Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på Catwoman, intet ont anande drake, zombies, Stålis signaturfärger samt klassisk laguppställning. Mycket nöje!
Spider-Man No More. Det är undertiteln till Ultimate Fallout, en sex nummer lång miniserie vars syfte är att knyta ihop säcken och återintroducera Ultimate Comics med ett antal nya titlar som lanserats nu under hösten. En nystart kan man säga, och kanske till och med en välbehövlig sådan då Ultimate Comics kanske inte särskiljt sig särskilt mycket från de vanliga Marvel-titlarna på senare år. Som undertiteln indikerar så kretsar Ultimate Fallout primärt kring det faktum att Spider-Man, det vill säga Peter Parker, är död. Död på riktigt.
Ultimate Fallout är författad av Brian Michael Bendis, Jonathan Hickman och Nick Spencer, och för den uppmärksamme så är det alltså samma författare som nu återintroducerar Ultimate Comics med fyra nya titlar. Bendis gör nya Spider-Man, Spencer gör X-Men och Hickman ansvarar för Ultimates och Hawkeye. Upplägget i Ultimate Fallout är att respektive författare genom de sex numren presenterar vad som händer med ett antal karaktärer som kommer att ha mer eller mindre framträdande roller i de nya titlarna. Bendis skriver därmed om allt som rör Spider-Mans öde och vad som händer med hans nära och kära, Spencer presenterar ett helt gäng unga mutanter som kommer att vara med i X-Men och Hickman ansvarar för det stora hela inklusive Ultimates, S.H.I.E.L.D. och Asgård.
Varje karaktär och delstory har sin egen illustratör, och vi finner här stora namn som Mark Bagley, Bryan Hitch, Eric Nguyen, Salvador Larocca, Billy Tan och många andra. Kvaliteten på illustrationerna är överlag hög, men även om respektive artist är duktig så blir helheten visuellt ändå rätt splittrad.
Av naturliga skäl så känns även handlingen i Ultimate Fallout lite splittrad och mest som en samling mer eller mindre separata minihistorier, som alla även är mer eller mindre intressanta, men samtidigt – och här kommer ett helt gäng STORA SPOILERS – så presenteras det ett helt gäng massiva nyheter:
Fortsätt läsa Ultimate Fallout #1-6
2010 års sista inlägg blir för mig ett hopp bakåt i tiden. Jag borde egentligen fokusera mer på de nya serier jag ännu inte hunnit med i år, men ibland så poppar det upp något annat som vägrar släppa taget. I det här fallet så är det X-crossovern Messiah Complex som pockar efter uppmärksamhet, så jag tänkte att det nog är lika bra att jag passar på att skriva om det medan inspirationen finns där.
”Buuu, gamla nyheter” sitter du kanske och brölar nu medan du förbereder något bitskt att skriva i kommentarsfältet, men i och med att vi faktiskt knappt skrivit något alls om Messiah Complex, en crossover som sedan 2007 har haft konsekvenser för i princip alla mutanttitlar, så tycker jag att det är fullt logiskt att vi blickar tillbaka ett par år och kikar på vad mutanternas messiaskomplex egentligen hade att bjuda på. Messiah Complex är den första delen i en event-trilogi, där den andra delen var (den kritiserade) Messiah War, och som avslutades nu i somras med (den rosade) avslutningen Second Coming. Volymen som jag recenserar här är en TPB spå 352 sidor som samlar X-Men Messiah Complex one-shot, Uncanny X-Men #492-494, X-Men #205-207, New X-Men #44-46 och X-Factor #25-27. En klassisk crossover som löpte genom alla X-titlar med andra ord, och det är skönt med den här typen av samlingsalbum som buntar ihop alla viktiga nummer och presenterar allt i rätt ordning.
Handling: Marvel-eventet House of M (som är klart läsvärt) avslutas med en händelse som kallas M-Day, där Scarlet Witch utplånar i stort sett alla X-gener på hela planeten, vilket leder till att mutanter nu är en utdöende ras. Messiah Complex inleds med att den första mutanten sedan M-Day föds, och en desperat jakt på barnet inleds. Vissa vill rädda barnet, andra vill döda det, och en del verkar vara lite mitt emellan. Med i jakten finner vi X-Men, X-Factor, New X-Men, Cable och ett nybildat X-Force som ställs mot Mr Sinister och hans Marauders, Magnetos forna Acolytes, fanatiska Purifiers, mutantätaren Predator X och cyborgerna Reavers. Det är med andra ord som upplagt för att någon ska bli skjuten i huvudet *hint hint*.
