Kvinnliga superhjältar är verkligen en bristvara. Antingen blir de objektifierade eller så tycker förlagen att deras titlar säljer för dåligt och det är därför de ofta är dem första som ryker vid en nedskärning. På senare år har det blivit lite bättre. De ”stora två”, det vill säga DC och Marvel, har flera fantastiska superhjälteserier med kvinnliga hjältar i huvudrollen, till exempel Batwoman och nya X-Men. Men det finns en serie som verkligen gick och fortfarande går i bräschen för kvinnliga superhjältar: Kelly Sue DeConnicks Captain Marvel.

När serien dök upp 2012 hade Marvel inte en enda tidning med en kvinna i huvudrollen. Carol Danvers dök upp i ny dräkt, ny frisyr och axlade arvet efter Captain Marvel (Mar-Vell) genom att ta hans namn och slänga det mossiga Ms. Marvel i historiens soptunna.

Carol deltar i begravningen av en gammal idol och ledstjärna, supercoola flygarässet Helen Cobb, en av deltagarna i USA’s minst sagt misslyckade rymdprogram för kvinnor under rymdkapplöpningen, Mercury 13. Cobb testamenterar sitt gamla T6-plan till Carol som inte kan motstå frestelsen att slå några av de flygrekord Helen hade slagit med samma plan. Under färden går något fel och Carol befinner sig plötsligt i andra världskrigets 1943 i kamp mot japaner.

Den här tidningen är fylld av starka kvinnor som inte tar någon skit: Allt ifrån Carols förläggare och vän Tracy Burke som kämpar mot sin cancer, kvinnorna i Mercury 13 som kämpar för att behandlas på samma villkor som sina manliga rymdkollegor till Banshee Squad som härdar ut mot japaner och vilsekomna Kree-skepp. Starkast av dem alla är dock Carol Danvers själv. Hon var en militär långt innan hon blev superhjälte och hennes strategiska kunskaper och naturliga ledarstil gör att hon verkligen förtjänar epitetet ”Earth’s Mightiest Hero”.

Carol är inte bara badass. Hon är en vänlig själ som besitter den osjälviskhet som bara riktigt goda superhjältar gör. DeConnick lyckas snabbt etablera henne som sympatisk och lätt att identifiera sig med, trots det faktum att hon är ett superkraftpaket.

Den nya dräkten (designad av Jamie McKelvie, Young Avengers du vet ;)) känns helt rätt och är verkligen asgrym. Omslagen till de första fyra numren (Ed McGuinness) är också perfekt stilrena och andas propagandabilder från andra världskriget för att understryka arcens tidsresande. Jämför McGuinness omslag till #2 med planschen ”We Can Do It!” från krigindustrins 1943, senare använd för att föra fram flera feministiska budskap och även för att fira Australiens första kvinnliga premiärminister.

Captain Marvel #2 av McGuinness

Captain Marvels snygga och färgglada omslag är dock falsk marknadsföring. Alla som förväntar sig McGuinness cartoonliknande technicolor kommer först att bli grymt besvikna. Dexter Soys stil liknar akvarell och färgskalan går år det bleka och slutresultatet är på intet sätt dåligt men förvirrande med tanke på omslagen. Från #5 tar Emma Rios över pennan och hennes graciöst sketchaktiga alster är till och med ännu bättre.

Jämför med krigspropagandan från 1943

Jag brukar ha svårt för äventyr byggda på tidsresor men DeConnick har ett klart syfte med hela tidsgrejen. Den är till för att Carol Danvers ska kunna hitta sina roller i livet: som Carol själv, superhjälten och som Captain Marvels arvtagare. Det räcker för att övertyga mig. Jag är också övertygad om att det här är en av de bästa superhjältetitlarna på länge. 🙂