”Seså, upp med dig! Framåt marsch! Det är dags för dig att bli förvandlad till en César…” Så lyder en olycksbådande replik när den tillfångatagne Tintin förs bort mot sitt grymma öde i Hergés 24.e Tintin-album Tintin och alfakonsten. Albumets huvudskurk, sektledaren, magnetisören och konstförfalskaren Endaddine Akass, har tröttnat på att den unge reportern ständigt lägger näsan i blöt när det gäller hans kriminella göromål och beslutat sig för att taga Tintin av daga på ett raffinerat och diaboliskt sätt: genom att hälla flytande polyester över honom och förvandla honom till en skulptur, likt de som den franske skulptören César Baldaccini brukade göra. Endaddine tänker förfalska ett äkthetsintyg och sedan kommer Tintin själv bli ett ”levande” konstverk hos någon rik samlare eller placeras på något museum. Han föreslår till och med ett passande namn för Tintins livslånga fängelse: ”Reportern”.
Dessa ruskiga rader skapar ögonblickligen bilder i mitt huvud och hade kunnat bli ytterligare en minnesvärd scen ur Tintins många äventyr men sorgligt nog får vi aldrig reda på hur Tintin klarar sig ur detta predikament. Den ovannämnda repliken är nämligen den sista i det oavslutade äventyret där det mesta av berättelsen är på skisstadiet med några mycket få undantag. Vad som finns är en sammanhållande handling på 40 sidor samt manusutkast och en mängd skisser men det verkar som att inte ens Hergé själv visste hur äventyret skulle sluta.
Cobolt har nu gett ut en ny upplaga (naturligtvis i svensk översättning av Björn Wahlberg) av detta ofullbordade äventyr som tecknades 1978-79 och som gavs ut första gången 1986, tre år efter Hergés död. Just denna upplaga är ett nytryck av den förlängda versionen med ett rikt skissmaterial som gavs ut i samband med Tintins 75-årsjubileum 2004 och den är ett måste för alla Tintin-älskare.
Det är ett klassiskt upplägg där Tintin och hans vän kapten Haddock löser ett mysterium som av en händelse trillar i deras knä. Den här gången rör det sig om modern konst, en av Hergés stora passioner, men naturligtvis tjur och rackartyg, dråpliga scener med Dupondtarna, Haddock och professor Kalkyl, fartfyllda biljakter, konstförfalskning och en religiös sekt. Vi får återse en mängd karaktärer från förr, som operasångerskan Bianca Castafiore, Serafim Svensson, emiren Ben Kalish Ezab och hans illbatting till son, Abdallah, men också nya bekantskaper som redan nämnde Endaddine Akass, Ramo Nash (skapare av Alfakonsten) men också den unga galleristen Martine Vandezande som får interagera en hel del med en person i samma ålder, nämligen Tintin själv.
Även om jag gläds över att Hergé hade långtgående planer på ett 24:e album så är det svårt att inte sköljas över av frustration och vemod över att han aldrig hann färdigställa det. Hergés närmaste medarbetare Bob de Moor (som bland annat tecknade serieversionen av Tintin och Hajsjön och fullbordade Edgar P. Jacobs sista äventyr med Blake och Mortimer: Professor Satos tre formler, del 2: Mortimer mot Mortimer) ville slutföra det men Hergés änka Fanny sade nej och de Moor själv gick bort 1992. Flera andra har gjort oauktoriserade försök där kanadensaren Yves Rodiers version är den mest kända men även om han är skicklig när det gäller att kopiera Hergés karaktäristiska klara linjen-stil så når han aldrig ända fram och slutprodukten blir mest spekulativ fanfiction som känns både kuslig och obekväm.
Det som finns kvar är en mängd skisser och ett spännande manusutkast och det räcker gott för mig. Lika mycket som jag önskar att det fanns en fortsättning på Schuberts ofullbordade åttonde symfoni, lika troligt är det att jag kommer att få läsa den fullbordade Tintin och alfakonsten, men att den är gjord av en av seriekonstens största mästare går inte att ta miste på.
