Till skillnad mot exempelvis DC och Marvel, där flera olika författare och tecknare genom historien presenterat sin version (naturligtvis med förlagets godkännande) av olika superhjältekaraktärer, så finns det flera andra seriefigurer som exklusivt förknippas – och dessutom hålls med järnhand – med sin ursprungsskapare och ingen annan. Dit kan man bland annat räkna Kalle och Hobbe där inga nya dagsstrippar presenterats sedan Bill Wattersson beslutat sig för att han var färdig med serien 1995 eller varför inte Snobben som avslutades i och med Charles M. Schulzs död 2000 och där all utgivning som sker idag består av repriserat material. En av de mest kända, och älskade, serierna under 1900-talet som drabbats av denna exklusivitetsstämpel är utan tvekan Tintin av Hergé som gick i graven i och med Hergés död 1983. Sedan dess har det höjts röster om att skapa nya äventyr och det har även gjorts ihärdiga försök att färdigställa Hergés oavslutade album Tintin och Alfabetskonsten eller Tintin och Alfakonsten (albumet har givits ut men består till största delen av mer eller mindre grova skisser), men hans efterlevande står fast vid Hergés beslut om att ingen annan än han själv skulle få teckna Tintin efter hans död.

Just Hergé och Tintin leder mig osökt in på en annan fransk-belgisk serie av rang, nämligen Blake och Mortimer, skapad av Edgar P. Jacobs som jobbade som Hergés assistent (bland annat på De sju kristallkulorna, Solens tempel samt de omtecknade versionerna av Blå lotus och Kung Ottokars spira) under 1940-talet innan han beslutade sig för att ägna sig åt sin egen skapelse på heltid. Jacobs avled 1987 och totalt skapade han elva album mellan 1950-1977 och det oavslutade tolfte (som var andra delen av äventyret Professor Satos tre formler) färdigställdes, efter serieskaparens egna önskemål, av Bob de Moor (som också jobbat med Hergé) 1990. Sedan dess har det givits ut totalt tretton nya album i serien av olika skapare, mest flitiga har författaren Yves Sente och tecknaren André Julliard varit med sex album och Sente har även författat det 25:e och senaste albumet (La Vallée des Immortels, tecknat av Peter van Dongen och Tenn Berserik, album i två delar där det första gavs ut 2018 och det andra är på gång) och ytterligare två nya album av andra serieskapare är under produktion.

Först ut att skapa nya äventyr med Jacobs karaktärer var dock Jean Van Hamme (Thorgal, XIII) och det självklara valet av tecknare var Ted Benoit som tecknade i samma härliga klara linjen-stil som Jacobs och dessutom med minutiös perfektion och känsla för mediet. Van Hamme och Benoit skapade två äventyr – Affären Francis Blake (1996) och Det mystiska mötet (2001) – och det fanns planer på ytterligare album men tyvärr avled Benoit 2016 efter en stroke. Bägge dessa album har givits ut på svenska av Cobolt Förlag – Affären Francis Blake (2018) och Det mystiska mötet (2019) – och är ett måste för alla älskare av Jacobs serie eller klassiska fransk-belgiska serier i Tintins anda överhuvudtaget.

Blake och Mortimer har några väldigt karaktäristiska ingredienser som Van Hamme och Benoit anammade och som kan vara bra att känna till. Trots att det är en fransk-belgisk serie så är den väldigt brittisk – Francis Blake är chef för det brittiska kontraspionaget MI5 och Philip Mortimer är professor i fysik med bas i Storbritannien men med hela världen som arbetsfält – och det puffas mycket på pipa, gås på herrklubb, dricks te eller sherry och uttryck som ”By Jove”, ”Goddamn” och ”Old chap” används flitigt. Vidare utspelas de flesta äventyren på 50-talet (Van Hamme och Benoits äventyr äger båda rum år 1954) med noggranna detaljer när det gäller fordon, kläder och miljöer samt inte minst en mansdominerad värld där de enda kvinnor som sporadiskt dyker upp är hushållerskor eller hemmafruar – något som Van Hamme och Benoit delvis ändrade på. En annan viktig ingrediens är äventyrens karaktär som växlar mellan ren science fiction, traditionella deckarmysterier eller ockultism och de innehåller också ofta teatraliska element som förklädnader, masker, lönndörrar och dubbelspel – något som kan härledas till Jacobs tidigare yrke som operasångare och passion för operakonsten.