Fortsätt läsa Messiah Complex TPB
Kort repetition: med anledning av den nyligen temade relaunchen av Bendis genredefinierande team book New Avengers har jag gjort ett retrospektiv över sagda tidning 2005-2010. Det här är fjärde och avslutande delen, men det finns en del 1, del 2 och del 3 också. Vi kastar oss direkt över de fyra avslutande delarna av Bendis kanske största mainstreamsuccé:
Power (samlar #48-50 + Secret Invasion: Dark Reign one-shot)
Kalla mig gnällig, kalla mig klyschig, men man kan inte uttrycka det på något annat sätt: det är här utförsbacken börjar. I story arcen Power (den första som utspelar sig under Dark Reign) tappar New Avengers fart, angelägenhet och allmän manuskvalitet. Främst är problemet att Bendis börjar bli för kär i sin egen dialog. Länge var det en styrka och ett överraskande grepp att New Avengers innehöll såpass mycket prat, vilket jag nämnt tidigare – men här är inte dialogen rapp eller intressant längre. Dessutom måste mycket prat ägnas åt exposition eftersom New Avengers nu är indragna i en massa händelser som för sin förklaring och upplösning i andra titlar (främst Dark Avengers). T ex kunde lätt snacket i New Avengers nya högkvarter i #48 ha kunnat skäras ned med tre-fyra sidor. Clint Barton/Hawkeye/Ronin/Vad han nu kallas den här veckan är arg på Norman Osborn minst en sida i varje nummer, vilket snabbt blir tröttsamt. Dessutom undrar man vad Norman Osborn särskilt gjort Clint Barton? Spindelmannen borde ha betydligt större skäl att ogilla Osborn, men det håller han märkligt nog inne med i Power. Det stora problemet här är just att persongalleriet blivit för stort och för likartat – det är ingen direkt funktionell skillnad på t ex Clint Barton och Iron Fist, på Mockingbird och Ms Marvel, eftersom de alla pratar ungefär likadant. Det är som om Bendis gett upp det som länge varit hans kännemärke, förmågan att låta en figurs karaktär komma till uttryck i dialogen.
Fortsätt läsa New Avengers: ett retrospektiv (del 4)
Puh! Sommarhettan lägrar sig även här på Shazam.se och bloggen drar ned lite grann på tempot såhär i semestertider. Men helt slutar vi såklart inte att läsa serier – själv har jag t ex hunnit läsa vidare en bit på min djupdykning i Bendis omvälvande serie New Avengers.
Lite personliga reflektioner så här långt kommen i mitt New Avengers-retrospektiv (här hittar ni del 1 och del 2): jisses, jag hade alldeles glömt hur lång och omfattande Secret Invasion-arcen var (och ändå var det inte så länge sedan). Eftersom arcen The Trust (#32-37) är en så tydlig inledning till Secret Invasion räknar jag in även den – och sen hade vi såklart också den 8-delars miniserien som bar crossoverns titel, plus att Bendis också startade nya Mighty Avengers-tidningen för att få plats med alla Secret Invasion-relaterade intriger (den tidningen togs sedermera över av Spiderman-författaren Dan Slott). Det jag sa inledningsvis om att Bendis (med benägen hjälp av Marvels redaktörer) gjorde New Avengers till en kontinuitetscentral tidning blir verkligen tydligt här (för det mesta på ett dåligt sätt, tyvärr). Även om Secret Invasion var en megacrossover som påverkade så gott som alla Marvel-titlar så var det i grunden ett Avengers-event.
Fortsätt läsa New Avengers: ett retrospektiv (del 3)
Förutom Billy Tan som tecknar de flesta sidorna så innehåller det här numret illustratörerna Bryan Hitch, David Aja, Michael Gaydos, David López, Alex Maleev, Steve McNiven, Leinil Yu, Steve Epting och Greg Horn. En del stora namn helt enkelt. Och det borde ju automatiskt innebära att det blir skitbra helt av sig själv. Så är det självklart inte. Sidorna av illustratörerna ovan kommer i en följd någonstans i mitten av numret och förstör faktiskt mer än de tillför något. Det resulterar mest i ett stilistiskt avbrott som tar bort fokuset från berättelsen. Ett gäng sidor då man läser dem mer bryr sig om hur de ser ut istället för att titta på vad som verkligen sägs. Sen är det flera av illustratörerna som knappast toppresterar. Framför allt är jag besviken på McNiven. När man sett vad han kan prestera med Old Man Logan så ser man att han gjort sin sida med vänsterhanden. Synd, för Billy Tan och Brian Micheal Bendis gör i övrigt ett helt ok Avengers-nummer.
Manus: Brian Micheal Bendis
Illustratörer: Billy Tan & Co
Tuschare och färgläggare: Namnfestival…
Förlag: Marvel, såklart…
Betyg: 3/5
