Det är väldigt sällan jag läser eller recenserar böcker om serier men ibland dyker det upp guldklimpar som är ett måste och det gäller definitivt Kapten Haddocks ordbok som kan vara en av årets bästa och roligaste serietitlar utan att egentligen vara en serie. Tintins äventyr av Hergé har utan tvivel präglat min barndom och min glupande aptit på just serier och den karaktär som stått mig närmast är den saltstänkte kolerikern Haddock – Tintins bästa vän och trogna följeslagare på många härliga äventyr Jorden runt.

Tintin själv kännetecknas av stort mod, kreativ uppfinningsförmåga, skarpt intellekt och en omisskännlig nyfikenhet men egentligen är han en rätt trist karaktär utan varken fel och brister där man inte ens vet vad han gillar i livet, förutom många och långa promenader med sin hund Milou. Kapten Haddock däremot är raka motsatsen. En ytterst levande känslomänniska som aldrig har långt varken till passionerad glädje, våldsamma vredesutbrott eller djup melankoli. Han älskar lugn och ro samt livets goda i form av tobak och alkohol, där den okontrollerade kärleken till den senare ofta leder till dråpligheter men också nattsvart ångest, skam och skuld.

Alla har vi nog någon i vår bekantskapskrets som liknar sjöbjörnen Haddock på något sätt men på ett sätt är han alldeles unik, nämligen i hans patenterade förmåga att förolämpa med finess.

En som har en djup insikt och kännedom om Haddocks imponerande vokabulär när det gäller kraftuttryck är Tintin-kännaren och översättaren Björn Wahlberg som nu är aktuell med denna ordbok med undertiteln ”Från alabasterskalle till ökenråtta”. Boken bygger på en belgisk förlaga men bär utan tvekan Wahlbergs signum där han djupdyker i ett hav av mustiga ord ur det svenska språkets annaler som sedan länge fallit i glömska hos gemene man. Att klä Haddocks franska kraftuttryck i svensk språkdräkt måste vara oerhört spännande och lärorikt och det märks att Wahlberg verkligen älskar sitt översättarjobb och tar det på största allvar och med en rejäl skopa av smittsam humor.

Det som slår mig när man går igenom dessa 350 ord är att Haddock aldrig använder sig av regelrätta svordomar, förutom klassiker som ”tusan” och ”för böveln”. Istället visar han bland annat upp en imponerande kunskap om flora och fauna, tungvrickande alliterationer och hans paradnummer, det som Wahlberg kallar ”haddockism”, det vill säga ett ovanligt ord, eller en ovanlig kombination av ord, uttryckt i ett ovanligt sammanhang. Hit hör klassiska Haddock-kompositioner som ”enveten mygghjärna i ättikspad”, ”glödsvedda kölsvin”, ”gråraggiga falskspelare i tartarsås”, ”halvmarsian med ankarspelsfett” och många fler.

Förutom att Wahlberg både går till botten när det gäller ordens etymologi så blir vi även varse vad det är som triggar Haddocks vrede lite extra, nämligen bildrullar, slavhandlare, människor som skor sig på andra och inte minst den stackars Yetin i Tintin i Tibet som får utstå ett veritabelt bombardemang av några av kaptenens allra bästa och mest uppfinningsrika uttryck.

Kapten Haddocks ordbok är ren och sann njutning från första till sista ordet och förutom en avundsvärd önskan att man hade samma munläder som Haddock när man verkligen vill läsa lusen av någon så fylls jag av en längtan att åter få läsa om alla Tintins äventyr med kaptenens fascinerande uttryck färskt ringande i öronen.

Trackback-adress