The Corps of Discovery slickar såren efter att den mystiska dimman som förvred deras medvetanden lättat och fortsätter att härda ut vintern i sitt fort. Sacagawea har fött en son, som hon distanserar sig ifrån och vägrar ge ett namn, men barnets far, den franske pälsjägaren Toussaint Charbonneau, meddelar stolt att barnet ska heta Jean Baptiste. Lewis och Clark har dock värre bekymmer än expeditionens egentliga uppdrag, den hårda vintern och traktens alla mystiska väsen och monster att oroa sig över. Missnöjet börjar nämligen gro bland mannarna och när den gudfruktige Pryor anser att Lewis och Clark misslyckats med att skydda dem och att de istället ska förtrösta på Gud Fader för sin överlevnad verkar det som att The Corps of Discovery aldrig kommer att få se Stilla Havets kust.

Första numret av Manifest Destiny av Chris Dingess och Matthew Roberts såg dagens ljus i november 2013 och är därmed en av Image Comics långkörare med allt vad det innebär. Dels det faktum att man som läsare har investerat en hel del känslomässigt kapital som man vill ha utdelning på förr eller senare men också det tillstånd av medioker utfyllnad som ofta drabbar serier som borde ha avslutats tidigare men som istället tuffar på utan egentlig riktning.

Expeditionens alla vedermödor under de första fyra volymerna bjöd på mycket bra och spännande action, höga insatser, intressanta karaktärsporträtt och massor av underbara monster skapade av Matthew Roberts men i och med femte volymen började serien trampa vatten både författar- och tecknarmässigt och även om sjätte volymen inte är lika meningslös som femte så når den definitivt inte tillbaka till seriens tidigare höjder.

Efter att ha fightats mot inre demoner framkallade av förra volymens dimma börjar nu expeditionen istället strida inbördes med ”pastor” Pryor och de flesta av soldaterna på ena sidan och Lewis, Clark, Madame Boniface och Sacagawea på den andra. Hur detta går kan man räkna ut med lilltån och även om volymen har några ljuspunkter – som köksflickan Irenes hämnd på korpral Hardy där vi får följa hennes ångest och planer i hennes franska dagboksanteckningar (tack Google Translate och även Dingess som bifogade en översättning i slutet på boken, vilket hade varit kul att få lite information om lite tidigare), det faktum att Madame Boniface inkluderas i planerna när det gäller det stundande ”offret” och att den fege lusen Jensen äntligen får lära sig att karma är en bitch – så bjuder inte sjätte volymen på några större överraskningar.

Inga nya nummer för serien har annonserats sedan augusti 2018 (Vol. 6 innehåller #31-36) och när den väl dyker upp hoppas jag verkligen att det blir det avslutande kapitlet och att Manifest Destiny hittar tillbaka till ursprungsformen.

Trackback-adress