2010 har på många sätt varit ett roligt och händelserikt år för Shazam, inte minst tack vare utmärkelsen i Stora Kulturbloggpriset (knappast undgått någon här…), men också för SPX som jag besökte för första gången i år och rapporterade ifrån tillsammans med Ferdinand och Rikard. Det blev en av årets riktiga höjdpunkter med många trevliga möten i dagarna två. Jag hoppas verkligen på ett återseende under nästa år.

Så hur har serieåret 2010 varit för min del? Tja, Jonas skrev i sin årskrönika att han var lite besviken på året som gått och saknat de riktigt stora läsupplevelserna medan Henrik Ö var väldigt nöjd med sitt serieår. Min summering av serieåret 2010 hamnar någonstans mitt emellan. Nivån överlag på serierna under året har varit riktigt bra dock endast med en handfull riktigt stora läsupplevelser. Men innan jag fortsätter med att gå igenom år 2010 mer i detalj så måste jag passa på att tacka mina Shazam-kollegor vars tips till stor del fått mig att vidga mina vyer under året och fått upp ögonen för andra serier än rena superhjältediton.

Bästa enskilda nummer: Svårt att utse någon riktig vinnare här, men valet faller på Batgirl #6, där nuvarande Batgirl Stephanie Brown teamar up med Robin och kemin och kontrasterna mellan dessa två karaktärer gör det här till ett riktigt bra, och framför allt underhållande, nummer. Just Batgirl har varit en av årets stora positiva överraskningar och författaren Bryan Miller har verkligen hittat en egen nisch för tidningen som just nu är en av de bästa och mest underhållande serierna från DC.

Runner-up blir första numret av Jonathan Hickmans S.H.I.E.L.D. som introducerade oss till en ny och minst sagt episk variant av Marvels superspionorganisation.

Bästa ongoing: Lägstanivån på ongoings har varit förvånansvärt hög hos många serier under året. Batman & Robin, Avengers Academy, Batgirl, Invincible Iron Man bara för att nämna några. Fast den som har gjort störst intryck på mig under året är Brightest Day. Senast DC försökte med ett liknande format var horribelt usla Countdown to Final Crisis som jag råder alla hålla sig på mils avstånd ifrån. Tydligen lärde sig DC sin läxa och skapade något av ett dreamteam för Brightest Day i form av Geoff Johns och Peter Tomasi tillsammans med illustratörerna Ivan Reis, Patrick Gleason, Ardian Syaf, Joe Prado och Scott Clark. Resultatet är en fantastisk serie som jag hoppas kommer att hålla hela vägen fram till slutet någon gång i mars nästa år.

Innan vi fortsätter in på nästa kategori så vill jag bara passa på att nämna Warren Ellis Supergod som trots det massiva pseudo-vetenskapliga snacket och de enorma förseningarna mellan numren (allvarligt, varför händer det på i stort sett varenda serie som Ellis jobbar med..?) så har Supergod varit en riktigt bra och spännande serie.

Bästa serieförfattare: Förra året blev Geoff Johns min favorit och han skulle mycket väl kunna ha blivit det i år också. Men i år faller lotten nog ändå på Grant Morrison. Mycket tack vare hans arbete med Batman i olika titlar under året, inte minst Batman & Robin som lyckats med konststycket att få till en dynamisk duo (Dick och Damian) som i många avseenden faktiskt är både bättre och intressantare än originalet (Bruce och Dick).

Bästa illustratör: Från min favorit förra året, Simone Bianchi, har det varit underligt tyst under hela året (tror inte jag har sett en enda tidning som han arbetat med i år). Därför så är det dags att kröna en ny favorit och det blir Francis Manapul som för tillfället gör ett lysande arbete med att illustrera The Flash. Men han har också arbetat med Adventure Comics och Blackest Night: The Flash under året och hela tiden hållit en mycket hög nivå och dessutom med en högst personlig stil som jag gillar skarpt.

Vad har varit sämst 2010: Jag börjar bli allvarligt trött på alla dessa vampyrer i serierna vid det här laget, särskilt hos Marvel. Ultimate Comics-serierna har mer eller mindre blivit dränkta av dessa blodsdrickare, och nästan lika illa har det varit med X-Men. Visst, jag har egentligen inget emot lite vampyrer (om det görs med lite stil, vilket det oftast inte har gjorts) med det här är ju löjligt!  Och allt detta är Twilights fel!

Att se fram emot 2011: Det finns mycket att se fram emot under nästa år, inte minst på vita duken där vi har två Marvel-rullar att se fram emot: Captain America: The First Avenger och Thor. Just Thor är jag väldigt peppad inför och ser verkligen fram emot. Detsamma gäller kommande Green Lantern-rullen som också kommer under året. Jag hoppas på lite ordentligt rymdaction med kraftringar!

Seriemässigt då? Vad har vi att se fram emot där under nästa år? Tja, när det gäller den svenska marknaden så ser jag väldigt mycket fram emot Ola Skogängs tredje album om Theos och hans okulta kurriositeter som fått titeln I dödsskuggans dal. Lika mycket ser jag fram emot det första av fem(?) samlingsalbum av Peter Madsens Valhall som precis som I dödsskuggans dal kommer ut i april.

