Coco kan inte rita serier längre. Istället ägnar hon tiden åt att läsa om mord och familjetragedier på Flashback. Allt började när maken blev sjuk och äldsta dottern slutade att prata, som ett sätt att överleva kaoset och ångesten i vardagen genom att läsa om människor som råkat ut för något mycket värre. Cocos självförtroende är i botten och förutom sin morbida hobby så kan hon inte sluta tänka på sina jobbiga ungdomsår då hon inte visste vad hon skulle göra med sitt liv. Maken och dottern mår mycket bättre nu men den mörka perioden i familjens liv plågar henne fortfarande. Vad gör man som serietecknare när man inte kan eller vill rita? Kanske är det dags att göra något annat i livet som att söka till Polishögskolan? Lönen är ju bra mycket bättre och hennes fysiska form är det inget fel på. Det enda kruxet är det förbannade simtestet. Coco är rädd för vatten och inte blir det bättre av att ett av momenten är att plocka upp en blytung docka från bassängens botten som sedan ska bogseras tio meter. Hon måste nog fortsätta teckna serier…men hon kan inte.

Coco Moodysson har tidigare gett ut serieböckerna Coco Platina Titan Total (2002), Vårdcentralen Fontanellen (2005, tillsammans med maken Lukas), Aldrig godnatt (2008, som även blev en film 2013 av maken Lukas med titeln Vi är bäst!) och Jag är ditt fan in i döden (2010). Efter tio års uppehåll är det nu äntligen dags för hennes femte seriebok, en bok som skildrar ett mörkt kapitel i familjen Moodyssons liv och det långa vägen tillbaka till ett normalt liv.

Att brottas med skrivkramp, eller ”ritkramp” som Coco själv kallar det i en mycket läsvärd intervju i Sydsvenskan, är smärtsamt när det handlar om ens levebröd och jag är glad att Coco är över på den andra sidan. Den långa väntan på bokens färdigställande är ingen reningsprocess utan snarare frukten av att Coco och resten av familjen Moodysson är tillbaka på banan igen och redo för nya utmaningar i livet. Den jobbiga perioden med makens sjukdom och äldsta dotterns tystnad skildras naket och utlämnande och det gäller även skildringen av Cocos sökande efter identitet och självförtroende under ungdomsåren men lika stark är skildringen av kärlek, hopp och att tro på att man kan ta sig igenom mörkret.

Mot slutet av Mörkt album när Coco och Lukas åker till stranden för att leka med den nya familjemedlemmen, hunden Kira, säger Coco att ”det där med serierna känns inte så viktigt längre” men jag skulle snarare säga tvärtom. Tack vare Cocos bok har vi fått följa med på en resa ner i mörkret och tillbaka igen och är inte det viktigt, så säg. För att inte tala om den magnifika slutscenen som fick mig att jubla och applådera inombords.

Trackback-adress