ut eller in om miniserien kommer att vara bra eller dålig i slutändan.  Just nu känns det som att The Marvels Project lika gärna kan bli riktigt bra i slutändan, eller så blir det bara pannkaka av alltihop.

Trots det så tycker jag ändå att Ed Brubaker och Steve Epting gör ett bra arbete med det här numret och jag håller tummarna för att de båda kan styra The Marvels Project mot en bra avslutning i de kommande sex numren. Kanske så kommer serien att lyfta ordentlig när karaktärer som Captain America, Iron Man, Wolverine och de andra i X-Men börjar dyka upp. Vem vet…

Manus: Ed Brubaker
Illustration: Steve Epting
Tusch: Steve Epting
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Marvels Project #1

måndag 17 augusti, kl 20:54 av 0 kommentarer

the_marvels_project_1_coverOk, hur föddes hela Marvels universum? Varför dök supermänniskan plötsligt upp. Det är det Ed Brubaker försöker berätta i The Marvels Project — ett försök att knyta ihop Marvels (då under namnet Timely Comics) första superhjältar från 30- och 40-talet med den nya våg som kom under 60-talet och förändrade hela bilden av vad en superhjälteserie kunde vara. Ursprunget går tillbaka till tiden kring innan andra världskrigets utbrott och USAs experiment med att hitta ett sätt att kunna bekämpa Hitlers nazityskland med. En form av kapprustning i skapandet av den ultimata soldaten skulle det också kunna kallas.

Den här serien, tillsammans med Ultimate Comics Avengers #1, var den som jag såg fram mest emot bland onsdagens seriesläpp. Tyvärr levererar den inte alls på samma sätt som Avengers. Ed Brubaker och Steve Epting har tidigare  gjort helt fantastiska saker med Captain America. Det här håller absolut inte samma klass. Det är framför allt Epting som inte riktigt lever upp till mina krav. Hela serien har en lite dassig känlsa över sig. Jag tror till stor del beror på den rätt urvattnade färgläggning. Visst, det ska utspela sig under 30-talet. Men jag tycker ändå inte att det är en ursäkt för att den där stunsen saknas. Sen tycker jag att Epting inte riktigt lyckats med sin karaktärsdesign. Ofta är karaktärerna lite för lika varandra att man blandar ihop dem. Ofta får man backa tillbaka i läsning för att förstå. Jag tycker att man kan förvänta sig något bättre än det från Epting.

Brubakers historia börjar trevande men kan säkert bli något. Det brukar vara så — att man måste ha lite tålamod med förstanummer. Problemet med manuset i mina ögon är att det påminner väldigt mycket om Kurt Busiek och Alex Ross’ Marvels från 1994. Har man läst den känns första numret The Marvels Project lite överflödigt. Kanske tar det en egen vändning i kommande nummer. Vi hoppas på det.

Manus: Ed Brubaker
Illustration: Steve Epting
Tusch: Steve Epting
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...