Kort repetition: med anledning av den nyligen temade relaunchen av Bendis genredefinierande team book New Avengers har jag gjort ett retrospektiv över sagda tidning 2005-2010. Det här är fjärde och avslutande delen, men det finns en del 1, del 2 och del 3 också. Vi kastar oss direkt över de fyra avslutande delarna av Bendis kanske största mainstreamsuccé:

Power (samlar #48-50 + Secret Invasion: Dark Reign one-shot)

Kalla mig gnällig, kalla mig klyschig, men man kan inte uttrycka det på något annat sätt: det är här utförsbacken börjar. I story arcen Power (den första som utspelar sig under Dark Reign) tappar New Avengers fart, angelägenhet och allmän manuskvalitet. Främst är problemet att Bendis börjar bli för kär i sin egen dialog. Länge var det en styrka och ett överraskande grepp att New Avengers innehöll såpass mycket prat, vilket jag nämnt tidigare – men här är inte dialogen rapp eller intressant längre. Dessutom måste mycket prat ägnas åt exposition eftersom New Avengers nu är indragna i en massa händelser som för sin förklaring och upplösning i andra titlar (främst Dark Avengers). T ex kunde lätt snacket i New Avengers nya högkvarter i #48 ha kunnat skäras ned med tre-fyra sidor. Clint Barton/Hawkeye/Ronin/Vad han nu kallas den här veckan är arg på Norman Osborn minst en sida i varje nummer, vilket snabbt blir tröttsamt. Dessutom undrar man vad Norman Osborn särskilt gjort Clint Barton? Spindelmannen borde ha betydligt större skäl att ogilla Osborn, men det håller han märkligt nog inne med i Power. Det stora problemet här är just att persongalleriet blivit för stort och för likartat – det är ingen direkt funktionell skillnad på t ex Clint Barton och Iron Fist, på Mockingbird och Ms Marvel, eftersom de alla pratar ungefär likadant. Det är som om Bendis gett upp det som länge varit hans kännemärke, förmågan att låta en figurs karaktär komma till uttryck i dialogen.

Fortsätt läsa New Avengers: ett retrospektiv (del 4)