Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på krut och bränt gummi, John Constantine, Heavy Metal-doft, slick Batgirl samt lekfull och brutal Punisher. Mycket nöje!
Amazing Spider-Man #1 av Alex Ross
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
Marvel Comics: Efter över ett års frånvaro är så äntligen Peter Parker tillbaka i sin egen kropp i Amazing Spider-Man #1 och glädjen är stor…eller? När Dan Slott genomförde sin plan att låta Parkers medvetande dö i Doctor Octopus kropp upprörde det många känslor, stackars Slott utsattes till och med för något så absurt och fasansfullt som dödshot för sitt, enligt många, dumdristiga nya grepp. Nu verkar många som gillat Superior Spider-Man istället sörja gamle Doc Ocks frånvaro. Personligen tycker jag Slotts drag var genialt och bevis på vilken utomordentlig berättare han är.
Spider-Man No More. Det är undertiteln till Ultimate Fallout, en sex nummer lång miniserie vars syfte är att knyta ihop säcken och återintroducera Ultimate Comics med ett antal nya titlar som lanserats nu under hösten. En nystart kan man säga, och kanske till och med en välbehövlig sådan då Ultimate Comics kanske inte särskiljt sig särskilt mycket från de vanliga Marvel-titlarna på senare år. Som undertiteln indikerar så kretsar Ultimate Fallout primärt kring det faktum att Spider-Man, det vill säga Peter Parker, är död. Död på riktigt.
Ultimate Fallout är författad av Brian Michael Bendis, Jonathan Hickman och Nick Spencer, och för den uppmärksamme så är det alltså samma författare som nu återintroducerar Ultimate Comics med fyra nya titlar. Bendis gör nya Spider-Man, Spencer gör X-Men och Hickman ansvarar för Ultimates och Hawkeye. Upplägget i Ultimate Fallout är att respektive författare genom de sex numren presenterar vad som händer med ett antal karaktärer som kommer att ha mer eller mindre framträdande roller i de nya titlarna. Bendis skriver därmed om allt som rör Spider-Mans öde och vad som händer med hans nära och kära, Spencer presenterar ett helt gäng unga mutanter som kommer att vara med i X-Men och Hickman ansvarar för det stora hela inklusive Ultimates, S.H.I.E.L.D. och Asgård.
Varje karaktär och delstory har sin egen illustratör, och vi finner här stora namn som Mark Bagley, Bryan Hitch, Eric Nguyen, Salvador Larocca, Billy Tan och många andra. Kvaliteten på illustrationerna är överlag hög, men även om respektive artist är duktig så blir helheten visuellt ändå rätt splittrad.
Av naturliga skäl så känns även handlingen i Ultimate Fallout lite splittrad och mest som en samling mer eller mindre separata minihistorier, som alla även är mer eller mindre intressanta, men samtidigt – och här kommer ett helt gäng STORA SPOILERS – så presenteras det ett helt gäng massiva nyheter:
Fortsätt läsa Ultimate Fallout #1-6
I december förra året så recenserade jag X-Force: Angels and Demons som samlade de sex första numren av Christopher Yosts och Craig Kyles X-Force. Jag gillade storyn och den dystopiska atmosfären i Angels and Demons, men Ferdinand varnade lite för att Old Ghosts inte skulle leva upp till den känsla av svärta och desperation som Kyle och Yost lyckades måla upp i den första samlingen, och efter att ha läst Old Ghosts som samlar #7-11 så är jag helt klart böjd att hålla med.
Storyn tar vid där Angels and Demons slutade, men istället för att jaga vidare efter Bastion och hans återupplivade mutanthatare så ger sig X-Force ut på jakt efter teleportören Vanisher som de fått reda på har hoppat runt och stulit behållare med Legacy-virus (kortfattat: Ett virus som dödar mutanter). Efter att ha googlat lite så visar det sig att Vanisher är en av de äldre X-antagonisterna, skapad av Stan Lee och Jack Kirby redan 1963, men det framgår inte om han alltid varit samma fega gnällspik som han framstår som här. Hur som helst, X-Force minus Warpath ger sig ut på jakt efter Vanisher, men lyckas istället springa ihop med gamla X-Force-donnan Domino, och då hon verkar vara ute efter samma sak som Wolverine och hans glada mannar så får hon haka på i den fortsatta jakten på Legacy-viruset. Parallellt med det här så visar det sig att Rhanes hjärntvätt från volym 1 håller i sig, Angel har problem med att hålla tillbaka de mordiska tendenser som hans nygamla blåhuade alter ego Archangel a.k.a. Death gärna vill leva ut, och Warpath hamnar i trubbel med en demonbjörn. Fullt med nagelbitande ös eller?
