Charlotte ”Charlie” Ellison har precis överlevt två mordförsök när hon äntligen får tag i livvakten Vita Slatter på tjänsten Dfend. Vitas betyg på sidan är skrämmande lågt men anledningen till detta är inte att hon är en usel livvakt, tvärtom. Alla hennes klienter överlever (redan vid hennes första möte med Charlie lyckas hon förhindra ett tredje mordförsök) men Vita bryr sig bara om att göra ett effektivt jobb – vilket gör henne tämligen burdus, bossig och oglamorös – och kan hon avstå från att avliva presumtiva mördare så gör hon det eftersom detta medför gigantisk pappersexercis som hon avskyr med varenda fiber i kroppen. Det visar sig att Charlie har blivit föremål för en Reapr-kampanj, det vill säga en Kickstarter för att döda henne, och hon bedyrar förtvivlat sin oskuld för Vita, men det är något som inte stämmer. I vanliga fall kommer en Reapr-kampanj bara upp i några 1000 kr men Charlies är redan uppe i en miljon. Vita anar att något inte stämmer med Charlies beskrivning av sig själv, för även om hon är en impulsiv, virrig galenpanna och vandrande naturkatastrof så är hon trots allt en helt vanlig ung kvinna som inte förtjänar att bli föremål för den största Reapr-kampanjen i historien…eller?

2018 hade Christopher Sebela premiär på två egna serier hos förlaget Image Comics som inte kunde vara mer olika varandra: hämnd- och identitetshistorien Shanghai Red som utspelas i 1800-talets Portland och så den Eisnernominerade Crowded som är en hejdlös och fartfylld våldssatir som utspelas i en framtid som känns närmast skrämmande trovärdig. I seriens skruvade världsbygge har appar och sociala medier (seriens ursprungliga titel var det något övertydliga Crowdfundead) helt suddat ut människans vett och sans så att det till och med är okej att starta en Kickstarter för att döda någon – allt medan polisen står maktlös och den blodtörstiga pöbeln har fått sista ordet. Denna cyniska världsbild där skrattet borde fastna i halsen är som tur är skruvad på ett härligt cartoony sätt men ett, av många, problem jag har med Crowded är när den avviker från denna väg och försöker vara något annat, till exempel ett känslosamt drama, men mer om det lite längre fram.

Tempot i serien är högt från första rutan och jag gillar verkligen Ro Steins dynamiska och skruvade teckningar med snygg tusch av Ted Brandt och fyllig färgläggning av Triona Farrell. Det finns gott om komiskt dråpliga scener och härliga replikskiften mellan den osympatiska Charlie och den snustorra Vita och att världsbygget är ”over the top” är knappast något som ligger serien i fatet utan tvärtom. Det finns dock en hel hög med andra faktorer som gör att mitt betyg blir en tråkig trea.

För det första har vi dialogen som ibland kan vara alldeles lysande som jag redan nämnt men lika ofta repetitiv och uttröttande för läsaren, något som även var fallet i Sebelas Shanghai Red. Jag får ibland känslan av att Sebela hela tiden måste sälja in sin berättelse för läsaren men med tanke på att han lyckades fånga mig redan på första sidan så känns dialogen rätt så tjatig när vi närmar oss slutet. Vidare har vi karaktärerna där Vita är en härligt motsägelsefull och mångbottnad karaktär som älskar jazz, serietidningar, har ett oväntat stort hjärta och en närmast fascistisk integritet jämfört med Charlie som retar gallfeber även på mig med sitt hjärndöda manér och brist på konsekvenstänkande.

Ett stort problem med serien är att vi aldrig får lära känna Charlie på riktigt mer än att hon har lyckats bli ovän med typ alla i sin omgivning – vilket knappast är någon överraskning – och när vi äntligen får en liten hint i sista numret om vad som kan ligga bakom hennes Reapr-kampanj så suckar jag uppgivet och undrar varför Sebela inte kunde avslöja detta förutsägbara mysterium lite tidigare i handlingen. Istället lägger han av någon oförklarlig anledning flera nummer på att djupdyka i den störiga karaktären Trotter som är en superkändis i Reapr-branschen som specialiserat sig på minutiöst planerade och extremt spektakulära ”avrättningar” av sina offer. Bakom hans mediekåta och hårt designade fasad döljer sig dock en trasig pojke som bara behöver en stor kram men det enda jag kan tänka på är att jag av någon konstig anledning känner honom bättre än Charlie.

En annan, och betydligt mer intressant, karaktär är den kvinnliga, mystiska, skoningslösa och skickliga yrkesmördaren med okänt namn som har en bisarrt masochistisk arbetsmetod som går ut på att lära känna sina offer grundligt innan hon tar dem av daga – av den enkla anledningen att det ska kännas när man tar en annan människas liv.

Slutligen har vi det faktum att serien är lysande när den håller sig till det galet bisarra utgångsläget men att den även försöker vara dramatiskt känslosam, till exempel att vi ska tycka synd om Charlie för att ingen verkar gilla henne eller när Vita får något mörkt diaboliskt i blicken när Charlie åter gått över gränsen. Det är ungefär lika överraskande och fel som att Kalle Anka eller kapten Haddock skulle kränka någon på riktigt istället för ett gammalt hederligt koleriskt vredesutbrott som passar bättre både med karaktären och stilen.

Crowded har hyllats av många, inte bara Eisnerjuryn, och fortsättningen på serien kommer nu i juli månad och den har dessutom redan blivit klar för en filmatisering med Rebel Wilson (Pitch Perfect, Isn’t It Romantic) i rollen som Charlie. Själv är jag som ni redan märkt skeptisk, tveksam och på sin höjd försiktigt positiv…men bara försiktigt.

Trackback-adress