Tatuerade gangbangers blir skjutna och får bilar släppta på huvudet medan två irländare citerar Britney Spears och stortrivs. En ganska vanlig dag i bröderna MacManus liv med andra ord. Vi får även se lite mer av Il Duces väg mot att bli ett namn som delar av Bostons mafiosos säger med lätt tremolo i stämman. Inga omvälvande förändringar i stilen som etablerades i nummer ett, men intrycket blir likväl att en gradvis ökning i kvalitén kan vara på väg. Tidningen frigör sig lite mer från filmen The Boondock Saints II: All Saints Day, så visst finns en glimt av att Troy Duffy kan få kläm på den här berättarformen också. Mer serier lär vara på väg och jag får ett visst sug efter att plocka upp albumet The Boondock Saints: The Lost Gig när jag tagit mig igenom det här korta numret. Berättelser av den här typen är för mig lite som att äta frukost: förändringarna från dag till dag är minimala men grundkonceptet (onda män expedieras/jag blir mätt) är så pass starkt att jag sällan känner mig helt missnöjd.
Illustration: Guus Floor, Chris Brunner (omslag)
Förlag: 12 Gauge
Betyg: 2/5