Det är omöjligt att börja den här recension med nåt annat än den gamla serielegenden om DC-redaktören Julius Schwartz och aporna. Historien, som troligen är apokryfisk, förtäljer att Schwartz en gång upptäckte att serietidningar med apor på omslaget sålde bättre. Följd: ett veritabelt ap-vimmel på DCs och andras omslag. Trenden står sig stark än idag.

Detta med anledning av att de absolut starkaste reaktionerna på James Robinsons nya JLA-miniserie Cry for Justice (ett förspel inför vad som komma skall när Robinson tar över hela JLA om ett par veckor) i seriebloggosfären har varit: men varför måste han ha med den där jävla gula apan? Just det, en av medlemmarna i Cry for Justice-JLA (och kommande permanent inslag i Robinsons JLA-titel) är ingen annan än Congorilla (eller Congo Bill som hans vänner kallar honom). Julius Schwarz nickar uppmuntrande i sin grav; detta ger ju möjlighet att sätta en försäljningsökande apa på i stort sett varje omslag!

Men serien då? Jag har ett öppet sinne, om jag kan låta radioaktiva spindlar och superhunden Krypto passera så borde jag väl kunna svälja (gulp) en gorilla? I de första två numren vrider Robinson verkligen ut-och-in på sig själv för att göra Congorilla till en karaktär med visst djup som man som läsare förväntas ha sympati för och tycka är cool. Men herregud – han är ju en gorilla! Jag kan liksom inte komma förbi det. Precis som jag aldrig tyckt att Gorilla Grodd är en särskilt hotfull superskurk vilka hemska illdåd han än tar sig för, så kan jag inte heller tycka att Congorilla är vare sig sympatisk eller speciellt intressant. Han är ju bara ett serie-varumärke från en svunnen tid, en tid nutidens mer sofistikerade (?) seriediggare helst vill glömma, som på något helt obegripligt vis överlevt in i det nya årtusendet.

Det finns annars en massa annat för serienostalgiker att gilla här. Hal Jordan och Oliver Queen tillsammans igen. Ray Palmer som Atom. Mikaal Tomas, en helschysst bifigur från Robinsons genombrottsserie Starman. Captain Marvel. Supergirl. Och i bakgrunden ärkeskurken Prometheus som hotar. Och den där jävla gorillan. Skämt åsido – de första två numren är en sån “Det var bättre förr”-överdos att det enda sättet att stärka mitt känsliga nostalgi-immunförsvar var att sträcka sig efter någon osentimental superhjälterevamp från hyllan, till exempel Grant Morrisons Doom Patrol. Hal och Ollie kan inte prata med varandra utan att kläcka någon självmedveten referens till the good old days. Ray Palmers Tragiska™ backstory gnuggas in i ansiktet på läsaren. Det blir bara lite för mycket. Nämnde jag att gorillan?

Det är egentligen en potentiellt intressant premiss: Green Lantern och Green Arrow drar ihop ett gäng mer cyniska och missnöjda hjältar (öh, Captain Marvel och Supergirl, hur tänkte rekryterings-
konsulterna där?) för att bilda ett mer proaktivt hjältegäng som kan slå ut superskurkarna innan de hinner göra nåt dumt. “Justice” är slagordet, vad det nu är för rättvist med att banka på nån innan vederbörande ens försökt utpressa hela jordens befolkning med sin dödsstråle men nu blev jag kanske för filosofisk och seriös. Jag blir lätt det när jag konfronteras med en stor gul gorilla på varannan sida. Hittills har Robinson inte gjort nåt djupare av den utgångspunkten, men det kanske kommer?

Och okej, Mauro Cascioli illustrerar bra om än en smula kliniskt (”Fully painted!” heter det i reklamen för serien). Och han kan verkligen rita en gorilla som sliter köttet från benen på en rymdhippie. Så jag kommer nog att fortsätta köpa Cry for Gorillas åtminstone ett par nummer till. Men blir det inte bättre snabbt så är det fett anti-pepp för Robinsons kommande JLA.

Trackback-adress