Grant Morrison har så många idéer att han bara kan kläcka dem och lämna dem vid vägkanten. Till exempel introducerade han i 52 liksom i förbifarten ett supercoolt kinesiskt superhjälteteam där folk hade namn som August General in Iron, Accomplished Perfect Physician och Shaolin Robot. Det påhittet tryckte på alla mina knappar eftersom jag gillar både kinesisk mytologi och kung fu- och wuxia-film. ”Synd på en så bra idé, men de får man väl aldrig se igen,” tänkte jag när jag läste.

Fast sen dök de upp igen – återigen i förbifarten – i Grant Morrisons Final Crisis (där han f ö på precis samma sätt introducerade ett japanskt superhjälteteam med manga/animeförtecken), och i DCs spionserie Checkmate, och nånstans där bestämde sig DC:s redaktörer för att ge dem en egen tidning. Nu är första numret ute av 10-delars miniserien The Great Ten, som ska följa och fördjupa Kinas fräsigaste (och enda) superteam. Tyvärr skrivs den inte av Morrison, utan det är Tony Bedard (bl a R.E.B.E.L.S., Countdown) som har plockat upp Grantans idé där den låg och skräpade vid vägrenen.

Jämförelsen är oundviklig, så det är lika bra jag säger det med en gång: Tony Bedard är ingen Grant Morrison. Den skönt flippade känslan från Morrisons glimtar av Great Ten är nästan helt borta – fast för att vara rättvis mot Bedard är det svårt att vara lika flippad och vild när ens skrivuppdrag specifikt är att skänka lite struktur och bakgrund åt något som nån annan mest slängt ur sig med vänsterhanden. Det här är väldigt mainstream, det enda som verkligen sticker ut är just att Great Ten kommer från Kina och därmed har rötter i kinesisk kulturell tradition och sysslar med kinesiska problem (att våldsamt slå ned uppror i Tibet i #1 t ex). Jag misstänker att för en amerikansk publik (fördom?) är detta mycket mer uppseendeväckande och förvirrande än för en svensk, åtminstone en svensk som typ har öppnat en dagstidning de senaste fem åren och som har sett mer än en kinesisk film. Dock är det lite småcoolt att Great Ten naturligtvis kontrolleras direkt av kinesiska kommunistpartiet via byråkratiska Standing Committee for Super-Functionary Affairs, och Bedard jobbar på med hela Kina-kopplingen så att man som läsare åtminstone förblir marginellt intresserad: hur funkar det med superhjältar i Kina egentligen?

Huvudfiguren i #1 är Accomplished Perfect Physician (man misstänker att vart och ett av de 10 numren i miniserien kommer vara utifrån en av de 10 Great Ten-medlemmarnas perspektiv) och han är tråkigt nog en karbonkopia av karaktären The Doctor från The Authority (Millar/Hitch/Neary). Han fungerar dock hyfsat som berättarröst och upplägg för småcoolt påhitt nr 2: superhjältarna i Great Ten är inga Avengers eller Justice League som kanske gnabbas lite men i grunden är överens. Istället har hjälteteamet djupa inbördes ideologiska motsättningar och vissa av medlemmarna skulle nog gärna kunna tänka sig att döda varandra om det inte var så att kommunistpartiet la fingrarna emellan.

Illustrationerna är kompetenta men utan att sticka ut – inga vågade rutkompositioner, inga exceptionella actionscener. Paret McDaniel/Owens gör vad som krävs men inte mer – McDaniels stil påminner om en lågbudgetversion av Mark Bagley, och då tycker jag att Mark Bagley är rätt lågbudget till att börja med. Om Bedard åtminstone försöker anlägga ett originellt perspektiv – hur blir det om man placerar superhjältar i ett i-alla-fall-delvis-verklighetsbaserat-Kina – så signalerar McDaniel/Owens illustrationer mer att det här är en helt vanlig superhjälteserie och vars hjältar mest råkar vara kinesiska och därför har lite Kina-influerade dräkter och sånt.

The Great Ten är halvintressant mainstream, men fortfarande mainstream. Läsningen är uthärdlig men på inget sätt essentiell. Jag förutsäger att jag kanske kommer plocka upp ytterligare ett eller två strönummer av miniserien, men inte följa den. Det finns mycket annat som är bättre.

Trackback-adress