Årets upplaga av Stockholms Internationella Seriefestival är den tjugonde sedan starten 1999 och precis som vid de tidigare tillfällen jag besökt evenemanget så slås man av hur mycket förlag det finns som ger ut serier i Sverige (och då saknades ändå några stycken), den höga kvalitén med flera scener, intervjuer, internationella gäster, filmvisning och så, naturligtvis, möjligheten att träffa flera av mina svenska favoritserieskapare personligen.
Anders Lundgren och jag själv i Studion.
Eftersom detta är tredje gången jag besöker festivalen hade jag planerat långt i förväg hur min dag skulle se ut. Boka tåg (med bra sittplats och bra wi-fi så jag kunde passa på att blogga under resan utan att få ett psykbryt på dålig uppkoppling), noggrant planerade matpauser (så jag inte får ett blodsockerfall och tvingas lämna festivalen mitt i för att prega i mig onyttigheter, vilket hände under mitt första besök), ladda ner festivalschemat på min mobil (så jag inte missar en spännande intervju eller panelsamtal, vilket också skett tidigare), spara kartan i iBooks (för att inte virra runt som en kusin från landet utan som en världsvan serieentusiast), samt bra skor och bra ryggsäck och ett underbart gott humör.
Att besöka SIS är som att vara ett barn igen och längta efter julafton och känna det där lilla förväntansfulla pirret i magen som gör en alldeles lycklig. Att få träda in i Studion på Kulturhuset och hänföras av alla utställare (och samtidigt förvånas över att Sergels Torg verkar vara en evig byggarbetsplats) fyller mig med en underbar känsla av välbehag, nästan som när man kommer hem efter en lång resa. Vid mina tidigare besök har jag alltid ångrat att jag köpte på tok för lite serier och därför hade jag redan gjort en lista på sex titlar som jag bara måste ha: Min vän Dahmer av Derf Backderf (Kartago), Kapten Stofil (Cobolt), Martilo och riddarna av Fabian Göranson (Sanatorium), Närmare kommer vi inte av Monica Steinholm och Anneli Furmark (Wibom Books), Sjöjungfrun Minna av Natalia Batista (Rabén & Sjögren) samt Theo och Uppsalas väktare av Daniel Thollin (Seriezonen).
Natalia Batista tillsammans med Nosebleed Studios team på festivalen.
Som tidigare år var jag på plats vid presentationen av de nominerade till Urhunden respektive Unghunden vilket blev en sällsynt dramatisk tillställning eftersom den började med att Natalia Batista steg upp på scenen och rev itu sitt Unghunden-diplom. Hon har även kommenterat sitt handlande på sin blogg där hon bland annat menar att Urhunden är ett ”elitistiskt pris” som premierar självbiografiska serier och inte representerar Sveriges hela seriekultur som består av så mycket annat. Jag behöver bara titta i mitt eget seriebibliotek och se vad jag själv läser för att delvis hålla med henne (själv var jag stensäker på att Vei, Martilo och helgonet eller senaste albumet med Viktor Kasparsson skulle bli nominerade). Jag tycker att Seriefrämjandet skulle snegla lite på Eisner Awards som bland annat har en egen kategori för självbiografiska serier, en renodlad Graphic Novel-kategori, barn- och ungdomsserier i flera kategorier som riktar sig till olika åldrar och dessutom pris för digitala serier och webbserier. Naturligtvis måste det finnas självbiografiska serier men SerieSverige är så mycket, mycket mer än så och man behöver bara gå ett varv på SIS för att se att så är fallet.
Catherine Anyango Grünewald
Resten av mitt besök ägnade jag åt att grundligt söka efter spännande nyheter eller titlar som jag varit nyfiken på och därför inhandlades alla de tre utkomna titlarna av Riad Sattoufs Framtidens arab från Cobolt, Katanga och Tyler Cross från Albumförlaget samt Mörkrets hjärta (Epix) som är Catherine Anyango Grünewalds fenomenala adaption av Joseph Conrads klassiker. Jag råkade ta en genväg genom Serieteket (eftersom jag blir snurrig i huvudet av den långa spiraltrappan) och hamnade mitt i det fängslande samtalet mellan Patrik Schylström och Catherine vilket fick mig att springa till Epix bord och inhandla den på stört, dels för att jag verkligen ville ha den men också för att jag ville hinna få ett signerat exemplar av Daniel Thollins Theo och Uppsalas väktare innan jag tog tåget hem.
Daniel Thollin signerar Theo (som det står på skylten)
SIS 2018 blev en återigen en utmärkt festival för min egen del (även om jag var lätt nedbruten efter att ha konkat på tolv serieböcker och Åsa Ekströms fantastiska festivalplansch som jag fick av Anders Lundgren) och jag längtar redan till nästa år.
Måste dit nästa år! Aldrig besökt SIS och ångrar fortfarande att jag inte var där för två år sen när en av mina husgudar Jeff Lemire var där. Bra av Natalia Batista att ifrågasätta nuvarande formen på Urhunden. Har ändå sen jag började följa nomineringarna för flera år sedan att intresset för de serierna var minst sagt svalt i och med att självbiografier och naivistisk satir inte är mina favoriter. Tror definitivt att hela seriescenen skulle må bra av fler kategorier och highlighta mer olika serier. Kan personligen fortfarande känna att det är svårt att hitta svenska serier som tilltalar mig.