Ibland, bara ibland har jag den där wow-upplevelsen av en film, bok eller serie som vägrar släppa taget, som det inte går att värja sig mot. Italienarna Claudio Piersanti och Lorenzo Mattotis Stigmata är en sådan wow-upplevelse. Stigmata handlar om en man på samhällets botten, en spillra av en man. En morgon när han vaknar blöder han ur handflatorna utan förklaring. På sjukhuset vägrar man tro att det skulle ha en gudomlig förklaring, inte skulle gud välja en sådan man. Ur stånd att hantera sin stigmata raseras snabbt den eländiga tillvaron och en än eländigare dagdrivartillvaro tar sin början innan han finner ro på ett kringresande tivoli. Men helvetet är aldrig långt bort och just när ljuset nått honom sjunker han djupare än tidigare.

Det som gör Stigmata till en wow-upplevelse är dels temat om skuld och försoning som Piersanti hanterar ypperligt. Detta i kombination med Mattotis än starkare teckningar som verkligen manifesterar det mörker och den tyngd som oftast vilar över mannen (hans namn nämns aldrig), det finns en intensitet i teckningarna som verkligen slår emot mig. Den starkaste delen är efter den stora katastrofen som drabbar mannen när han kämpar mot både det omgivande och sitt eget mörker. Stigmata är dessutom ett ypperligt exempel på seriemediets inneboende möjligheter och Mattotti tar verkligen tillvara på dessa från bokens början till det vackra och symboliska slutet. Ett mästerverk som verkligen är artsy men på rätt sätt. Ett mästerverk svårt att beskriva. På Fantagrahics Flickr finns ett utdrag att beskåda.