Två av årets bästa serier är utan tvekan The Vision och The Sheriff of Babylon, den första en psykologisk thriller i superhjälteskrud från Marvel Comics och den andra en kriminalhistoria från Vertigo som utspelas under den amerikanska ockupationen av Irak. Båda har det gemensamt att de är skickligt skrivna och tänkvärda historier författade av Tom King som även fick äran att ta över Batman i år efter det att Scott Snyder lämnat serien. Eftersom både The Vision och The Sheriff of Babylon slog mig med häpnad ville jag passa på att avrunda serieåret 2016 med att läsa och recensera hans tredje hit som avslutades det här året och vars tolv nummer nu går att njuta av i en mycket läsvärd samlingsvolym: The Omega Men. Denna serie såg dagens ljus under DC Comics satsning DC You men höll på att drabbas av nedläggning som flera andra serier i denna satsning från förlaget, däribland den utmärkta Prez. Vilda protester bland seriens fans gjorde dock att DC ändrade sig och serien avslutades såsom det var tänkt vilket jag är väldigt tacksam för.

The Omega Men är på ytan en klassisk rymdopera fylld med bra karaktärer och spännande action som utspelas i en känd miljö för alla som läst mycket Green Lantern (Omega Mens första framträdande var i Green Lantern #141 1981). Ursprungligen ett team av frihetskämpar från de olika världarna i stjärnsystemet Vega som styrs med järnhand av The Citadel påminner de en hel del om Marvels Guardians of the Galaxy och The Omega Men har starka likheter med Marvels event Annihilation: Conquest där de nya Guardians gjorde sin debut. Detta är dock bara på ytan för The Omega Men är främst en politisk thriller där det är lätt att dra paralleller till Mellanöstern-problematiken, terrorism, USA:s roll i regionen och jakten på det Svarta guldet: olja.

Denna version av Omega Men består av Primus (antivåldsaktivist från planeten Ogyptu), Broot (son till översteprästen Pontifex på planeten Changalyn som fråntagits sina privilegier efter att ha rättmätigt anklagat sin far och samfundet för korruption), Kalista (lätt störd arvtagerska till Euphorix tron), Tigorr (krigare från planeten Karna och likt Broot ursprunglig medlem av Omega Men), Scrapps (vars ursprung är en essentiell del av hela berättelsen som jag inte tänker spoila) samt roboten DOC.

Serien börjar med att The Citadels vicekung skickar Kyle Rayner (White Lantern) för att föra diplomatiska överläggningar med en grupp terrorister som skapat oreda i Vega-systemet. Sedan lång tid tillbaka är Vega-systemet förbjudet område för The Green Lantern Corps och Rayner måste därför lämna ifrån sig sin ring innan hans uppdrag börjar. Dessa terrorister visar sig vara The Omega Men, som fångar in Rayner och på en grynig videoinspelning avrättar honom framför en flagga med Omega-symbolen samtidigt som de predikar sitt budskap om att ”slutet är nära”.

I själva verket är avrättningen en bluff för Omega Men försöker få över Rayner till sin sida i kampen mot The Citadel. Rayner kämpar emot men ju längre han stannar och ju mer han ser och får veta om The Citadels övergrepp desto mer kluven blir han. Detta är naturligtvis inget lätt beslut för Rayner för även om Omega Men kämpar för en god sak så gör de ingalunda goda eller osjälviska handlingar. Långt ifrån.

Det är lätt att dra paralleller till händelser i vår tid (videoinspelningen får mig direkt att tänka på Isis vidriga inspelade avrättningar), framförallt The Citadel som får bli en metafor för USA och istället för olja så har vi det extremt eftertraktade ämnet Stellarium som bara existerar i Vega-systemet och som används för att stabilisera en planets kärna så att den inte drabbas av samma öde som Krypton men samtidigt har brytningen av detta ämne förödande konsekvenser för den närliggande miljön.

I The Omega Men använder sig Tom King av Alpha och Omega som två motstående krafter: Livet och döden. Början och slutet. Dessa krafter är gudar för dessa utomjordiska samhällen vilka ser verkligheten i antingen svart eller vitt, gott eller ont, rätt eller fel medan jordbon Rayner alltid försöker hitta ett tredje alternativ när det gäller att lösa konflikter. Just moraliska spörsmål är en viktig ingrediens i denna mörka historia som till exempel faran med absolut makt och följderna av ett samhälle byggt på våld. När det gäller krig, hur ska man förhålla sig till fakta och religion? Finns det gott och ont? Serien erbjuder inga färdiga svar och är mer upplysning än en predikan. Det budskap som jag tror att Tom King vill åt är att du själv får hitta svaret på dessa frågor.

Varje nummer av serien innehåller ett citat från den amerikanske filosofen och psykologen William James som är djupa men svåra att tyda när de dyker upp i lösryckt form utan kontext men dessa citat bidrar starkt till seriens djup när det gäller krig, moral och religion och är bara ett exempel på seriens många lager. Ett annat exempel är seriens strama struktur av nio bildrutor per sida som får en häpnadsväckande metaförklaring på seriens sista sida. Alla karaktärer i The Omega Men bryter ständigt det obrytbara – som magiska sköldar, religiösa artefakter eller hemliga utrymmen – men de lyckas aldrig frigöra sig från deras egen berättelse eller öde där dessa bildrutor blir som ett galler i en bur som innesluter alla. Det är verkligen djärvt för att vara en Green Lantern-serie och bara ett exempel på hur väl genomarbetad The Omega Men är.

Seriens tecknare Barnaby Bagenda är en helt okänd förmåga för min del men hans penna ser jag gärna mer av i fortsättningen och detsamma gäller Romulo Fajardos färgläggning som fångar seriens allvarsamma tyngd perfekt. Personligen föredrar jag några glimtar av hopp eller åtminstone ett uns av humor i en rymdopera men det går inte att blunda för att The Omega Men är en av DC Comics bästa serier någonsin och ytterligare en juvel i Tom Kings redan välfyllda seriekrona. Rekommenderas starkt!!!

Trackback-adress