Den här recensionen är något försenad, men bättre sent än aldrig som man säger…

Äntligen! Äntligen är det så dags för Blackest Night att på allvar göra entré i DC-välden, och vilken entré sedan! Förra veckan gav jag Green Lantern #43 full pott i betyg och undrade lite försktigt om Geoff Johns skulle kunna hålla samma höga nivå och kvalité även under själva Blackest Night. Svaret på den frågan blir, trots att detta ändå bara är första numret, ett stort JA!

Johns visar än en gång att han har en närmast unik förtåelse för den värld som DC Comics hjältar lever och verkar i och leverar här några riktigt fina, gripande ögonblick sida (Barry Allens reaktion när han får höra vilka hjältar som dött sedan han själv dog.) vid sida med några riktigt obehagliga (Ralph och Sue Dibneys återkomst). Allt detta i en historia med ett ordentligt driv och högt tempo.

Ivan Reis är som vanligt på topp när det gäller illustrationerna. I min mening är han född att illustrera Green Lantern-historier. Det är riktigt snyggt och mycket svärta och skuggor, mer än vanligt tycker jag, men det funkar utmärkt med tanke på att Blackest Night är en väldigt mörk historia.

För min del så raderade Blackest Night #1 mina sista tivel på att Blackest Night skulle bli ytterligare en av dessa events som verkar lovande i början men som senare visar sig falla lika platt som en pannkaka. Jag tror att Blackest Night kan bli det bästa event som DC Comics publicerat på mycket länge!

Manus: Geoff Johns
Illustration: Ivan Reis
Tusch: Oclair Albert
Färg: Alex Sinclair
Förlag: DC Comics
Betyg: 5/5

Trackback-adress