Fortsätt läsa X-Force: Old Ghosts
Minns du mördarmaskinen tillika megapsykot Carnage som gjorde livet surt för Spiderman under mitten av 90-talet? Jag minns. Det var mitt under pågående Maximum Carnage som jag kastade in handduken och helt och hållet slutade läsa Marvel-serier, så vi kan väl säga att jag själv var måttligt road av Carnage som karaktär. Hur som helst, i oktober är det dags för Carnage att göra comeback (efter att ha blivit sliten i två delar och lämnats i omloppsbana av Sentry i början av New Avengers). För författandet står Zeb Wells, nuvarande författare av New Mutants, och för kluddandet ansvarar Clayton Crain, som inte undvikit vare sig svärta eller våldsamheter i exempelvis Ghost Rider och X-Force. Vi får väl se vad de tar sig för med Carnage senare i år.
Kanske ingen jättenyhet egentligen, men vad jag minns så var Carnage väldigt populär under 90-talet. Någon som bryr sig idag? Läs hela intervjun med Zeb Wells hos CBR.
X-Force är ett namn som direkt får mig att associera till 90-talet. Rob Liefeld kom som en stormvind med sin nya fräcka tecknarstil och förvandlade New Mutants, mina personliga favoriter, till det Cable-ledda och testosteronstinna teamet X-Force. Ridå. Trots att jag på den tiden faktiskt uppskattade Liefeld som illustratör så fastnade jag aldrig för X-Force. Tror att det var för att all charm försvann där på något sätt, och kanke även för att jag alltid tyckt att Cable känts som en otroligt trist karaktär som trots det fått stå väldigt mycket i fokus. Hur som helst, när Liefeld och resten av Marvels stjärnkreatörer hoppade av och istället grundade Image Comics så lämnade jag X-Force och resten av Marvel bakom mig utan att blicka bakåt en enda gång. Fast forward nu, 15 år framåt i tiden, till 2008 närmare bestämt. Jag är vid den här tiden sedan typ ett år tillbaka som läsare hos Marvel, och läser någostans att X-Force kommer att återintroduceras som team i kommande X-eventet Messiah Complex (som jag ännu inte läst). Kändes väl måttligt spännande just då, men nu, ytterligare ett drygt år framåt i tiden, så kände jag efter att ha läst X-Necrosha att det nog var dags att utforska den här nya X-Force-titeln ordentligt. Sagt och gjort, jag inhandlade och har nu läst Angels and Demons som samlar X-Force #1-6 och gavs ut november 2008 (inbunden) och februari 2008 (TPB).
Storyn i extrem korthet: Cyclops (X-Mens ledare) grundar X-Force som en hemlig dödspatrull med syfte att ”ta hand om” kritiska hot mot mutantsläktet. Teamet består här initialt av Wolverine, Warpath och X-23 med Wolfsbane som frivillig men icke önskad fjärdemedlem, och deras första uppdrag är att utforska vad mutantutrotarna Purifiers egentligen pysslar med. Det visar sig snart att Purifiers, som tagits över av en återskapad Bastion, är i full fart med att återuppliva ett helt gäng mäktiga fiender till mutantsläktet med hjälp ett modifierat tekno-organiskt virus. Riktigt dåliga nyheter alltså, och för X-Force del så är det helt enkelt bara att vässa klorna och knivarna i förberedelse för en riktig slice ’n dice-festival.