På andra sidan pölen så händer det också mycket under nästa år. Mest ser jag fram emot slutet på Brightest Day och hoppas att den kan avsluta lika starkt som serien har varit hittills. Annars så är det nog DC:s något mystiska Flash-historia Flashpoint som jag ser mest nyfiket på. DC har varit underligt tysta med detaljer kring denna story så det ska bli spännande att se vad de har för planer för sin snabbfotade hjältar. Spännande ska det också bli läsa Marvels Age of X.

Som ni ser så finns det mycket spännande att se fram emot under 2011. Gott Nytt År på er alla!

Stackars min Shazam-kollega Rikard som inte haft så många wow-upplevelser i år, för det har då jag sannerligen haft! Från klockrena album via högkvalitativa ongoings till intressanta återutgivningar måste jag säga att 2010 har varit ett bra serieår för mig. Inte minst har jag vidgat mina vyer genom att följa mina bloggkollegors rekommendationer lite mer, hade det t ex inte varit för Ferdinand hade jag helt missat helschyssta skräckminiserien Ghost Projekt från Oni.

Bästa enskilda nummer: Som alltid en svår kategori eftersom jag är en sån som gillar arcs mer än enskilda nummer. Men ibland smäller det till med enstaka nummer som verkligen berör. Jag fick t ex rysningar när jag läste Sweet Tooth #16, och de Frazer Irving-illustrerade numren av Batman & Robin i år (#13-15 och en liten bit av #17) var så snygga – och välskrivna – att man baxnade. Men utmärkelsen går ändå till Scalped #34, ett nummer jag läst om flera gånger sen det kom ut. Det innehåller kulmen på två viktiga storylines från senaste året: Dashs uppgörelse med Diesel och Lincoln Red Crows uppgörelse med sina gangsterallierade/rivaler Hmong (#34 är sista numret i arcen The Gnawing). I båda fallen är berättandet så hårdkokt att man kan knäcka nötter med det – naket, brutalt och särskilt i Dashs fall oerhört sorgligt. Just när du inte trodde att han kunde sjunka djupare…. Jason Aaron skriver verkligen skiten ur den här tidningen månad efter månad, men #34 sticker ändå ut som ett alldeles extra bra och gripande nummer. Fortsätt läsa Shazams årskrönika 2010, del 4

Hallå! Dags för min årskrönika för 2010. Det jag direkt kan konstatera är att Shazam under året som gått har fått hamna en hel del i baksätet för min del, undanskuffat av en envis verklighet fylld av ansvar och papper att signera. Dock! Bara det faktum att vi blev årets bokblogg och att Shazam finns där bakom alla vuxensysslor och ständigt fylls på med innehåll av mina kollegor gör att verklighetsbruset ter sig en aning mindre grått och trist. Så, ett tack till Ferdinand, Johan, Rikard, Anders, Henrik Ö, Henrik J och ni som gästbloggat för att ni gjort och fortsätter göra Shazam till min absoluta favoritblogg. Nu kör vi.

Jag inleder med att kolla på vad jag skrev i förra årets krönika. Bland en hel del annat skrev jag att jag skulle fokusera mer på manga än vad jag gjort tidigare. Så blev det ju inte alls. Inte för att jag kanske mosat i mig manga i år, men jag har ändå läst minst en handfull olika volymer som jag hade kunnat tycka till om. Tanken om att skriva mer om manga får med andra ord hänga med över till 2011. Vet i och för sig inte om det finns något mangaintresse hos våra nuvarande läsare, men det visar sig väl. Utöver det var det precis som i år tyngdpunkten på superhjältar för min del, och så kommer det att fortsätta att vara även under 2011.

Fortsätt läsa Shazams årskrönika 2010, del 3

Nu är det dags för årskrönikorna för 2010 och jag är först ut. Jag gör liksom 2009 och delar upp mina tankar utifrån land alt. kontinent. Jag har utgått från de serier jag läst och inte bara de som getts ut i år. Först lite allmänna tankar kring serieläsandet innevarande år. När jag ser tillbaka på året så har wow-känslorna varit rätt få. Om det beror på att jag haft otur eller att det helt enkelt krävs mer och mer för att jag ska få wow-känslan vet jag inte men jag lutar åt det senare. Dessutom har jag känt att jag ofta stressat mig igenom en serie vilket antaligen är en kombination av jobbstress, småbarn, lite egentid och sömnbrist. Vissa serier är iofs inte bättre än att de går att stressa igenom men i en del kan man nog missa viktiga saker.

Jag börjar i dur med de två i särklass bästa serierna jag läst under året: Essex County av Jeff Lemire och My mommy is in America and she met Buffalo Bill av Emilé Bravo och Jean Reginaud. Essex County läste jag i början av året och kanske har den bidragit till att wow-känslorna varit så få. Henrik gav samlingen full pott och något annat betyg hade varit fel. Hela samlingen var suverän men andra berättelsen, Ghost Stories, om hockey och ensamhet stack ut och den berörde mig verkligen. Den närvarokänsla som Lemire förmedlade i Ghost Stories var något utöver det mesta. Alltigenom fantastisk och ett måste för alla. Därefter hade jag en svacka i läsandet där inga läsupplevelse var i närheten av Essex County men när jag läste My mommy… infann sig känslan igen genom Bravos och Reginauds skildring av den unge Jean som inte fått veta att hans mamma är död utan han tror att hon är ute och reser. En humoristisk och varm berättelse.

Fortsätt läsa Shazams årskrönika 2010, del 1