En annan ingrediens – som tyvärr gjort att vissa elaka tungor utsett Blake och Mortimer till ”världens tråkigaste serie” – är den knastertorra dialogen och en berättarstil som många finner sövande där figurerna dessutom får huka sig för textrutor eller pratbubblor som nästan svämmar över av information och även omaket att ibland berätta vad som händer i en bildruta på tre olika sätt – dels i textrutan, sedan i bilden samt i karaktärens pratbubbla som beskriver det vi redan läst och sett. Detta inslag stör jag mig inte på överhuvudtaget utan bidrar till seriens charm och sätter den i en kontext lika mycket som när man läser gamla Marvel-serier från 60-talet och Blake och Mortimer är ingalunda tråkig utan bara lite gammaldags och krävande, ungefär som att plocka fram en gammal LP-skiva med ett utsökt konvolut, varsamt ta ut skivan ur sitt plastfodral, lägga den på skivspelaren, försiktigt placera nålen på skivan och njuta av det härliga, fylliga ljudet (och knastret) i sin favoritfåtölj iförd sin bästa tofflor och njuta en pipa tobak eller en rökig whiskey.

Affären Francis Blake börjar med att Blake får i uppdrag att leda utredningen om en misstänkt mullvad inom MI5 men där det plötsligt uppdagas att Blake själv verkar vara den skyldige. I och med att Blake tar till flykten förstärks misstankarna men Philip Mortimer tänker göra allt i sin makt för att rentvå sin bästa väns namn. Under Mortimers noggranna eftersökningar om sanningen dras han också in i katt-och-råtta-leken och alla spår leder slutligen till det ödsligt belägda slottet Ardmuir Castle i Skottland.

Äventyret är ett klassiskt deckarmysterium i Hitchcocks anda och har klara likheter med filmen De 39 stegen (som bygger på John Buchans spionroman) som också avslutas i de skotska högländerna. Äventyret fokuserar mest på Mortimers skickliga och listiga jakt på ledtrådar och som vanligt dyker Blake och Mortimers ständige antagonist Olrik upp i händelsernas centrum. Redan från början slås man av Benoits otroligt skickliga teckningar som är den största behållningen med albumet samt att Van Hamme även låter en kvinna, Virginia Campbell, spela en liten men oerhört viktig roll i händelseförloppet.

I Det mystiska mötet är kapten Blake och professor Mortimer på väg till USA i samma plan – Blake för att träffa sina kollegor i Washington och Mortimer för att identifiera en kropp som kan vara hans anfader som varit spårlöst försvunnen sedan år 1777. Det märkliga i sammanhanget är att major Macquarrie, officer i den brittiska armén under det amerikanska frihetskriget, hittats i Colorado, 300 mil från platsen där han försvann, att man såg tre märkliga ljusstrålar på himlen innan han hittades och att Macquarrie bara varit död några timmar. På majorens kropp har man även hittat en del märkliga föremål: ett par mörka glasögon som man kan se i mörker med, en liten stav som kan avge en ljusstråle som kan slå en person medvetslös samt ett kryptiskt meddelande inristat på hans axelrem som varnar om en ”Gul kung”.

Detta äventyr bjuder på klassisk science fiction där misstankarna riktas mot utomjordingar men Van Hammes manus är mycket smartare och klurigare än så. Visserligen villar han bort sig lite i fysiska termer och fenomen och äventyret är som bäst när alla, inklusive läsaren, lever i ovisshet. I det här albumet får vi nästan uteslutande följa professor Mortimer och naturligtvis har även ärkefienden Olrik ett finger med i spelet. Trots en rejält långsökt handling gillar jag Det mystiska mötet, även om jag föredrar spionintrigen i Affären Francis Blake, och även detta äventyr har en kvinna i en viktig roll, nämligen FBI-agenten Jessie Wingo.

Det mystiska mötet innehåller även en del märkliga scener som skaver lite grann: När Mortimer kommer hem till Dr. Kaufman (sektionschef på SUFOS, Section of UFO Studies) hälsas de varmt välkomna av ”husets härskarinna” – det vill säga hans fru. Vid ett annat tillfälle säger Wingo: ”FBI ser alltid till att ha den bästa utrustningen” vilket kommenteras med följande ord av kapten Blake: ”Om man ändå kunde säga det samma om vår underrättelsetjänst”. Slutligen har vi en scen på slutet när den stundande apokalypsen kan vara ett faktum vilken sekund som helst och Wingo helt plötsligt börjar ge en ingående föreläsning om Hooverdammen i Colorado.

Trots dessa små skavanker blev jag riktigt förtjust i dessa album och framförallt blev jag mycket sugen på att utforska hela serien från början. Carlsen gav ut sju av Jacobs tolv album på svenska mellan 1978-1980 som går att få tag i med lite detektivarbete men jag är också väldigt sugen på seriens tre första album som tillsammans bildar äventyret Svärdfiskens hemlighet och som aldrig getts ut på svenska. Lyckligtvis finns de både i danska och engelska utgåvor men jag hade gärna köpt albumen i svensk översättning om de funnits och frågan är om Cobolt kommer att fortsätta ge ut fler av de äventyr som publicerats efter Jacobs död eller om de (hoppas, hoppas) tänker satsa även på originalserien? Hur som helst! Blake och Mortimers äventyr av Van Hamme och Benoit är riktigt bra och jag är mycket tacksam och glad att Cobolt publicerat ytterligare en klassisk fransk-belgisk serie av högsta märke på svenska.

Trackback-adress