Den här veckan pågår Barn- och ungdomsfilmfestivalen (BUFF) i Malmö där en filmversion av en mycket hyllad serie hamnade på min radar. I Kill Giants av Joe Kelly och J.M. Ken Niimura såg dagens ljus 2008 på Image Comics och filmen av danske Anders Walter (som vann en Oscar 2013 för kortfilmen Helium) blev klar 2017 och har sedan dess dykt upp på flera filmfestivaler, bland annat BUFF Malmö där den även är nominerad i kategorierna Svenska kyrkans pris och Unga filmjuryns pris.

Att få tjuvstarta påsklovet med att gå och se en film, som dessutom är byggd på en serie, tillsammans med min snart 12-årige son var svårt att motstå men innan dess kände jag mig tvungen att utforska Kelly och Niimuras original.

Jonas recenserade serien redan 2009 när den var avslutad och jag kan bara instämma i hans hyllningsord. I Kill Giants handlar om den unga tjejen Barbara Thorson vars mål i livet är att hitta, jaga och döda jättar. En något udda sysselsättning som hon inte är rädd för att prata om och hon behandlas följaktligen som en outsider och freak av resten av skolan. Bakom denna verklighetsflykt döljer sig en hemlighet som är för bra för att spoila men alla som gått igenom ett trauma i sitt liv kommer att finna något alldeles extra i I Kill Giants och om inte så är det ändå svårt att inte gripas av detta mycket skickligt berättade och snyggt illustrerade mästerverk.

Barbara är en fantastisk karaktär med sin kaxiga och ibland rent oförskämda attityd, både mot vuxna och klasskamrater, samtidigt som det finns ett djupt mörker inom henne som hon vägrar eller är för rädd att ta tag i. När hon träffar den nyinflyttade Sophia rämnar hennes hårda fasad något och hon delar snart med sig av sina kunskaper om jättar för sin nya vän. Dessutom har skolan fått en ny kurator, Mrs. Molle, som är genuint intresserad av Barbaras struliga tillvaro och försöker få henne att öppna sig…men Barbara är misstänksam. Att lära känna henne är farligt och dessa nya personer i Barbaras närhet som försöker få kontakt med henne förstör hennes magiska krafter, bland annat händer något med hennes fruktade vapen Coveleski som hon förvarar i en hjärtformad tygväska som aldrig lämnar hennes sida. Hon vill inte att någon ska komma nära henne. De som gör det …dör.

I Kill Giants är en fullkomligt oemotståndlig serie om att fly in i fantasins värld när livet blir för tungt. När sanningen om Barbaras hemlighet uppdagas är det svårt att hålla tårarna tillbaka men I Kill Giants blir aldrig sentimental utan känns bara genuint verklig, i kontrast till Barbaras fantastiska fantasier.

När det gäller filmatiseringen så är den också riktigt bra, även om den inte når samma innerlighet som originalet. 15-åriga Madison Wolfe som Barbara och Sydney Wade som Sophia är riktigt bra men de som står för de bästa och mest minnesvärda prestationerna är Imogen Poots som Barbaras äldre syster Karen och Zoe Saldana (Guardians of the Galaxy) som kuratorn Mrs. Molle. Manuset är skrivet av Joe Kelly själv och filmen lägger större vikt vid Barbaras magiska ritualer och fällor för jättar, som bland annat består av döda djur, glitter och lösgodis. Det typiska klimatet i den lilla hamnstaden vid Amerikas nordöstra kust är också mer påtagligt än i serien men i övrigt är mycket sig likt.

Min son tyckte att den var ”pissdålig” men han har å andra sidan levt ett bekymmerslöst liv befriat från mörker och trauman så här långt och trots hans irriterande krumbukter i biofåtöljen gick det inte att undgå att höra flera snyftningar i salongen när slutet närmade sig och även jag själv fick en klump i halsen, till skillnad mot när jag läste serien då tårarna forsade. I Kill Giants rekommenderas varmt, både på film men framförallt i sin originalversion och den hamnar lätt på min lista av bästa serier jag någonsin läst.

Trackback-adress