8 december 1941 höll USA:s president Franklin D. Roosevelt sitt numera världsberömda ”Day of Infamy”-tal inför kongressen där han förklarade att landet nu var i krig med kejsardömet Japan. Vad få känner till var att han redan dagen innan, samma dag som japanernas överraskningsanfall mot flottbasen Pearl Harbor, skrev under ett dekret som deklarerade att alla personer av japanskt ursprung bosatta på amerikansk territorium numera var att betrakta som en ”alien enemy” och måste följa strikta regler. Året efter, 1942, kom en ny lag som innebar att japaner och amerikanska medborgare av japanskt ursprung som bodde på västkusten tvångsförflyttades till flera olika interneringsläger runt om i landet. Denna statssanktionerade rasism drabbade både första, andra och till och med tredje generationens invandrare där det egentligen inte förelåg någon säkerhetsrisk när det gällde dessa människor. Det räckte – som överste Karl Bendetsen, arkitekten bakom programmet, sade – att de hade en droppe japanskt blod i sina ådror.

En av de som internerades var den då femårige George Takei, mest känd för sin roll som Hikaru Sulu ombord på rymdskeppet USS Enterprise i TV-serien Star Trek. Med ett Facebook-konto som har över 10 miljoner följare delar han ofta inlägg med humoristiskt innehåll men använder även denna plattform för att sprida information om mänskliga rättigheter för alla oavsett hudfärg, kön eller religion och, inte minst, de amerikanska interneringslägren för japaner under Andra världskriget. Takei har bland annat tagit upp detta ämne i sina memoarer To the Stars (1994) och i musikalen Allegiance (2012) och 2019 kom även hans seriebok They Called Us Enemy – författad tillsammans med Justin Eisinger och Steven Scott samt tecknad av Harmony Becker – som vunnit flera priser, bland annat en Eisner Award 2020 i kategorin Best Reality-Based Work.

Stora delar av boken skildras utifrån Takeis barnperspektiv där interneringen av hela hans familj – mor, far samt syskonen Henry och Nancy – blir något abstrakt och ogripbart för en femåring men att han inte kan undgå att se rädslan och uppgivenheten hos sina föräldrar och alla de andra som tvångsförflyttades. I ett barns ögon tedde sig denna ”utflykt” som en semester fylld av äventyr, mycket godis och roliga lekar under tågresan, men som han tillägger också: “Childhood memories are especially slippery. Sweet and so full of joy, they can often be a misrendering of the truth. For a child, that sweetness…out of context and intensely subjective…remains forever real. I know that I will always be haunted by the larger, vaguely remembered reality of the circumstances surrounding my childhood.”

De som får mest utrymme i boken är dock Takeis föräldrar som försöker skaffa sig en dräglig tillvaro för sina barn i de olika lägren. Deras fruktan och rädsla går att ta på men också deras frustration och känsla av svek från en hel nation som de valt att leva i. Detta blir extra påtagligt när USA behöver rekrytera fler soldater och bland annat vänder sig till de internerade japanerna där de tvingas svära trohet till USA och samtidigt förkasta Japan för all framtid. Takeis föräldrar, och flera andra, valde att svara nej på dessa frågor eftersom det kändes absurt och förolämpande att svära trohet och riskera sitt liv i krig för ett land som fängslat dem och deras familjer utan att de begått något brott och när det gällde lojaliteten gentemot Japan skulle ett jakande svar innebära att det funnits någon lojalitetskonflikt från början, vilket det oftast inte gjorde.

Takeis gripande berättelse är en välbehövlig varningsklocka när det gäller paranoia och fördomar som tyvärr är relevant även i våra dagar. Ett aktuellt exempel är Trumpadministrationens ökända retorik när det gäller immigranter från Latinamerika och inreseförbud för personer från vissa muslimska länder, och Takeis bok är på många sätt en protest mot detta och en svidande påminnelse om att inte backa när rasismen visar sitt fula tryne.

Trackback-adress