Tvillingsystrarna Della och Tajo är äntligen tillsammans och fortsätter sökandet efter modern Stella men den långa separationen mellan syskonen har satt djupa spår. Tajo tycker att Della är alldeles för gnällig och sentimental och dessutom hyser Tajo ett bittert hat och avsky mot moderns religiösa tro på hoppfullhet i en värld som går mot sin undergång. Efter 10 år som en av staden Voldins lakejer, vilka sökte upp och systematiskt avrättade alla som försökte sprida budskapet om en bättre morgondag, är det inte svårt att se Tajos ståndpunkt när det gäller modern men det finns ytterligare en faktor som gnager på henne, nämligen att det var förutbestämt att det var hon, och inte systern Della, som skulle bära familjens mäktiga Helm Suit. Syskonen tar sig tillbaka hem till staden Salus för att proviantera och ladda  rustningen och kommer då i kontakt med den avlidne brodern Mariks fru Lena, som erbjuder sig att hjälpa systrarna i jakten på modern. Della och Tajo går med på detta för blod är ju tjockare än vatten…eller?

Efter att ha läst klart tredje volymen av Rick Remender och Greg Tocchinis episka sci-fi-saga Low, med den vackert poetiska titeln ”Shore of the Dying Light”, blev jag alldeles matt. Inte av det spännande världsbygget eller den febriga jakten på sonden från yttre rymden som landat på jordens sargade yta med hopp om en ny värld och bättre värld för mänskligheten. Inte heller syskonens syskonens käbbel,  Lenas dolda agenda eller Tajos förvirrade tillvägagångssätt för att uppnå sina egna syften. Nej, allt detta kan jag köpa eftersom de alla är bra ingredienser i vad som är en av Remenders bästa serier just nu men det finns ett återkommande drag i alla hans serier som går ut på att plåga eller testa karaktärerna till det yttersta, likt den bibliska berättelsen om Gud och Job. Detta sadistiska tema är påtagligt i till exempel Fear Agent, Deadly Class, Black Science och Tokyo Ghost och inte minst i Remenders första arc med Captain America där Steve Rogers uppfostrar en son i Arnim Zolas Dimension Z för att sedan förlora honom. Det finns ett ljus i tunneln för den som orkar ta sig igenom den men i Low, vol. 3 verkar allt hopp fullständigt ute och jag har svårt att tänka mig en ljus framtid för familjen Caine.

Nå väl, hela serien är mycket läsvärd och världsbygget är som vanligt på topp (speciellt scenerna på jordens brända yta med hemvist för gigantiska svampar, talande insekter, radioaktiva fjärilar och farliga ökenlandskap) och även om Remender lyckas få mig deprimerad så är inte serien slut och med tanke på att Low präglas av Stella Caines blinda tro på just hoppet så anar jag att författaren har ett ess i rockärmen. Jag önskar bara att terrorn och späkningen var över för Stella och förhoppningsvis vänder det i nästa volym.

Trackback-adress