För någon månad sedan under ett besök hos Staffars Serier diskuterade jag och Staffan, som jobbar i butiken, Marvelserien Agents of Atlas. Jag nämnde att jag varken var så särskilt förtjust i själva serien eller i Jeff Parker som skriver den. Staffan plockade då fram en serie från den inre delen av butiken och tipsade om Interman som Parker tecknade och skrev 2003 och som Staffan tyckte var jävligt bra. För någon vecka sedan när jag åter igen var inne i butiken för att plocka upp den veckans prenumerationer undrade Staffan vad jag tyckte om serierna (det blev en Marvel Adventures Avengers också) han prackat på mig. Så Staffan, här kommer äntligen en recension av Interman. Den är bara för dig. Ok, och lite för alla ni andra också.
Interman handlar om Van Meach, en man i trettioårsåldern. Meach är född till följd av ett vetenskapligt experiment med namnet Interman och uppfostrades som barn av utvalda fosterföräldrar. Och i själva verket fanns det aldrig några riktiga föräldrar överhuvudtaget. Han är ett hopkok av all världens DNA från både människor och djur, blandade i ett ägg, och som sedan inseminerats i en surrogatmoder. Med effekten att han kan överleva och klara sig extremt bra i olika miljöer och habitater där en normal människa skulle dö. Experimentet som drevs gemensamt av underrättelsetjänsten i ett antal stora västländer laddes slutligen ned då det saboterades av agenter från Sovjet. Meach blev ensam den enda superbabyn som experimentet lyckades skapa. Nu har de styrande i de olika säkerhetstjänsterna bestämts sig för att Interman inte längre är önskvärd att ha kvar i livet och skickar ett gäng lönnmördare, så kallade Messengers, efter Meach.
Interman är inget visuellt mästerverk direkt. Den är tecknad och framförallt tuschad i vad jag skulle vilja kalla för old school-stil. Stora grova penseldrag kombinerat med fina linjer a la Marvel 1960-tal. Utan att nå upp till gamla mästare som Kirby eller Ditko. Man kan förstå varför Jeff Parker gjort större succé som författare — för det är inte i tecknandet hans talang ligger. Parker är visserligen en rätt hyfsad bildberättare men han saknar både detaljrikedom i sin stil och den där förmågan att skapa storskalighet som jag vill se i en äventyrsserie. Det är snarare i berättandet hans styrka ligger i. Även om det börjar lite trögt och man i första kapitlet ibland vill lägga serien ifrån sig, så tar berättelsen så småningom fart och utvecklar sig till någonting riktigt bra. Den sista hälften av albumet går av bara farten. Parker blandar framgångsrikt klassiskt äventyr med lite James Bond och en gnutta superhjälteserie. Eller kanske snarare supermänniskoserie. Meach är mer en supermänniska än han är en traditionell superhjälte.
Den här serien gör mig faktiskt sugen på att kolla upp mer vad Parker har skrivit. Mer än den X-men First Class (som jag bitvis gillat och bitvis tyckt varit rätt trist), Agent of Atlas (som jag tyckt varit så där som bekant) och första numret av nya Exiles (som jag inte vet vad jag ska tycka om). Tänkte börja med Parkers miniserie Dark Reign: The Hood. Ni som har bättre koll på Parker får gärna komma med förslag.
Manus: Jeff Parker
Illustration: Jeff Parker
Förlag: Octopus Press
Betyg: 3++/5