När det kommer till handlingen i Angels and Demons så kan jag tänka mig att den här serien inte är helt lättillgänglig för en nytillkommen läsare, främst på grund av att det är en hel del refererande till karaktärer från rätt många år tillbaka. Känner du inte alls till någon av Bastion, Donald Pierce, Leper Queen, Cameron Hodge, Steven Lang, Bolivar Trask, Graydon Creed eller William Stryker så kan det nog vara lurigt att förstå riktigt vad Purifiers plan går ut på, men det är heller inte helt livsnödvändigt. I grunden så räcker det med att veta att det är riktigt stora problem på gång och att X-Force måste försöka sätta stopp för dumheterna, men du får nog ut betydligt mer utav X-Force om du iallafall har lite grundkoll på X-Mens forna fiender. Om du har det så bjuder den här samlingen på lika delar spänning, mörker och action, och för min del del så tycker jag att X-Force som titel ges en egen identitet och atmosfär som på ett bra sätt kompletterar de övriga X-tidningarna.
Apropå mörker och atmosfär så är det något som X-Force har väldigt mycket av. Illustratören Clayton Crains målade stil med mörker, svärta och smuts konstant närvarande skapar exakt rätt stämning för den här typen av serie, och det känns nästan som om att vi befinner oss i en alternativ dystopisk verklighet där hotet från Purifiers verkligen är påtagligt. Jag har läst en del invändningar mot den konstanta svärtan och våldsamheterna i Crains illustrationer, men jag tycker snarare att det är något positivt här. Ska man göra något så ska man göra det ordentligt, och här fläskas det på ordentligt med grovt våld och olycksbådande scenarier staplade på varandra.
Några avslutande ord bara: Efter att ha läst den här samlingen så tycker jag definitivt att X-Force lyckats kasta av sig den där jobbiga 90-tals-associationen, och om författarna Christopher Yost och Craig Kyle fortsatt på det här spåret även i efterföljande nummer så kommer den här titeln med stor säkerhet bli en av de jag följer som lösnummer framöver. Jag återkommer framöver med recension av samling nummer två, Old Ghosts.
Levande döda! Avlidna kollegor återuppstår! Goda är plötsligt onda! Wohoo, Blackest Night rules! Eller nej. Det här är ju Marvel. Är det så att Marvel rippar DC:s event rakt av och även de vill rida på den populära zombievågen? Kanske. För min del så spelar det egentligen ingen roll vem som rippar vem och varför, utan mer om det görs snyggt. Marvels Necrosha är hur som helst ingen direkt kopia av DC:s Blackest Night, även om det på ytan finns en hel del uppenbara likheter. Grejen med att återuppliva avlidna karaktärer känns ju som sagt rätt gjord, men i Marvels fall handlar det inte om zombiefiering, utan mer om en sorts högteknologisk radiostyrning. Samma fast annorlunda alltså.
Oneshotten X-Necrosha är inledningen på Necrosha, och här läggs grunden för de parallella handlingar som kommer att löpa genom tre X-titlar: X-Force, New Mutants och X-Men Legacy. Personligen så har jag än så länge bara följt New Mutants (hittills utkomna samlingar av X-Force står på inköpslistan då det verkar vara en rätt mörk och ösig serie), vilket antagligen är anledningen till att jag tycker att den delen av X-Necrosha är den bästa. Den smått komplicerade handlingen i korthet: Selene aka The Black Queen och hennes samling av mordiska mutanter har lagt vantarna på en variant av det tekno-organiska viruset (kolla vad Wikipedia har att säga om T/O-viruset), och använder det för att reanimera och förslava både goda och onda avlidna mutanter i jakten på världsherravälde (eller något liknande). Ondskefullt till fulla muggar med andra ord.
Bland de klassiska karaktärer som återupplivats syns här Pyro, Stonewall, Super Sabre och ungdomsklubben Hellions, men det man främst reagerar på är returen av forna X-män som Cypher, Caliban och Thunderbird. Det kanske är ett smått billigt knep att spela ut kortet med goda kollegor som tvingas bli onda och attackera sina vänner, men jag tycker faktiskt att det funkar riktigt bra här, och jag tror nog att Necrosha kan komma att bjuda på en hel del tuffa beslut och tårdrypande avslut. Skulle dock säga att X-Necrosha främst är för de läsare som har en rätt så långvarig relation till X-Men (både döda och levande), för som rookie kan det nog bli lite väl svårt att hänga med i vem som är vem och vilka man egentligen ska hålla på. För min del så blir det dock en genomsnittlig stark 3:a (X-Force och Legacy: 3/5, New Mutants: 4/5).
