Doctor Stranges vän och assistent Wong har blivit besatt av Mr. Misery (ett monster skapat av Doctor Stranges egna smärta och lidande) och varelsen är ute efter att göra Magins mästares liv till ett helvete. Mr. Misery söker upp patienter som Stephen opererat framgångsrikt under sin tid som hjärnkirurg och fyller deras hjärnor med nya vidriga tumörer som består av Mr. Miserys egen sjuka substans som ingen vanlig kirurg rår på. Nu måste Doctor Strange rädda sina gamla patienter ännu en gång och kallar in det tunga artilleriet i form av Jane Foster, a.k.a. The Mighty Thor och med hjälp av bibliotekarien Zelma Stanton från Bronx tänker han utföra en exorcism för att driva ut Mr. Misery ur Wongs kropp eller riskera att förlora sin bästa vän för evigt.

Efter två rätt så bedrövliga volymer av Doctor Strange avslutar Jason Aaron sin run med en arc som är nästan lika bra som den lysande första. Stranges mödosamma kamp för att rädda magins existens lyckades genom att släppa lös det monster han skapat själv genom sitt eget elände, smärta och lidande och efter många turer och krumbukter lyckas han även besegra denna varelse genom att följa den röda tråd som Jason Aaron lanserade i seriens början, nämligen att all magi har ett pris som utövaren måste betala med ränta och utan uppskov.

Det som gör avslutningen bäst är dock det faktum att Aaron hittat tillbaka till den sköna ironiska och komiska tonen från första volymen. Det nya radarparet Stephen och Zelmas sökande efter Wong där Zelma kontaktat åtminstone fyra av alla sjutton olika Avengers-team och Doctors framhärdande att fortsätta sökandet (”Stay on the phone, Zelma, until you talked to every last Captain America, Wolverine, and Iron-person”), att köket i Sanctum Sanctorum löper amok i Wongs frånvaro och Stephen svarar: ”Don’t go in the kitchen without a flamethrower, Zelma, or better yet, just order takeout”. Att doktorn skaffat sig en Harley Davidson och tvingas fighta med nazistiska ninjavampyrer (”Heil Dracula!”) med hjälp av träskmonstret Man-Thing (”You underestimate the power of my Man-Thing”).

Allt detta mums-mums är bara ett axplock ur volymens första nummer (Doctor Strange #17, underbart tecknat av Frazer Irving) vilket är så mycket roligare att läsa än intetsägande magiska slagsmål som vi sett tusen gånger förut. Jag skulle kunna tillbringa en evighet i Aarons version av Sanctum Sanctorum (med fara för mitt eget liv förstås) och det är så befriande att han avslutar allt med flaggan i topp. Kampen för att återskapa magin i världen fortsätter, Zelma utför stordåd i Weirdworld, Wong tar en välbehövlig semester och Magins mästare får en ny lärjunge.

Fjärde volymen innehåller även en meningslös Annual (där doktorns magiska hustru Clea återvänder och så en introduktion av ytterligare en medlem i Sorcerers Supreme) som jag rekommenderar att du hoppar över helt och istället njuter av Aarons avslutning. Förutom Chris Bachalo, som tecknat det mesta av hela Aarons run med blandat resultat och med en armé av tuschare vid sin sida, så återvänder den fenomenale veteranen Kevin Nowlan i sista numret och så har jag redan nämnt den lysande Frazer Irving i #17. Summa summarum så har Aarons run varit en ögonfiesta och bergochdalbana och även om jag inte var förtjust i mittenvolymerna så var serien en frisk fläkt i Marvels magiska universum.

Serien fortsätter nu med Dennis Hopeless (Avengers Arena, Spider-Woman) som författare och den för mig helt okände Niko Henrichon (Pride of Baghdad med Brian K. Vaughan) som illustratör och dessutom utan nytt förstanumret vilket är en trend som jag hoppas håller i sig. De första numren är en del av det pågående eventet Secret Empire och jag hoppas att det inte förstör för mycket eftersom jag verkar ha utvecklat en allergi mot dessa bombastiska men halvhjärtade skott över målet som Marvel och DC envisas med att pumpa ut år efter år.

Trackback-adress