Efter att ha slickat såren efter den ovälkomna stormen Svens besök och firat andra advent men en plaskblöt utomhusspelning känns det extra skönt att få pyssla om min vindpinade fuktiga hjärna med ytterligare ett veckans omslag.
Ett synnerligen starkt startfält den här veckan som bjuder på romantiskt avsked, Cinderella som ni aldrig sett henne, härlig pop art, regnig brottsplats och en besök i en störd hjärna. Allt serverat av Marvel Comics, Vertigo, DC Comics och Image Comics.
Gothams mörke hämnare är sedan länge förlagets främsta inkomstkälla och genom Christopher Nolans filmer den figur som haft det största kulturella genomslaget även utanför seriekretsar. Att han begåvas med inte mindre än elva (Holy facts ’n figures Batman!) titlar som på olika sätt knyter an till vad som i begynnelsen var en mans korståg mot brott talar sitt tydliga språk. Vissa har som bekant redan recenserats på Shazam och i dessa fall nöjer jag mig med en kortare andra åsikt. Men i kort eller lång form, här kommer en genomgång av samtliga Batserier nu utgivna av DC på ett bräde. Håll i Batarangen!
OBS! SPOILERS FÖREKOMMER!
Batgirl – Den alltid lika rappe Henrik Ö tyckte så här. En andra åsikt: Vissa av de nya titlarna fick mig verkligen att undra vad man hållit på med i DCs högkvarter det senaste året. Har redaktionerna tvingats läsa enkom brittiska herrtidningar, ökända världen över för sin kombination av hagiografier över våldsamma smågangsters och stora doser naket, för att komma i stämning? Därför anlände Gail Simones nya giv med Barbara Gordon återigen i Batkostym som en lisa för själen.
Gemensamt för merparten av 52s startfält är att man väljer att kollapsa tidslinjen för sitt fiktiva universum. Givetvis inte första gången det görs, Batman vore bra gammal annars, och undantag existerar lite där man tycker att det passar. Här är det hur som helst tre år sedan händelserna i The Killing Joke, då en kula från The Joker gjorde Barbara traumatiserad och paralyserad. Under tiden som rullstolsburen har hon likväl fortsatt brottsbekämpandet i rollen som Oracle tillsammans med kollegorna i Birds of Prey (mer om dem nedan). Nu har emellertid fysioterapin gett resultat och hon kan gå igen. Frihetskänslan som Ardian Syaf och tuscharen Vicente Sifuentes förmedlar i bilderna när Batgirl åter svingar sig mellan hustaken är verkligen fenomenal. Här har vi kvinnlig styrka i rörelse snarare än billig cheesecake. Det kan tyckas vara att glädja sig åt det lilla, men jag blir faktiskt överraskad när tidningen inte innehåller en enda bild av Batgirls bak glänsandes i det Gothamska ljuset.
I väl genomförd inre monolog får vi ta del av hennes tankar och osäkerhet i den nygamla rollen. En kontrast mot bilderna som visar styrka och skoningslöshet gentemot de tonåriga wannabeemördarna i Halloweenkostymer som blir de första att smaka på Batgirls kängor och nävar. Vi introduceras även till hennes nya rumskamrat och en mördare som tittat för mycket på Final Destination-filmerna samt den vrålsnygga Batgirlmotorcykeln innan detta rappa nummer avrundas. Enda smolket i glädjebägaren är den märkliga sista rutan med överreaktionen från polisen McKenna. Betyg: Trea som strävar uppåt
Fortsätt läsa The New 52: Batmania
Jahapp, för några timmar sen kuskade jag alltså iväg till Orbital Comics för att lägga vantarna på lite nya förstanummer från DC och snacka serier med Orbitals Chris Thompson – och här kommer lite snabba intryck av de fyra DCnU-titlar jag köpte:
Animal Man: Jeff Lemire börjar på allvar etablera sig som en av DC:s återkommande författare, Animal Man är en av två titlar han fått ta hand om i DCnU. Det är svårt att följa i Grant Morrisons fotspår (inte ens Grant Morrison själv klarar det alltid) men berättarglädjen är det inget fel på och det är värt mycket. Lemire fokuserar på Buddy Bakers familjeliv, något som alltid varit centralt för figuren – liksom de creepy skräckelementen. De senare tar Lemire och illustratörsteamet Foreman & Green också fasta på i en läbbig drömsekvens och ett bra cliffhangerslut – överlag förefaller Foreman & Green passa Lemires sensibiliteter väl, vid ett par tillfällen känns det som om motiv och kompositioner är väldigt noggrannt dikterade av Lemire (inte något negativt). Däremot har Lemire definitivt lämnat indieviben hemma, även om det här är kompetent genomfört är det aldrig överraskande, aldrig annorlunda. Det finns ingenting som skaver i Lemires Animal Man-version, inte än i alla fall. En solid 3+.
En av seriebutikerna i min hemstad London, Orbital Comics (jag skrev om deras Becky Cloonan-utställning här) firade DC:s relaunch med att hålla butiken öppen vid midnatt den 6/9, så att Londonfansen skulle kunna plocka åt sig den första laddningen nya DC-ettor några timmar före alla andra. Ett så skamlöst marknadsföringstrick kunde jag såklart inte motstå, så jag trotsade regn och stormvindar på min cykel och drog iväg till 8 Great Newport Street när klockan började smyga mot midnatt…
Jag fick ett samtal med Orbitals Chris Thompson om DC-relaunchen och de nya titlarna (den som vill ha mer detaljerade synpunkter från den kunnige Chris och resten av Orbitals team kan med fördel lyssna på deras podcast från evenemanget). Chris kan ses efter hoppet, poserande med två av favorittitlarna.