Har väntat rätt så ivrigt nu på den här samlingen med Warren Ellis version av Astonishing X-Men. Dels för att jag brukar gilla Warren Ellis skrivande i allmänhet och hans skrivande för Marvel i synnerhet (exempelvis Ultimate Galactus och Thunderbolts), och dels för att det var ett bra tag sedan jag faktiskt läste något bra med X-Men. 
Astonishing X-Men Vol. 5: Ghost Box samlar #25-30 av Astonishing X-Men och #1-2 av specialaren Ghost Boxes och är alltså Ellis och illustratören Simone Bianchis första arc för den här titeln. Innan vi går in på vad team Ellis-Bianchi levererar som kör vi en snabb bakgrund för Astonishing X-Men:
Astonishing X-Men är fortsättningen på Grant Morrisons och Frank Quietlys New X-Men (som införde en hel massa stora och viktiga förändringar till X-Men, men det är ett helt separat inlägg bara det), och är en titel som gått/går parallellt med systertidningen Uncanny X-Men. Astonishings första 24 nummer styrdes genom positiva recensioner och en Will Eisner Award för ”Best Continuing Series” av Joss Whedon (du vet han Buffy-killen) och John Cassaday, och när det blev dags för de båda att vandra vidare mot nya äventyr så föll ansvaret på Warren Ellis och Simone Bianchi att styra skutan vidare. Mycket att leva upp till med andra ord, men då jag själv faktiskt inte läst särskilt mycket alls av Whedons X-Men så kan jag inte göra någon direkt jämförelse här.
Ghost box då, är den något att ha? Jag själv är positivt inställd till den. En av Ellis starkare sidor är hur han hanterar sina karaktärer, och här lyckas han väldigt bra med teamet bestående av Beast, Cyclops, Emma Frost, Storm, Wolverine och den unga Armor. Han lyckas faktiskt så bra med karaktärerna att själva dynamiken dem emellan ibland känns intressantare än den story han målar upp kring spöklådorna. Har läst en del andra recensioner där det klagas lite på att Ellis ibland är för kåt på invecklade teorier och komplexa tekniska grunkor (typ som själva ghost boxen), och jag kan till viss del hålla med om det då det finns en del grejer som man kan behöva läsa och fundera över både två och tre gånger innan man helt fattat vad det är Ellis egentligen vill ha berättat. Inte för att den här typen av serier ska behöva vara lättlästa på något sätt, men att Ellis bubblar på om kromosom-rader, duploider och triploider från parallella verkligheter tillför ärligt talat inte jättemycket till själva handlingen. Ghost box är inte på något sätt en dålig story, men det hade varit fint om Ellis kunde ha gjort det lite enklare för sig själv och fokuserat en aning mer på individerna än på avancerad fysik och teknik.
Gällande det visuella så gillar jag italienaren Simone Bianchi skarpt. Hans sätt att jobba mer med färgdjup och svärta snarare än detaljer i form av pennstreck ger allt ett skönt djup och en väldigt snygg look som passar väldigt bra för den här titeln. Allt känns väldigt gediget, välgjort och annorlunda på ett bra sätt. Det visuella intrycket blir däremot lite spretigare i de alternativa berättelserna i Ghost Boxes #1-2 där vi har ett flertal olika illustratörer som gör kortare berättelser om spöklådorna, men då de är helt fristående från grundserien så kan jag inte påstå att det stör särskilt mycket. Överlag så skulle jag säga att Ghost Box är av den snyggare serierna jag läst på ett bra tag, och Bianchis färgpackade illustrationer ser säkerligen lite extra bra ut på den här hardcover-utgåvans glansiga papper.
Sammanfattningsvis, gillar du Warren Ellis och/eller X-Men så gillar du med stor säkerhet Ghost Boxes. Det är en bra serie i en väldigt snygg förpackning.
